Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

us against the world, always - [del 12]

här kommer ett lite längre kapitel. hoppas att innehållet ska gillas (:

Det hade känts väldigt trevligt att vakna upp morgonen efter en utekväll och faktiskt inte vara bakis. Han kanske skulle satsa mer på drink(öl)-kvällar där man faktiskt gick hem efter två stycken. Kimmie såg däremot inte lika pigg ut när hon kom in på hans rum.
”Whats up?” sa han när hon hade satt sig ner på datastolen.
Hon snurrade långsamt ett varv och såg sedan upp på honom. ”Jag kan inte förlora honom Romeo. Det känns som att jag gör det och jag vet inte hur jag..”
Han la ifrån sig mobilen som han suttit och tryckt på och strök handen genom det fortfarande fuktiga håret efter duschen. Vattendropparna hade redan bildat små prickar över axlarna på hans ljusgråa långärmade tröja. ”Du kommer inte förlora honom. Ni behöver bara snacka. Vill du att jag pratar med honom först?”
”Nej..”, sa hon med en suck. ”Det är Joel, du ska inte behöva prata med honom åt mig.”
”Precis, det är Joel”, log han.
”Men det är ändå skillnad. Vi har aldrig någonsin umgåtts med vetskapen om att någon känner helt fel saker för den andre. Han kanske inte har hört av sig just för att han tycker att det kommer kännas för konstigt. Han kanske är lättad att jag inte heller ringt upp.”
Romeo skakade på huvudet. ”Så är det inte. Redan när jag träffade honom dan efter så frågade han ju hur det var med dig. Jag tror snarare att han velat ge dig tid, men mest troligt tycker han det är lika pissjobbigt som dig att inte prata alls.”
Borde dom inte båda föredra att det kanske blev lite stelt till en början än att inte prata alls? Romeo saknade också att ha Joel hängandes där hemma hos dom.
”Jag vet inte”, sa hans tvillingsyster och ryckte på axlarna. ”Jag tar väl och ringer då.”
”Det kommer gå bra”, sa han med ett leende.

När det gått ett par timmar och Kimmie varken kommit in till hans rum igen, eller till nedervåningen där han nu befann sig började han tro att det varit dumt av honom att uppmuntra henne till att ringa. Precis som att hon känt på sig att han funderat över henne hördes strax hennes fotsteg i trappen.
”Har ni pratat?”
När hon kom in i köket vände hon mobilskärmen mot honom.
Senaste samtal: Joel 2 timmar 38 minuter
”Menas det att det gick bra också?”
Hon släppte ut en suck och gav honom ett litet leende innan hon sjönk ner på en av stolarna vid bordet.
”Ja.. Det var inte så svårt att komma fram till att ingen utav oss ju skulle okej med att det här gör så att vi slutar umgås. Jag vill inte att han ska bete sig annorlunda mot mig och han vill inte att jag ska känna att jag behöver göra det heller.”
Romeo lutade sig mot köksbänken och såg på henne. ”Och det känns bra..?”
”Ja. Jag menar, jag hoppas att det kommer göra det. Jag känner bara att.. Skulle inte du vara obekväm om du tänker dig in i Joels situation?”
”Det blir väldigt svårt att tänka sig in i den när du är min syster”, flinade han.
”Men.. Säg att det var Jamie då, förutsatt att han var gay. Skulle inte du tycka att det kändes obekvämt att umgås med honom efter att du fått veta att han har känslor för dig?”
”Kanske. Men jag tror liksom att det skulle försvinna ganska snabbt om han ändå var sig själv och om jag visste att han trots allt var okej med att jag inte känner likadant. Jag tror inte det blir några stora problem för Joel sett till honom själv liksom, det är väl mer ifall du känner att det funkar?”
”Jag har honom ju tusen gånger hellre som min bästa kompis än som ingenting alls. Vi har varit bästa kompisar i en evighet, det är ingenting som jag bara kan sluta vara. Det känns på något sätt som att det nog var värre innan jag hade sagt något, för att jag liksom hoppades..” Hon snurrade en lockig hårslinga runt fingret innan hon satte i armbågarna i bordet och lutade hakan i sina händer. ”Nu när jag vet att han inte känner likadant så är det liksom bara att.. gå vidare antar jag? Eftersom det inte är ett alternativ att inte ha honom i mitt liv.”
”Låter som att du gjort den där landningen du behövde nu”, log han och fick ett leende tillbaks.
”Ja. Fast det känns fortfarande sjukt att jag nästan är nervös över att träffa honom igen.”
Var det lika sjukt att han också kände sig nervös? Eller inte nervös kanske utan mer fundersam på hur fan han skulle bete sig. Det var i och för sig han som sagt att dom bara borde glömma det, men det betydde inte att han kunnat släppa det i tankarna. Varför kunde Joel inte bara ha hållit tyst om det? Då hade han kanske känt någonting liknande Kimmies lättnad i alla fall; att det inte spelade någon roll vad han kände för att Joel omöjligt delade den känslan. Nu gjorde han det, men till skillnad mot hur hans syster skulle ha reagerat så kändes det bara jävligare för honom.
”Den nervositeten kommer försvinna. Men snackade ni om det i två timmar?” frågade han med höjda ögonbryn. Det lät ganska plågsamt faktiskt.
”Nej vad tror du? Det om något hade ju blivit stelt. Vi hade tydligen mycket annat att prata ikapp efter fem dagar..”, sa hon och log roat.
Han skrattade lågt och rätade på sig från bänken. ”Då låter det definitivt som att det borde vara ganska okej mellan er.”


Det var både ovant och hur bekant som helst att höra Joels och Kimmies skratt ifrån hennes rum.
Joel hade kommit dit redan samma kväll som dom hade pratat och Romeo hade bevittnat dom första stela sekunderna då ingen utav dom verkade ha vetat om dom skulle krama varandra precis som vanligt eller om dom borde låta bli. Det hade känts rent plågsamt för Romeo så för att underlätta – för Kimmie och Joel – absolut inte för sig själv – hade han gett Joel en kram, som hade lett till att Kimmie också gjort det. Efter det hade Kimmie frågat ifall han ville ha sällskap i sitt tv-spelande, och dom hade fem minuter senare suttit i hans säng alla tre.
Han hade ändå varit lite förvånad över hur ´inte stelt´ det hade fortsatt vara under resten av kvällen. Det fanns ju situationer då man som tredje personen verkligen kunde känna av en obekväm stämning mellan dom andra två. Dom var förstås Joel och Kim och det skulle till extremt mycket för att dom inte skulle vara det längre, men ändå; Kimmie hade trots allt berättat att hon hade känslor för honom, vilket borde vara en omkullkastning för vilka kompisar som helst.
I vilket fall så var han asglad för att det hade gått så bra, och också lättad över hur förvånansvärt bra det gått för honom själv att inte tillåta det kännas konstigt mellan honom och Joel. Kanske hade den andre varit så förvirrad över hela grejen med Kimmie att han inte ens helt tänkt igenom det han sagt till Romeo. Det kanske hade blivit något plötsligt infall för att han också känt av den där kemin i köket dagen innan.
Det var för fyra dagar sedan och för tillfället satt Romeo på golvet i sitt rum och svor över gitarren framför sig. Han hade bytt strängar massvis av gånger men någonting var uppenbarligen fel då en utav dom omöjligt gick att fästa. Han hade en tendens till att ofta tappa humöret när tålamodet inte räckte till och han ville inte riskera att ha sönder någonting ytterligare bara för att han blev frustrerad. Därför reste han sig upp med en suck och tog med sig gitarren ut från rummet.
”Kimmie! Jag drar in till stan.”
”Okej!” hördes det till svar från hennes rum. ”Du ska inte med oss och bada först då?”
”Nej jag behöver fixa en sak med gitarren!”

I närheten av biblioteket låg skivaffären som Romeo ofta besökte. Tidigare hade det funnits en musikaffär i stan som förutom cd och LP-skivor också sålde instrument och allt övrigt som rörde musikutrustning – och det var också där han hade köpt sin egen gitarr – men sedan den stängt igen för några år sedan hade han hittat en ny favoritbutik. Dom sålde inte instrument men killen som ägde butiken spelade i tre olika band – hur han faktiskt hann med att ha en butik också var oförståeligt för Romeo – och var ett proffs när det kom till just gitarrer och brukade ta in sånt som behövde lite reparation. Förhoppningsvis skulle han kunna fixa Romeos också.
”Tjena Romeo”, sa Jack ifrån bakom disken när han öppnat dörren. Jack såg verkligen ut som man kunde föreställa sig att en kille som ägde en musikaffär och spelade i rockband gjorde; en skön klädstil med t-shirt och mössa, tatueringar och armband och ett precis lagom kaxigt leende som med största säkerhet gav honom både fangirls och fanboys framför scenen.
”Tja”, log han och styrde stegen ditåt. ”Jag har lite problem..”
”Vad är symptomen?”
”Ja alltså det måste vara något med stallet. Det går inte att fästa tredje strängen, den släpper liksom på en gång”, sa han och la upp den svarta gitarren på disken för att visa. ”Kände att det var bäst att lämna ifrån mig den innan jag skulle försöka med hammaren eller något.. Om du har lust att kolla på det?”
Jack andades ut i ett skratt. ”Bra val. Har du bråttom någonstans?”
”Nej, jag åkte egentligen bara ner för den där”, sa han och nickade mot gitarren.
”Då kan jag kolla på den nu om ett tag. Jocke borde vara tillbaks från sin rast halv, så jag behöver vara tillgänglig här i kassan fram till dess.”
”Åh, men schysst.”
”Vad har hänt sen sist då? Något kul att berätta?”
”Nej inte direkt”, flinade Romeo. ”Inte ens något festande på ett tag. Själv då? Hur går det med banden?”
Romeo hade hängt vid disken och snackat med Jack tills att Jocke dykt upp (dom hade för övrigt döpt butiken till MUSIC&J&J), och därefter fortsatt prata med honom istället. Han tyckte verkligen om dom båda och hade det inte varit för att dom hunnit sluta på hans gymnasium – dom var 26 och 27 – innan han börjat så var han säker på att dom skulle ha blivit polare redan där.
Det hade inte dröjt särskilt länge förrän Jack kommit ut i butiken igen och meddelat att gitarren återigen var som ny. För att göra det hela ännu lite – eller mycket – bättre hade han dessutom sagt att han bjöd på det.
”Sms:a mig när ni fått in någon ny spännande musik så kommer jag direkt och spenderar lite pengar på det istället”, flinade han och höjde handen mot killarna när han öppnade dörren.
På väg mot busstorget passerade han baren han och Jamie gått förbi den där eftermiddagen, där den andre tyckt att han skulle gå in och presentera sig, och han stannade till alldeles utanför. Det satt inte längre någon lapp kvar, och det såg väldigt mörkt ut där inne. Men klockan var å andra sidan alldeles för tidigt för barhäng. Han skymtade ändå någon inne i lokalen och i nästa stund såg han ner på sin gitarr han hade i handen. Var det en helt idiotisk tanke som seglade in i hans huvud? Förmodligen. Han borde nog bara gå vidare till bussen. Fast.. Bitandes i läppen tvekade han några sekunder till men drog sedan snabbt upp dörren innan han skulle hinna ångra sig.
Precis som det sett ut var det väldigt tomt där inne, sånär som på en man som vände ner stolar från borden.
”Jag vet inte om jag vill höra om dina problem om det är så pass att du känner att du behöver gå till en bar redan nu.”
Romeo skrattade lågt. Han hade inte ens trott att mannen – troligtvis barägaren – sett honom, och han hade inte heller väntat sig den kommentaren. Mannen hade inte vänt sig om mot honom än utan fortsatte ställa ner stolar.
”Det satt en lapp på dörren tidigare om att ni sökte en musiker.”
Först nu vände sig mannen som gissningsvis var i 55-årsåldern om och la samtidigt en handduk över axeln. Det lätt gråaktiga håret var samlat i en hästsvans och matchades med en veckas skäggstubb. Han var några centimeter kortare än Romeo och ganska liten i kroppen men samtidigt var det någonting med honom som direkt sa att han inte var någon man satte sig på. Han såg ut som en blandning av en typisk barägare och en sjörövare – eller sjöman om man inte var ett lika stort pirat-fan som Romeo..- , ifall det lät begripligt.
Satt ja”, sa mannen och verkade redan göra sin egen bedömning av honom också. Vad utstrålade Romeo? Förhoppningsvis en rockig kille som man inte heller ville försöka sätta sig på. Men som man förhoppningsvis inte heller direkt ville avfärda som någon bråkig kille – av samma orsak; utseendet.
”Så ni har redan någon?”
”Vi har haft ett par stycken som varit in, återstår att välja någon utav dom bara.”
”Ni vill inte ha en extra till urvalet då?” vågade han sig på att fråga med ett snett leende som bara skymtade svagt i ena mungipan.
Mannen log roat. ”Är du så pass bra att jag borde göra det undantaget alltså?”
”Ja, det är jag.” Han kunde omöjligt backa nu. Det var allt eller inget liksom. ”Och jag tror att du skulle göra dig själv en tjänst.”
”Hur kommer det sig?” Romeo kunde inte helt avgöra om hans blick var nyfiken eller om han bara undrade vad det var för kaxig idiot som kommit in till hans bar – med gitarr i handen och allt.
”Hur många har varit in och velat ha jobbet?”
”Fyra stycken.”
”Bra?” frågade han och mannen nickade, nu med en nästan misstänksam blick.
”Riktigt duktiga.”
”Jag tror att jag är bättre.” Det var en risk att vara så pass kaxig. Särskilt när han tills för någon vecka sedan inte hade spelat på nästan två år. Han var inte ens säker på att han skulle fixa det. Men han hade gillat att ta risker innan olyckan och han kände att det var dags igen. Han ville inte vara någon blekare variant av sig själv som inte vågade chansa längre. Man vann sällan något om man inte vågade göra just det; chansa.
Mannen såg rakt på honom och han började ana att han varit lite för självsäker ändå.. Det satt trots allt inte ens en lapp uppe, han borde nog ha varit lite mer ödmjuk..
”Jag gillar din attityd grabben”, sa han med ett flin innan han drog ut en stol och satte sig på. ”Få höra något då.”
”Här?”
”Ja, eller vill du ha en scen så go ahead”, skrattade han hest – han rökte säkert pipa, för att spinna vidare på pirattemat - och gjorde en gest med handen mot den lilla scenen längre in i den mörka lokalen.
Romeo flinade också till nu och lutade höften mot bordet intill honom för att därefter lägga gitarren i knäet.
”Stått mycket på scen?”
Att ta risker var en sak; ljuga en annan. ”Julavslutningar i skolan där jag var för mycket rock för 80 procent av publiken.”
Barmannen småskrattade. ”Rock alltså?”
”Mestadels. Men jag kan spela annat också.”
”Och du sjunger?”
”Yes.” På fester. För en lättcharmad skara..
”Låt höra då.” Han la armarna i kors och hade definitivt en attityd själv, men det var liksom befogat att få ha det när man ägde en bar och såg ut att ha gjort det hela sitt liv. Armarna var täckta av många tatueringar och han kunde snabbt hitta både ett ankare, ett skepp och några rosor bland dom. Typiska old school-tatueringar. Det skulle ha varit fel om han inte varit lite kaxig själv. Romeo gillade honom redan.
Dom få avsnitt han sett av idol led han alltid med dom killar och tjejer som blev tillsagda ´sjung någonting annat´ och helt plötsligt var tvungna att komma på en låt bara sådär, ett val som dessutom kunde betyda väldigt mycket. Det hade blivit ungefär samma sak för Romeo när han faktiskt fick chansen att göra sin lilla audition, men som tur var hade han inte fått totalt hjärnsläpp. Valet hade fallit på pieces av Sum 41. En av dom första låtarna han lärt sig spela på gitarr och som verkligen satt i fingrarna, precis som vartenda ord av texten också satt.
Han visste inte riktigt vad han väntat sig, kanske att mannen skulle säga till när det räckte? Men när han inte hade gjort det hade Romeo helt enkelt kört klart hela låten, och när han sedan la handen mot strängarna och såg upp möttes han av en blick helt omöjlig att tolka.
”Bättre än alla andra sa du? Än dom som kommit in medan lappen faktiskt satt uppe dessutom.”
Romeo svalde diskret. Fan, han skulle bli sågad. Han visste att han hade gått in alldeles för hårt. Han levde inte upp till det. Klart som fan att han inte gjorde, han hade inte spelat eller sjungit för någon på två år. Tills nyligen inte ens för sig själv. ”Vad heter du förresten?”
Han harklade sig lätt för att inte riskera att rösten lät alldeles hes – så jäkla torr som den var. ”Romeo.”
Mannen småskrattade igen. ”Hade varit lättare för dig att satsa på kärleksballader med det namnet.”
Det var det här han menade, han hatade sitt namn och hur alla alltid tog chansen att driva med det. Romeo Capulet, Montague eller vad den ursprungliga Romeo nu hetat var inte ens någon svärmorsdröm. Han hade varit en rebell. Romantisk också; visst, men han hade inte varit den oskyldiga, supergulliga tönten folk alltid fick det att låta som. Som Romeo själv absolut inte var.
”En hel del barer kanske inte har så höga krav på sin underhållning. Men det har jag. Det räcker inte med att bara kunna spela lite gitarr och sjunga. Det behövs mer.”
”Okej, jag fattar”, sa Romeo och rätade på sig från bordet samtidigt som han försökte hålla tillbaks en låg suck. ”Schysst att du tog dig tiden ändå.”
”Och du har precis det Romeo.”
Vänta ”Va..?”
Barmannen flinade och reste sig upp. ”Du har mer än så. Och för övrigt spelade och sjöng du förbannat mycket bättre än dom andra fyra. Så vi behöver väl inte göra oss besväret att lägga dig i något urval. Vill du ha jobbet så är det ditt.”
Helst hade han velat slå näven i luften och utbrista ett ´fan vad skönt!´ men utåt sett tog han det coolare än så.
”Säkert? Schysst.”
”Lördagar, 9 till 11. Egentligen rätt valfritt när det kommer till låtar men kör på rock eftersom det är din genre och vad gästerna här brukar gilla. Skriver du eget också?”
Han drog den lediga handen genom håret och försökte fortfarande greppa att snubben nyss sagt att jobbet var hans. Ett jobb som innebar att spela gitarr.
”Inga mängder direkt, men en del.”
”Får du bra respons är det helt okej att testa något eget. Men inget egorace. Låter det bra?”
Romeo nickade med ett snett leende. Hade han nämnt att han gillade honom? Han uppskattade hans sätt att bara säga vad han ville utan att krångla till det.
”Låter asbra. När vill du att jag börjar?”
”Nu på lördag. Inga problem va?”
”Såg jag det som ett problem att komma in hit och tigga till mig en audition utan att det satt en lapp på dörren? Det krävs mer för att jag ska se något som ett problem.”
Mannen gick med ett roat leende fram och tog hans hand. ”Vi kommer nog att komma bra överens. Joe heter jag.”
”Trevligt att träffa dig Joe.”
Han drog fram ett slitet block ur bakfickan och skrev ner ett nummer med pennan han haft i skjortfickan innan han räckte honom lappen. ”Hör av dig om det är något.”
”Absolut. Tack igen!”

Det första han gjorde när han kom ut från baren var att skicka iväg ett sms till Jamie för att säga att han tagit till sig hans idé och att den hade gett resultat. Några han var ännu mer spänd över att få berätta för var Kimmie och Joel. Som tur var hade dom kommit tillbaks från sjön och satt nu i köket med en varsin kaffekopp framför sig. Han kom av sig i ungefär två sekunder när han tog in Joels charmigt blöta och rufsiga frisyr.
”Se till att inte boka upp någonting på lördag kväll.”
”Vadådå?” sa Kimmie och såg nyfiket upp på honom, för att i nästa stund rynka pannan. ”Inte fest hos Zack? Jag kan inte säga att jag har dåliga minnen därifrån, det är mer grejen att jag inte kommer ihåg någonting alls som får bara hans namn att ge mig rysningar..”
”Jag fattar fortfarande inte hur du lyckades”, skrattade Romeo. ”Men nej, jag ska ha min första riktiga offentliga lilla spelning. På mitt nya extrajobb.”
”Va?” utbrast hans tvilling. ”Vadå för något?!”
Joel såg lika nyfiket på honom och Romeo kunde inte hålla tillbaks sitt breda leende.
”En pub nere i stan. Jag tänkte seriöst inte ens på vad den hette. Dom sökte någon som kunde spela gitarr och sjunga som underhållning tidigare men jag var för feg för att söka, men så gjorde jag det idag och.. Jag fick liksom jobbet på en gång.
”Men va!” log Joel lika brett som honom. ”Shit vad nice! Du måste ju ha varit asbra då?”
”Jag var nervös som fan, men det gick tydligen bra”, flinade han innan han stapplade bak ett steg av Kimmies plötsliga och häftiga kram.
”Åh vad roligt! Vi kommer vara där i samma stund som baren öppnar.”
”Då kommer ni vara där innan mig till och med”, sa han roat och lossade på armarna om henne. ”Tack”, fortsatte han sen leende. Det betydde mycket att Kimmie redan såg så stolt ut.
”Har du fått någon lista på vad du ska spela eller..?” frågade Joel och fick i samma stund Romeo att bita tag i läppen.
”Shit, jag måste göra en lista.” Han drog handen genom håret och drog ut en av kökslådorna för att ta fram papper och penna. ”Nej alltså han sa att jag fick spela i stort sett vad jag ville. Rock liksom.”
”Jag hjälper gärna till”, erbjöd sig Kimmie genast och ställde sin kopp åt sidan. ”Du borde absolut köra pieces.”
”Det var den jag spelade för barsnubben”, flinade han. ”Så ja jag antar att den är ett säkert kort. Är du sekreterare eller?” sa han och sköt över papperet till henne. Var det någonting som skilde dom åt så var det förmågan att skriva sådant som var läsbart. Hans egna spretiga bokstäver var så pass illa att han ibland knappt själv kunde tyda dom.
”Det är nog säkrast”, retades Joel som mycket väl också visste om det och kastade en blick på honom. Och sedan slog han ner den lika snabbt igen och greppade tag om sin kopp istället. Kimmie och Joel betedde sig i princip som vanligt mot varandra, Joel och Romeo betedde sig som dom brukade. Och ändå kändes allt så jävla annorlunda.

Lördagen kom snabbt och det var länge sedan det krupit så mycket i Romeos kropp. Det var både en behaglig och inte alls särskilt bekväm känsla. Precis lika delat som han kände inför kvällen; det skulle bli askul och han såg fram emot det grymt mycket, och samtidigt var han så nervös att han mådde illa.
”Är du pepp?” log Kimmie stort efter att ha klivit in i hans rum.
”Jag vet inte”, sa han och gav tillbaks ett nästan uppgivet leende som genast skickade ut någon slags signal till Kimmie och som fick hennes eget leende att rinna av.
”Det kommer gå jättebra Romeo. Jag lovar. Du kommer att älska det.”
”Men tänk om jag inte gör det? Jag tappade bort känslan i nästan två år. Och vad gör jag om jag märker att folk tycker att jag är astråkig? På fester har andra typ tjatat sig till att jag ska spela, eller så är dom redan några slags fangirls.” Än en gång var det ingenting han sa för att skryta utan det var till och med Kimmie som retsamt påpekat det redan på högstadiet. Att han hade sin skara av fangirls. Och det utan att han ens gjort något för att förtjäna det. ”På den här baren är det ingen som kommer ha bett mig spela.”
”Men du kommer helt klart få nya fangirls ändå”, sa hon betydligt mer bekymmerslöst och lutade axeln mot dörrkarmen. ”Skulle stämningen mot förmodan kännas tråkig så lovar jag att jag och Joel kommer ropa på dig.”
”Det gör ni inte”, skrattade han till. Och i nästa sekund hade Kimmie – förmodligen oavsiktligt – skickat ut en signal till honom och som gjorde att han vände en lite bekymrad blick mot henne.
”Vad är det för något?”
Hon ryckte smått på ena axeln fastän hon mycket väl visste. ”Jag försöker intala mig själv att det inte är något.”
”Och vad är det för något du försöker intala dig att det inte är?”
”Att jag ändå tycker att det är lite jobbigt emellanåt. Jag tycker ju om honom på så många olika plan och det hade bara känts så perfekt om det hade kunnat vara som pojkvän också.”
”Jag fattar det”, sa han lågt.
”Det känns verkligen inte obekvämt eller stelt eller något, men ibland känns det lite extra när jag inser att jag skulle kunna känna något mycket mer när vi kramar varandra precis som vanligt, än vad han gör. Jag vill inte säga att jag känner mig misslyckad eller något, utan kanske mer.. varför?
Romeo nickade men var tvungen att vända bort blicken i någon sekund när det kändes som att hon skulle se rakt igenom honom. Vad skulle hända om han berättade att han också tänkte varför ibland? Att han undrade varför han så tvunget behövt upptäcka dom där känslorna för Joel när dom först hade gömt sig så bra. Vad skulle hända om han sa att han behövde berätta någonting som hänt för flera månader sedan men att det inte betytt något och att han inte vetat men att han ändå kände att han borde berätta?
Vad skulle hända om han berättade att Joel hade känslorna hon velat att han hade för henne, för honom istället?
Det skulle dom aldrig få veta.
”Det har ju verkligen inte med dig att göra på det sättet. Se det som att han redan älskar dig för mycket som kompis, för vissa kan den där allra bästa kompis-kärleken gå över till någonting mer, men jag tror att för vissa så är den redan så permanent att den inte kan förändras.”
”Joel är helt enkelt för oflexibel av sig.”
Romeo flinade när Kimmie gjorde det. ”Så kan vi säga. Men du är alltså okej?”
”Ja.”
”Säkert?” log han och la ifrån sig nitskärpet han nyss tagit fram ur garderoben för att istället lägga händerna på hennes axlar.
Hon nickade och även om hon velat så kunde hon inte ljuga med sin blick för honom. Det skulle inte han heller kunna, så han fick vara tacksam över att Kimmie förmodligen aldrig skulle få för sig att fråga vad han och Joel egentligen mer pratat om den där eftermiddagen efter att dom krockat in i varandra på stan.
”Bra”, sa han och drog in henne i en kram. ”Kan du påminna mig varför jag utsätter mig för det här?”
Hon sköt honom flinande ifrån sig för att kunna se upp på honom. ”För att det är en jättestor chans för dig, och för att du kommer att älska det och efteråt undra hur du ens kunde oroa dig för det här.”
”Okej tack”, sa han med ett flin över läpparna. ”Då drar jag nu. Ni kommer dit senare?” frågade han fastän han ju visste att dom skulle göra det. Han försökte bara hålla dom nervösa känslorna under kontroll och tydligen kändes det då som en bra idé att ställa frågor han redan visste svaret på.
”Vi kommer dit till senast halv nio. Och jag kommer ta till armbågarna om det behövs.”
”Det tvivlar jag inte alls på”, sa han roat och drog nitskärpet om höfterna innan han greppade gitarren.

Det kändes stelt. Som fan.
Och då hade han inte ens börjat spela och det var förmodligen knappt någon som såg mot den lilla scenen än då dom var upptagna med att prata, dricka eller dansa. Han visste att två personer såg mot honom, men dom undvek han att vända blicken mot för tillfället. Joe hade klappat honom på axeln bakom bardisken tidigare och verkat helt lugn. Kanske för att Romeo hade gett ett så självsäkert intryck tidigare och hävdat att han var bättre än alla andra.. Skulle ju bli lagom pinsamt om han klantade till allt nu bara för att han var nervös. Gitarren var stämd men han kontrollerade den ändå en gång till. Han satte sig tillrätta på den svarta pallen och försökte ignorera tankarna på att det var just sådana fåniga pojkband brukade sitta på i gamla musikvideos. Fast dom hade i och för sig ingen gitarr i knäet. Med gitarren skulle allt gå fint.
När musiken i lokalen sänktes höjde han blicken bort mot baren igen och fick en nick ifrån Joe. Han skulle vilja säga att den var uppmuntrande, men den kunde lika lätt tolkas som ´visa vad du går för nu annars får du sparken.´ Han kunde inte hålla tillbaks ett snett, roat leende åt just det sista – det skulle vara typiskt Joe och det var också precis vad Romeo hade behövt. Inget milt ´Det kommer gå bra. Det här fixar du.´
Han hade tänkt börja med en helt annan låt, men sekunden innan han drog fingrarna över strängarna så kändes den inte alls rätt och det blev istället The forgotten av Green day.
Ett bra – beroende på hur uppmärksamhetstörstande man var förstås - val hade det visat sig då väldigt, väldigt fler par ögon med ens hade riktats mot honom.

Två timmar senare kunde han med enkelhet säga att han var lyckligare än på väldigt länge. Och väldigt hög på adrenalin. Det hade gått svinbra. Låtarna hade suttit, rösten hade hållit, responsen hade varit så mycket mer än han vågat hoppas på och känslan hade varit där hela tiden. Den där känslan som han varit orolig skulle försvinna igen. Han klev ner på sidan av den lilla scenen och möttes genast av Joel.
”Jäklar vad bra du var!” log han stort och såg in i hans ögon. Verkligen in i hans ögon. Romeo som nyss känt sig nästan andfådd slutade istället andas i någon sekund när deras blickar fastnade i varandra. Tills att han tvingade sig själv att blinka till. Dom var tvungna att sluta med det där!
”Det där var helt sjukt bra!” Kimmie hade också tagit sig fram och slog hårt armarna om hans hals. ”Hur kändes det?!”
”Hur bra som helst”, skrattade han och kramade tillbaks. ”Shit vad kul det var.”
”Du får börja ta medlemsavgift för att vara med i din fanclub, för du kommer bli rik”, flinade Kimmie och nickade menande åt sidan. Romeo sneglade ditåt och möttes direkt av tre par blickar tillhörandes lika många tjejer och som.. såg ganska uppskattande på honom.
”Men vad fan..” Han drog snett leende handen över nacken. ”Tror jag ska gå och köpa något att dricka. Och ta emot min dom från Joe antar jag..”
”Finns ingen anledning att han inte skulle vara nöjd”, sa hans syster och gav honom ett mer seriöst leende nu. ”Vi väntar vid bordet.”
”Jag kan hänga på förresten”, sa Joel. ”Ska du ha något Kim?”
”Nej det räcker för mig.”
Romeo kunde inte låta bli att vända en retsam blick över axeln på henne och fick tillbaks en grimas.
”Du var helt otrolig där uppe.” Ytterligare en uppskattande blick vändes mot honom, tillsammans med en hand som lätt kramade om hans axel, och Romeo fuktade dom torra läpparna innan han gav Joel ett leende.
”Tack.” Det var mycket folk vid baren och dom blev stående bakom ett stort killgäng. ”Jag såg inte för nybörjaraktig ut då?”
”Nybörjare? Du har spelat hur länge som helst ju”, flinade den brunhårige.
”Inte på en scen. Inför okända människor.”
Joel skakade på huvudet. ”Inte det minsta. Du såg bra ut.” Han vände upp sin blåa blick mot honom och Romeos blick föll hjälplöst ner till hans läppar. Sluta. Romeo visste att det inte var han som tolkat in något felaktigt i det där. Orden tillsammans med Joels blick hade sagt att han både tyckte att han sett bra ut där uppe, och sett bra ut. Det fanns så mycket han själv ville säga och göra just då, men inget utav det skulle vara okej. Det skulle inte ens vara okej att lågt säga åt honom att dom inte borde göra det här. Dom hade kommit överens om att bara ignorera hela grejen, och dom var lika jävla dåliga båda två. Dom hittade kryphål. Dom gav blickar som skulle kunna vara helt oskyldiga men som dom båda visste inte var det. Dom sa saker som egentligen var helt okej och normala men som det var alldeles för lätt att uppfatta någonting mer utav. Och när Romeo fortsatte se in i hans blåa ögon lite för länge sa inte Joel heller någonting – för att det var lättare att låtsas som att det var någonting oskyldigt då.
Dom var tvungna att sluta med det där!
Gruppen framför dom skingrades och Joe blev synlig bakom disken. ”Romeo, jag skulle precis leta upp dig. Vad vill du ha?”
”En öl. Två”, tillade han efter en blick på Joel och drog fram sitt kort.
”Nej, nej det här bjuder jag såklart på. Lämna kortet hemma när du kommer hit”, sa han med ett skratt och vände snabbt på två glas som han fyllde med öl. Därefter sa han någonting till en annan kille bakom bardisken och klev sedan runt den. ”Vilken show grabben!” sa han och greppade direkt tag om hans axel. ”Du kan fortsätta kalla dig bättre än dom andra som var in.”
”Han kommer nog dra upp besökarantalet.”
Romeo himlade roat med ögonen åt Joels inflikande. Joe kanske inte ville spä på kaxigheten han tidigare uppvisat. Fast tydligen så såg han inget problem med det.
”Utan tvekan. Ryktet kommer sprida sig. Joe.”
”Joel.”
”Men nog måste du ha dragit med dig större support än så här?” frågade Joe och såg sig omkring.
”Min tvillingsyster. Men nej, inte fler än så.” Någon vidare förklaring gav han inte. Han tänkte inte berätta att han varit så nervös att han nästan ångrat sig att han ens tagit med sig Joel och Kimmie.

”Jag hatar dig Joel”, suckade Kimmie. ”Vem kommer ens på idén om att hem? Jag har sjukt ont i fötterna.”
Joel skrattade tyst. ”Det hade ju varit supersegt att vänta i nästan femtio minuter. Tur att du inte är någon som använder klackar i alla fall, som får ont i fötterna med converse efter tio minuter. Ska du hoppa upp eller?”
Dittills hade Romeo kunnat säga att allt varit som vanligt mellan Kimmie och Joel ikväll. Nu såg han den lilla tveksamheten skymta förbi i hennes blick och han tänkte såklart på vad hon sagt i hans rum tidigare. För Joel var det någonting dom gjort i flera år, att Kimmie ibland red på hans rygg, men för Kimmie kändes det säkert som lite utav en besvikelse att hon var den enda som också tyckte att det var mysigt med närheten. Han var precis på väg att på skämt erbjuda sig att han kunde agera skjuts idag när hon öppnade munnen.
”Kan du ge dig på. Du får bära mig enda upp för trappen eftersom det var din idé.” Hon log elakt mot Joel innan hon tog sats och hoppade upp på hans rygg, som vanligt med armarna hängandes om hans hals. Enda skillnaden var att hon inte hade kinden lutad mot hans axel. Men allt sånt där skulle säkert bli enklare med tiden. Romeo tyckte redan att hon tog det hur bra som helst, och oavsett känslor hit och dit så var dom i grunden bästa kompisar – det var knappast någonting som skulle kunna gå förlorat, även om det varit just det Kimmie varit orolig för.

”Verkligen?” Viskade Joel roat när dom klev in på den grusade gården.
”Verkligen”, bekräftade Romeo.
Det var Kimmies lilla snarkning han hört, och hon sov mycket riktigt med huvudet tungt lutat mot Joels axel. Som sagt; Kimmie hade alltid kunnat somna överallt och ingenting borde egentligen förvåna Romeo, men det här tog nog ändå priset. Och om inte annat gjorde det i alla fall saken tydligare att läget var avslappnat mellan henne och Joel. Man somnade inte på någon annars.
”Jag vet inte om jag vågar ge mig på det här”, sa Joel lågt och med en road blick när han nickade upp mot trappen.
”Absolut inte.”
Istället för att ge sig på det alldeles för riskfyllda uppdraget att bära Kimmie på ryggen uppför trappen la Joel försiktigt ner henne i soffan i vardagsrummet istället.
”Bättre att hon får vakna själv och gå upp än att jag ska väcka henne”, sa han efter att ha lagt en filt över henne och mött Romeo ute i hallen igen.
”Förmodligen.”
”Är hon okej Romeo..?” Frågan som följde fick sällskap av en djup blick och fastän Romeo varit noga med att han inte skulle lägga sig i genom att prata med dom om varandra så nickade han. Om han kunde göra det lite lättare för dom så ville han försöka med det.
”För det mesta. Hon skulle aldrig någonsin välja bort det ni har för att ni inte kan bli något mer. Det där lät svamligt”, tillade han lika snabbt.
Joel drog på munnen. ”Jag fattade ditt svammel. Det känns fel att jag inte kan snacka med henne om något som jag vet att hon tycker är jobbigt. Eller, vi snackar såklart. Men.. just det här hjälper inte att snacka om så himla mycket. Jag vet inte, jag känner mig bara som en sämre bästa kompis.”
”Lägg av, det är du inte. Det är ju ingen situation ni varit i tidigare, klart att det blir lite svårt för er båda. Men det verkar ju funka. Jag lovar att Kimmie inte tycker att du är det minsta dålig som bästa kompis.”
Dom såg på varandra en stund och Romeo la över tyngden på det andra benet. Joel drog handen genom håret.
”Nästa gång måste du ju ta med ett större gäng, håller med Joe om att du behöver större support. Inte som stöd alltså, utan som fanclub.”
Romeo såg leende på honom och skakade lätt på huvudet. ”Det skulle vara att utmana ödet för mycket. Men Jamie kommer. Han var sjukt besviken att han inte kunde komma ikväll.”
Dom blev stående i hallen ytterligare en stund tills att Romeo rörde sig mot trappen. ”Vill du spela lite eller något?”
Joel såg tillbaks på honom och öppnade munnen för att lika snabbt stänga den igen. Han strök sedan fingrarna genom håret och stannade till med den halvvägs. ”Jag tror att jag ska lägga mig faktiskt. Fick mig ju ett träningspass hem. Även om vikten inte var så mycket att komma med.”
Precis som att han försökt ignorera vetskapen om att deras blickar fastnade lite för länge ibland så ignorerade han den lilla tanken som ville ifrågasätta det Joel sa. Att han inte alls var så himla trött utan mest sa det där för att han kände lika mycket som Romeo att dom inte borde vara ensamma just nu. Men han ignorerade alltså den tanken. För det.. var mest troligt.. inte alls.. så.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer
Vapor - 9 nov 17 - 12:20
Alltså Joe verkarskän, skulle typ kunna se honom i Pirates film med Depp, haha.
Glad att det gick bra för Romeo och kul att han redan fått några fangirls, hooh.
Jag väntar fortfarande på det oundvikliga, att Kimmmie ska råka gå in på Joel och Romeo som kysser varandra, håhåhå!
arbok - 29 okt 17 - 10:46
Så skönt att det fick gå bra för Romeo på det här jobbet. Skön piratsnubbe att ha som chef om han typ får spela vad han vill liksom, ganska nice sätt att tjäna pengar på.
Till viss del är det ju nice att Joel och Kimmie kan umgås igen, men samtidigt så blir det ju förmodligen bara ännu värre om Romeo ska se Joel där oftare... :))) Bara väntar på katastrofen just nu. Antingen om Kimmie är hemma och ser dem när de inte kan låta bli varandra, eller att de inte kan hålla sig ifrån varandra och sedan för Romeo kämpa med det (ännu värre) dåliga samvetet över att inte ha berättat.
loversarelonley - 29 okt 17 - 00:39
åh, har läst ikapp nu de senaste delarna! Shit vad det händer grejer nu ^^
Och yey!! :D Så kul att han vågade fråga om jobbet och att han fick det och fick spela och det gick bra :D Hoppades ju verkligen att det skulle hända nått där!
Men tråkigt med kimmie, och man vill ju bara nu att hon snabbt ska komma över honom och att det inte är nån fara att Romeo och Joel faktiskt börjar dejta eller nått.
Jobbigaste situationen nu hade ju varit om de typ inte kan rå för det och kysser varandra innan Romeo har förklarat för Kimmie och hon typ ser detta :/ Gaah!
Men lika kul som vanligt att läsa :)

Skriven av
ilenna
26 okt 17 - 21:05
(Har blivit läst 132 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord