us against the world, always - [del 10] |
dramat tätnar.. ;)
När det hade gått tre timmar utan att dom kommit hem så hade Romeo gissat på att det gått väldigt bra, och han hade låtit bli att skicka något sms. Kimmie skulle mest troligt skicka ett eget när det fanns läge. När eftermiddagen fortsatt och det börjat gå mot kväll var det inte längre några tvivel. Dom hade mest sannolikt åkt hem till Joel och han kände en otrolig befrielse när han insåg hur lättad han var för Kimmies skull. Han visste inte hur länge hon gått runt med dom där känslorna, bara att det varit ´ganska länge´, men förstod hur sjukt ansträngande det måste ha varit – särskilt med tanke på hur mycket hon umgicks med Joel. Och Joel.. Det var väl egentligen inget konstigt om han också gått runt med undantryckta känslor, det var ju vad Romeo tidigare bara hade väntat på. Han hade förvisso trott att åren som passerat utan att något hänt varit ett säkert tecken på att det inte heller skulle göra det, men kanske hade det bara behövt mogna hos dom båda. Kanske hade Joel inte ens tänkt tanken, men plötsligt insett något när Kimmie uttalat orden.
Trots lättnaden och det som egentligen inte var så chockerande så hade han ändå svårt att verkligen föreställa sig det. Kimmie och Joel hållandes i handen på ett romantiskt plan istället för det där som mer hade varit som brorsa och syster. Tanken på Joel som lutade sig ner för något annat än en kompispuss på kinden. Det var inte bara att det var svårt att föreställa sig utan också nästan..
obekvämt. Fan, han kunde inte tänka så. Det kanske snart skulle vara hans vardag. Han kunde inte låta någonting som hänt för länge sen och nyligen uppstådda situationer som han tolkat in alldeles för mycket i få påverka honom negativt. Det skulle vara helt galet.
Romeo var dålig på att äta frukost. Oftast tvingade han i sig en macka ändå, men det hände också alltmer ofta att han struntade även i den. Som idag. Han hade vaknat ganska tidigt och klätt på sig, men stannat kvar på rummet och istället satt sig på den bäddade sängen med gitarren i knäet. Lika bra att passa på ifall känslan skulle försvinna igen.
En halv låt senare knackade det på hans dörr men utan någon efterföljande uppdragning. Det hände aldrig. Inte ens när han hade varit tillsammans med någon och det mycket väl hade kunnat vara så att han inte var ensam på rummet. Han hade vaknat vid halv tolv inatt av att ytterdörren stängdes men varit för trött för att öppna ögonen. Han hade inte hört några prata och inte heller kunnat avgöra om han hörde fler än ett par fotsteg.
”Kom in”, sa han och väntade sig nästan att det skulle vara någon annan än hans syster. Men det var Kimmie som sakta öppnade dörren. ”Vad är det som har hänt?” frågade han i samma sekund som han såg henne, la ifrån sig gitarren och reste sig hastigt upp.
Sakta men lika smärtsamt för det såg han hennes ögon börja tåras och utan att vänta på svar la han armarna om henne för att dra in henne i en kram.
”Han känner inte så”, snörvlade hon till och drog sedan häftigt efter andan. Som att hon hållit den alldeles för länge.
Han hade redan förstått det och kramade henne ännu hårdare.
”Jag berättade hur jag.. kände och han.. Han känner inte så. Inte alls.”
Sakta strök han handen över hennes svarta hår, rufsigt och lockigt när hon inte hade dragit plattången igenom det, och sa ett tyst ”Jag är ledsen..”
Han kände hur spända hennes axlar var. Han kände tårarna som gjorde hans tröja fuktig. Och han kände sig så falsk. Inte över tröstandet – för han försökte göra allt i sin makt för att få henne att känna sig bättre även om han visste att det inte skulle gå – men över vad han själv kände. Han hade inte velat tänka tanken rakt ut i sitt huvud ens, men han kunde inte hindra den nu; han hade känslor för Joel. Och han kände sig så fruktansvärd som stod och höll om henne och samtidigt var medveten om just det. Han kände sig falsk som inte berättat om kvällen i mars fastän det varit långt innan han visste om hennes känslor. Han kände sig ledsen för hennes skull samtidigt som han kände sig panikslagen över dom resterande känslorna.
”Du..”, sa han tyst och höll handen still mot hennes hår. ”Det går bra..”
Hon skakade på huvudet mot hans bröst men drog sig sedan sakta ifrån och såg upp på honom. Det var ovant att se henne utan kajalen runt ögonen, men ännu ovanligare med tårar glittrandes i ögonen. Under en lång period hade det varit den mest vanliga synen – osminkad och med rödgråtna ögon som aldrig tycktes få vila – men det var alltmer sällan nu. Och det gjorde ont i honom att se det igen – även om tårarna var orsakade av någonting helt annat den här gången.
”Jag.. hörde dig komma hem inatt? Var du- Pratade ni enda till dess?”
”Nej..”, sa hon och drog med handen över näsan. ”Jag åkte hem till Jenny efteråt. Förlåt. Jag orkade bara inte-”
”Det gör inget”, sa han. Han visste att Kimmie visste att hon alltid kunde prata med honom, men han krävde inte att han alltid skulle vara den hon pratade med först. Han ville bara att hon skulle må bra.
”Vill du prata om..”
”Nej. Det är inget som behövs sägas egentligen. Han tog det bra.” Hon strök händerna över kinderna och verkade ha börjat få tillbaks kontroll över sin andning. ”Det kändes bara så himla stelt. Och det har aldrig känts stelt med Joel.”
”Det kommer bli bra”, sa han lågt. Om han menade det som att hon skulle komma över sina känslor eller att lära sig hantera det, eller om han menade att Joel skulle ändra sig, eller om han bara menade att det inte alltid skulle kännas lika tungt och att allt skulle bli bra mellan henne och Joel igen? Han visste inte vilket utav det han menade. Han ville bara försäkra henne om att det skulle bli bra. ”Jag lovar.”
”Ja..” Han såg att hon försökte le men inte lyckades. ”Jag tror att jag.. Jag sov inte så bra, jag tror att jag ska göra ett nytt försök. Även om hela sängen skriker ångest åt mig..”
”Lägg dig här om du vill, ifall min ovanligt nog bäddade säng kanske inte skriker lika mycket. Jag tänkte ändå gå ner och göra någon lunch.”
Kimmie nickade åt hans erbjudande och satte sig ner på sängen innan hon sträckte sig efter en av dom gråa kuddarna.
”Jag åker kanske och handlar sen, är det okej?”
”Ja självklart. Godnatt en stund.”
”Godnatt. Hör av dig om det är något.”
”Alltid.”
Det hade blivit ännu tydligare att en handling var ytterst nödvändig när Romeo försökt slänga ihop en lunch, som till sist blivit en sallad av det han lyckats få fram ur kylen, och han hade valt att ta bussen istället för cykeln in till stan. Två kassar gick helt okej att ta på styret men en tredje brukade bara göra det hela väldigt osmidigt.
Inne på Ica var det ganska tomt på folk – förutom pensionärer förstås. Det var alltid pensionärer på ica, oavsett dag och tid. Öppettiderna hade förvisso nyligen förlängts till 23.30 på lördagar och han hade hittills inte haft anledning att behöva vara där då, men han var säker på att det fanns någon kundkorgsdragande pensionär som traskade runt med sina kuponger då också.
Den nödvändiga handlingen hade krävt tre kassar precis som han gissat och när han såg dom regntunga molnen på väg tillbaks till busshållplatsen så kände han sig ännu mer nöjd med sitt val att ha låtit cykeln stå.
Det var hemma på gården igen, gående över gruset mot trappen som känslorna slog över honom – som så ofta helt oförberett och därför ännu mer plågsamt på något sätt. Med ett djupt andetag ställde han ifrån sig matkassarna på nedersta trappsteget för att sedan själv sätta sig ner. Ibland förstod han inte hur han fortfarande pallade att ens kliva ur sängen på morgonen. Han förstod inte hur han nyss hade kunnat åka in till stan och handlat och faktiskt funderat på vilken dipp han skulle köpa till chipsen. Hur kunde han ha tyckt att det spelade någon roll? Det var så mycket han inte hunnit säga. Sådant som han insett att han hade velat fråga. Vanliga, enkla stunder som han inte uppskattat tillräckligt mycket men som han nu saknade något enormt. Bara en sådan sak som att sitta och titta på en film tillsammans – även om den var dålig. Eller en sådan totalt oorginell sak som att äta tacos en fredagkväll – alla fyra samlade även om troligtvis både han och Kimmie skulle iväg någonstans senare. Han saknade dom dåliga skämten från deras pappa. Han saknade sin mammas tjat om att han skulle hjälpa till med tvätten.
Efter att ha fått fram det knöliga ciggpaketet ur jeansfickan och kunnat tända en cigg drog han ett djupt bloss innan han lutade båda armbågarna mot dom brett uppdragna knäna.
Han satt där tills att ciggen var alldeles för kort och tog ytterligare ett djupt andetag innan han tvingade sig att stänga av dom känslorna som egentligen inte var hanterbara men som han av någon anledning ändå lyckades uthärda från dag till dag.
Romeo öppnade försiktigt dörren till sitt rum och var i samma stund på väg att få en hjärtattack när han hörde Kimmies röst bakom sig.
”För i helvete, jag trodde du var kvar här inne ju”, flinade han och snurrade runt.
”Förlåt”, skrattade Kimmie till. ”Du har inte hunnit packa upp va?”
”Nej jag skulle kolla till dig först.”
”Då hjälper jag till”, sa hon och gick ner före honom i trappen.
”Kunde du sova något?”
”En kvart kanske. Men jag blev piggare av det i alla fall.” Inne i köket lyfte hon upp en av kassarna på köksbänken och började sedan räcka Romeo frysvarorna. Hon verkade definitivt ha ryckt upp sig under den relativt korta stunden han varit borta, men det var förmodligen en väldigt stor del envishet som gjorde det. Oavsett anledning valde han att för tillfället inte nämna någonting om det eftersom det just nu kändes som det bästa. Hans ´Jag lyssnar om du vill prata´ behövdes inte uttalas högt – hon skulle inte ens behöva se på honom för att veta.
När hans mobil pep till la han först in kartongen med fiskpinnar innan han tog upp telefonen för att läsa sms:et.
”Simon?” frågade Kimmie och han såg roat upp på henne.
”Varför kommer du ens ihåg att han heter Simon? Och nej, han har fortfarande inte mitt nummer.” Han mindes att han hade kyssts väldigt bra. Så varför kunde det inte ha betytt mer? Varför hade han inte bara frågat efter hans jävla nummer? Det kanske skulle ha fått honom att sluta återkomma till tankar på andra minnen. Minnen av andra kyssar. Dom som inte skulle ha betytt någonting alls. ”Det var Jamie bara. Vi skulle ha gymmat senare men han har tydligen blivit superförkyld. Säkert samma skit som jag hade. Jag var ganska opepp själv så kanske var lika bra.” Det skulle kännas betydligt bättre att hänga med Kimmie.
”Vadå så du slipper för att din gympolare inte ska träna?” Hon räckte honom en påse med wokade grönsaker och han flinade mot henne.
”Har du några invändningar på det alltså?”
”Japp. För du ska inte stanna hemma och sympatideppa med mig. Jag är okej Romeo.”
”Jag depp-”
”Jo det gör du. Och du oroar dig. Och du tänker för mycket.”
Han suckade lätt och såg lika uppgivet på henne.
”Jag vet. Jag hatar lika mycket när du scannar av mig på det där sättet. Det är helt enkelt någonting vi får dras med när vi nödvändigtvis skulle råka bli tvillingar”, sa hon.
”Antar det. Vet inte ens om det är värt det alltså..”
”Skojar du? Det är absolut inte värt det. Hade mycket hellre haft en brorsa som aldrig förstod mig.”
Det tog ungefär en sekund innan dom började flina mot varandra.
”En brorsa som alltid tror att ett ´jag är okej´ betyder just det?” Hans leende hade bleknat och han såg på henne medan han tryckte ihop plastkassarna för att lättare kunna få ner dom i lådan.
”Nej. Det hade jag inte velat”, sa även hon seriöst den här gången. ”Men jag menar det nu. Jag behöver bara landa och sortera alla tankar. Och jag väntar med det en liten stund till.”
Det hade regnat när han lämnat huset för att ta sig iväg till gymmet och det hade blivit buss igen. Det skulle inte ha gjort honom något att cykla dit i regn, men han hade seriöst inte orkat ta risken att bli tvungen att cykla hem i regn efter ett pass. I samma stund som han hade satt foten inne i omklädningsrummet hade han varit tacksam att Kimmie faktiskt fått honom att åka iväg.
När han en timme senare sjönk ner på bänken framför sitt skåp var han inte så säker på att han skulle vara lika tacksam imorgon. Han skulle nog vara glad ifall han kunde ta sig nedför trappen ens. Efter en snabb dusch lämnade han gymmet med sin bag slängd över axeln och vattenflaskan i handen.
Istället för att ta huvudgatan genom centrum för att komma till busstorget valde han en av innergatorna där man slapp trängas med shoppingsugna människor eller med sådana som precis slutat jobbet. Där, längs kullerstensgatorna och med det droppande ljudet från taket efter regnet, kände han sig nästan som att han vore ensam i hela stan.
Tills att någon kom ut ifrån biblioteket och krockade rakt in i honom.
”Romeo? Shit förlåt”, skrattade en förvånad Joel till. ”Jag tittade på mobilen..”
”Tja, det är lugnt.”
Det blev tyst en liten stund innan Joel var den som öppnade munnen igen, blicken vilandes på hans bag. ”Är du på väg till eller från gymmet?”
”Från. Ska du också hem?”
Den brunhårige nickade och flyttade sig åt sidan som att han var orolig att någon annan skulle öppna dörren lika häftigt och snubbla in i honom istället. Dom svarta jeansen han hade på sig var upprullade längs fotlederna och den vita t-shirten löst sittande. Till det hade han matchat med en bakåtvänd keps. Han hade aldrig tidigare behövt känna någon slags skuld för att han tyckte att Joel var snygg – det kunde knappt kallas för någon personlig åsikt eftersom det var ett rent faktum som ingen skulle kunna dementera – men nu kändes till och med det som ett svek mot Kimmie.
”Ja..” Tonfallet var allt Romeo behövde höra för att förstå att Joel precis tänkt på Kimmie han också. Såklart. Det hade han förmodligen gjort innan han krockat in i Romeo, och särskilt när han fick syn på honom. Och dom hade inte hunnit ta mer än två steg förrän han nämnde det.
”Kim har känslor för mig.” Vilket Joel självklart förstod att Romeo vid det här laget redan visste. Och att han visste vad Joel hade svarat. Men dom behövde en öppning – det var liksom oundvikligt att inte nämna det.
”Jag vet, och du-”
”Känner inte så. Jag menar, hon är den bästa jag har, men jag känner inte det.”
Joel såg tyst på honom och Romeo såg tillbaks lika tyst. Det var länge sedan han sett den andre så nedstämd. Det fanns inte en chans att det varit han som bett Kimmie gå därifrån igår. Romeo visste vilken genomsnäll person Joel var så det var mer sannolikt att han kände skuld över att han inte kunnat besvara Kimmies känslor.
”Och förresten, hon glömde sin jacka hos mig igår. Hon har väl fler så jag vet inte om hon behöver den just nu men.. Hänger du med och hämtar den? Jag tror inte det är någon idé att jag..”
”Jag kan följa med och hämta den”, sa Romeo för att Joel inte skulle behöva plågas mer med att försöka hitta rätt ord och reda ut tankar som säkert var lika besvärliga som Kimmies. På ett sätt var det jättekonstigt att för första gången någonsin uppleva en situation där Joel och Kimmie inte var helt bekväma med varandra – och det utan att dom ens var i närheten av varandra – och på ett annat så var det väldigt förståeligt.
Det tog inte lång tid med bussen hem till Joel och dom hade inte heller sagt särskilt mycket under resan. Joel hade tittat mot honom som att han precis var på väg att säga någonting ett par gånger, men sedan verkat ändrat sig och dom hade fortsatt vara tysta. Det var förmodligen för att hela grejen med han och Kimmie utspelat sig så nyligen som igår, det behövde absolut inte betyda att det på något sätt skulle behöva bli konstigt mellan honom och Romeo. Om han bara kunde ignorera sina tankar som hotade med att göra allting väldigt jobbigt vill säga.
Joel bodde i ett vitt radhus tillsammans med sina föräldrar men som han snart skulle flytta ut ifrån om han fick välja själv. Det var bara den där grejen med att få ett jobb först.
Uppfarten var tom på bilar och Romeo hörde hur Joel drog upp sin nyckelknippa. Han stannade dock till på trappen utan att låsa upp på en gång.
”Tänker du någonsin på den där gången när vi kysstes?”
Av allt han kunnat tänka sig att Joel skulle säga.. Inte det där.
”Jag.. Det är klart jag kommer ihåg det.”
Han var jobbigt medveten om hur mycket mer hans blick måste säga (Och ´Kommer ihåg.´ Sure. Om det ändå bara hade varit så pass.) samtidigt som tusen tankar snurrade runt i hans huvud. Varför tog Joel upp det? Och varför nu?
”Jag med.. eh..” Det verkade som att han än en gång valde att släppa det han varit på väg att säga och låste istället upp dörren. Men där blev dom sedan stående i dörröppningen båda två. Det var så tyst. Och han kunde inte ens avgöra vad det var för tystnad. Om den var obekväm, uthärdlig eller bara..
”Hade jag kunnat bestämma hade jag valt att ha känslor för Kim. Jag hatar att jag gjorde henne ledsen och om jag bara kunnat.. Men jag känner inte så för henne. Du vet hur mycket jag älskar henne, men.. inte på det sättet.” Joel såg nästan ledsen ut igen men när deras blickar möttes så var det någonting helt annat som fick Romeo att svälja.
Joel tittade på honom igen. Och Romeo stressade ännu mer över hur mycket hans egen blick egentligen sa samtidigt som han undrade vart Joel var på väg med det här.
”Den där kvällen.. i mars.. ångrar du det..?” frågade den brunhårige långsamt.
Romeo kunde inte svälja längre. Varför frågade han det här? Hade han plötsligt börjat misstänka vad Romeo faktiskt tänkt på den senaste tiden? Vad i helvete skulle han säga? Ljug.
Han sa ingenting. Men han såg fortfarande på Joel och hans gröna blick var sannolikt allt annat än neutral. Han borde bara ta jackan och snabbt gå därifrån.
”Jag känner inte för henne som jag börjat göra för-”
Det klickade plötsligt till för Romeo vad exakt det var Joel var på väg att säga och han avbröt honom blixtsnabbt: ”Säg det inte.”
”Vad..?”
Han kunde knappt ta in vad han nyss fått veta. Avbruten mening till trots så visste han precis hur den skulle ha avslutats. Och han visste att det precis gjort det hela tusen gånger värre. Joel.. Han hade hoppats att kemin han känt dom senaste veckorna varit inbillning. Att Joel inte känt av det. Blickarna som hade börjat redan på Zacks fest - kanske innan till och med, bara att Romeo inte ens tänkt i dom banorna då? – Det retsamma som gått från någonting vanligt till något mer spännande. Den gången när Kimmie strukit fingrarna genom Joels hår men han samtidigt tittat rakt på Romeo. Hur dom båda hade reagerat på något på bion när Joel tagit tag i hans arm. När dom hade bakat igår..
Det hade varit rent ut sagt löjligt att han försökt intala sig själv att det han känt varit inbillning, men han hade verkligen inte trott att Joel också känt av det. .. Som jag börjat göra för-..
”Jag känner mig redan jätte falsk mot Kimmie för att jag aldrig berättade om den gången vi.. Det blir bara värre om du säger att du också..” Han brukade inte ha svårt att få fram vad han ville säga men det gick katastrofalt dåligt nu.
”´Också´?” Självklart hade Joel hunnit uppfatta det lilla ordet som gjort en så stor skillnad på meningen. ”Du har också känt något.. eller hur?”
Han drog fingrarna genom sitt svarta hår och övervägde nästan att strunta i jackan bara för att kunna fly ner för trappen. Men så mötte han dom där blåa ögonen och hur ogärna han än ville så påminde hans puls honom om att det inte var någon idé att försöka låtsas.
”Det är klart att jag har”, mumlade han. ”Och jag känner mig som ett as.”
”Vad tror du att jag gör..?”
Det enda Romeo kunde trösta sig med var att han åtminstone inte varit medveten om Kimmies dåvarande – eller fortfarande inte insedda? – känslor när Joel gett honom den där första kyssen som hade blivit till ett av hans bästa hångel. Om han hade vetat och inte hunnit stoppa Joel så hade han aldrig kunnat stått ut med sig själv när hon berättat allt. Det här, att han kände något för den andre var ingenting han valt. Det hade bara hänt. Men dom hade inte gjort något. Dom gjorde inget. Han kände sig fortfarande som ett as, men han försökte få sig själv att inse att han faktiskt inte gjort något fel.
”Jag ska nog ta och åka hem nu, är inte en superbra idè att träna efter att bara ha ätit sallad till lunch.”
Joel drog på munnen och nickade. ”Lät ganska korkat faktiskt. Jackan..” Han klev in i hallen och räckte snart Romeo Kimmies svarta skinnjacka, prydd med nitar på axlarna.
”Tack.” Han backade ett steg mot tröskeln men stannade igen. ”Vi borde nog bara..”
Precis som när dom suttit på bussen den där natten och kommit överens om att det var bäst att inte säga något till Kimmie så gjorde dom nu någonting liknande. Det hade gått bra förra gången – tills några månader senare när tankarna dykt upp hos Romeo. Den här gången fanns det inga alternativ – dom fick bara ignorera hela grejen.
”Ja. Var kanske dumt av mig att ens säga något men.. Det hade fan ätit upp mig inifrån annars.”
”Samma här..”, sa han lågt och vek ihop Kimmies jacka innan han la den över armen. ”Men vi är fortfarande kompisar.” Det var både att han ville ha en försäkran om att ingenting skulle förstöras mellan dom på grund av situationen mellan honom och Kimmie – som Romeo ändå var säker på att dom skulle lösa eftersom dom var Joel och Kim – och att ge en uppmaning helt enkelt; vi är kompisar och låtsas som att det här samtalet aldrig hände.
”Men ja vad tror du? Vi är ju familj.”
Romeo kunde inte låta bli att dra på munnen. Det vore kanske en taktik för att underlätta det hela. Att se Joel som sin brorsa.
”Du Romeo”, hejdade Joel honom när han tagit några steg nerför trappen och han vände sig om.
”Ja?”
”Är hon okej..?” Än en gång; det var så konstigt att se Joel och Kimmie såhär. Att Joel som aldrig ens varit på nivån ´hälsa Kim´ nu skulle behöva fråga honom hur det var med henne. När det under den värsta perioden varit Romeo som fått fråga Joel hur hans tvillingsyster mådde.
Han nickade. ”Skapligt. Men det blir bra.”
Joel nickade också och fastän Romeo försökt undvika det så fastnade hans gröna blick i den blåa. Eller om det kanske var tvärtom.
”Vi ses.”
|
| Kommentarer | | arbok - 24 okt 17 - 19:23 | Oh boy... jag hann nästan börja tro att det hänt något hemskt, typ att Kimmie smitit iväg eller råkat illa ut eller något. Nu är det absolut nog med hemskt att hon blev ledsen :( Tur att hon har någon kompis hon kan vara med också så att det inte bara är Romeo hon hänger med. Då hade allting blivit ÄNNU värre.
Visst förstod jag att Joel och Romeo hade känslor för varandra men stackarna... Även om de skulle vilja göra någonting utav det, om de skulle vilja bli tillsammans eller ens dejta lite så blir det ju helknäppt. Känner på mig att något nog kommer råka hända ändå.... :))) de kanske inte kan hålla sig ifrån varandra? | | Vapor - 24 okt 17 - 13:40 | Alltså åhh näää stackars Kimmie! Känner igen den känslan allt för väl och det suger. Bra att hon har en stöttande bror. Tror säkert hon och Joel slipper det där konstiga mellan dem när det gått en tid. Stackars dem båda :(
Sen blir det ju ännu jobbigare när Joel och Romeo känner samma sak? Men inte riktigt vågar eller vill för att de vill sydda Kimmie! Lider med dem, vilken soppa allting är.
ushfaophifoaifh, så mycket känslor och drama i detta.
(förlåt för en inte så jättebra kommentar) |
|
|
|
