Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Vad ska du bli när du blir stor? [del5]

Lamporna i köket var tända när jag körde upp på vår uppfart. Jag stängde av motorn men satt kvar i bilen. För tillfället ångrade jag mig att jag lämnat garaget med Eric. Nu kändes det bara som en dröm en fin avlägsen dröm som jag nyss vaknat upp ur. Jag pressade benen mot kroppen och bet mig insidan av läppen. Jag tittade upp på vårat vitmålade stora hus med tre våningar. När jag var yngre hade jag sett det som en fristad. Just nu visste jag inte riktigt vad jag kände. Mer än att jag älskade mitt rum.
Entrédörren öppnades och pappa kom ut. Hans vinröda morgonrock daskade honom kring benen när han gick med bestämda steg fram till min bil. När jag inte gjorde någon ansats att gå ut så knackade han på rutan och jag klickade på knappen så den sakta åkte ner. Nu skulle Fridlunds show börja.
”Dags att komma nu?”, sa han och bakom de hornbågade glasögonen var hans blåa ögon fyllda av raseri mot mig.
”Det var ingen fara”, sa jag lågt. ”Snälla du behöver inte skälla ut mig, jag är 19 och kan ta vara på mig själv”
Jag öppnade bildörren så häftigt att han var tvungen att ta ett snabbt steg åt sidan. Jag gillade inte hur han stod där med armarna i kors och granskade mig. Ungefär som när jag varit 10 år och stulit kakor från skafferiet. Istället för att se skamsen ut så härmade jag han och korsade armarna över bröstkorgen. Jag visste vad hans nästa replik var.
”Om du nu är så mogen, när ska du flytta hemifrån?”, fnös han, den kom alltid.
”När jag har råd att köpa en lägenhet”, sa jag och rörde mig upp mot huset, han följde efter mig hack i häl.
”Ha, lycka till för vilka pengar då?”, sa han och fick ta emot dörren när jag nästan slängde den i ansiktet på honom.
”Köp mig en lägenhet då så slipper du mig?”, sa jag argt och slängde mina skor på vår skohylla. ”Du vet vart jag var, men bilen gick sönder, den måste tittas på”
”Jag var orolig för dig?”, sa han argt.
”Men för guds skull Harald låt flickan vara”, hördes en gäll röst från övervåningen, följt av tassande steg ned för trappen. ”Hanna, svara på våra sms nästa gång”
Min mamma kunde vara en äldre version av mig med kortare blond page. Hon bar ett blankt lila nattlinne och såg väldigt nyvaken ut. Trots hennes lite puffiga trötta ögon sköt de blixtrar mot min pappa vars ansikte tagit lite rödare ton. Snart var min delaktighet till showen över, det visste jag.
”Låta henne vara?”, fnös Harald. ”Märker du inte hur hon…”
”Hallå jag är här, förlåt så mycket, jag ska bli bättre på att svara i mobilen, nu går jag och lägger mig, och det borde ni också”, sa jag och slog ut med armarna.
När jag passerade mamma strök hon mig försiktigt över armen. ”Sov gott”
Deras höjda röster dämpades till att försvinna helt när jag tagit mig upp på rummet. Jag slängde mig på sängen med kläderna på och stirrade upp i mitt vitmålade tak. Tomheten kom smygande, jag norpade en av mina kuddar och kramade om den. Jag vet inte hur länge jag låg så med slutna ögon. I brist på annat tog jag fram kortet på mig och Eric. Jag studerade det bara för en stund innan jag hasade mig mot nattduksbordet och la det i lådan bland en massa annat rat. Inte för att glömma, utan för att förvara och ta fram och komma ihåg någon gång. Förhoppningsvis när jag flyttade.

Latten jag köpt på espressohouse smakade gudomligt såhär innan jobbet. Det var det minsta jag kunde unna mig med tanke på att jag fått åka buss idag. Bilen var allt annat än glad på mig efter helgen. Så även pappa som trots sitt utbrott betalade en bilreparation. Smuttandes på min kaffe gick jag igenom personalingången och som alltid sögs min blick till spegeln i fikarummet. Så var det dags att jobba ännu en vecka och jag såg ungefär lika exalterad ut som jag kände mig. Egentligen förstod jag inte hur jag fått jobbet från första början. Men det kanske varit min kyliga attityd som uppskattats? Många kunder ville ha min hjälp och det kanske berodde på att jag inte pratade mer än nödvändigt.
Jag tog på mig min namnbricka och innan jag skulle ut på pass snabbtittade jag på instagram. Det sög till i magen att se Simons inlägg om helgen och se Eric på en av bilderna. Såklart hade det första jag gjort på söndagen varit att snoka upp Eric på instagram och Facebook. Däremot hade jag inte sträckt ut mot honom med en vänförfrågan. Han var väl dessutom flera mil bort. I en fnysning la jag undan mobilen och beredde mig på en tråkig dag med att hjälpa män med sina kostymer och vara smakråd till kvinnor. Det hände inget speciellt under passet, mitt fokus låg på att äta middag med Nadja efter det här.

Lite sliten satt jag på bussen på väg till Nadjas lägenhet. Jag hade belönat mig själv efter passet med en smootihe så jag sörplade på den och såg på människorna som satt bussen. Det var alltid intressant att fundera över främlingars livsöden. Den gamla mannen som satt där och läste DN med sin tusenfoting till mustasch, skulle han hem till sin fru? Man? Vad jobbade han som? Några tonåringar trodde de ägde bussen och förde ett högt samtal vilket fick mig att tappa fokus. Jag höjde volymen på min musik. Att sätta sig i Nadjas soffa och slappa var en perfekt avslutning på dagen.
Mitt i alla de tankarna avbröts musiken och telefonen började vibrera. Lite förvånat såg jag att det var Simon, han brukade aldrig ringa mig. Frånvarande satt jag bara och stirrade på displayen och lät signalerna gå. Tillslut insåg jag att jag såklart var tvungen att svara.
”Hej”, harklade jag.
”Fan, vänta lite Hanna, här underhåll henne”, hörde jag Simons frånvarande röst.
”Tja”
Den hesa lite släpiga rösten…
”Hej Eric”, sa jag och svalde ned chocken tillsammans med ännu en klunk av min smoothie ”Trodde du skulle hem?”
”Jadu trodde jag med men Simon bönade och bad och, aj fan skärp dig, okej jag ville stanna ett tag”, sa han och det hördes att han log. ”Blir du glad?”
”Överexalterad ”, suckade jag, jag hörde slammer och sorl i bakgrunden och det blev svårt att fokusera på vad han sa. ”Vart är ni?”
”Simon är min sugardaddy och ska precis betala en veckohandling”, förkunnade Eric.
”Säker på att du inte är hans groupie?”, sa jag stramt.
”Vill du veta sanningen? Så är han min, och nu vill han ha tillbaka sin telefon, får jag sno ditt nummer?”
”Gör som du vill”, sa jag men kände ändå, lite motvilligt, att hjärtat hoppade till.
”Tja”, så var Eric borta igen…
”Jo Hanna jag måste prata med dig om en sak, du vet…”
Det Simon krävde av mig var ett nummer eller efternamn till någon gemensam bekant vi haft under gymnasiet som gått någon estetlinje och var duktig på grafisk design. Det var tydligen till Simons så kallade ”brand” och sitt ”mersch” han brukade sälja på festivaler. Jag uppskattade hans ihärdighet i alla fall att försöka slå seriöst inom musiken, även om det nog aldrig skulle hända. Men jag gav honom numret och önskade honom lycka till.

Telefonen var nedstoppad i väskan igen när jag plingade på hos Nadja. Det tog någon minut innan hon öppnade. Hennes ögon var lite svullna och hennes annars släta hår var lite rufsigt på ena sidan. Jag klev in i lägenheten och gav henne kram i en och samma rörelse.
”Jobbig dag på jobbet?”, frågade jag och tog av mig mina skor.
”Blev så fruktansvärt trött när jag kom hem, hade ju tänkt börja med maten”, gäspade hon stort. ”Soffan och Catfish var tydligen intressantare”
Att laga mat var en raritet hemma hos familjen Fridlunds. Därför var det alltid en trevlig omväxling att faktiskt använda köket till sitt egentliga ändamål. Nadja stod för att tärna och rensa kycklingen från senor medan jag försökte komma på hur hennes riskokare fungerade. Vilket tydligen var svårare än vad jag tänkt, vilket också gjorde mig grinig, Mumlandes lät jag svordomar passera mina läppar vilket fick Nadja att skratta.
”Du verkar hungrig”, sa hon och gick fram och klickade på en timer till ett av eluttagen, just ja, hur kunde jag ha glömt det? ”Jag har banan om du vill ha?”
”Att jag aldrig lär mig”, frustade jag bara och Nadja fnissade.
”Kan du börja göra currysåsen?”, hon sa det som en fråga men det var egentligen en befallning.
Precis då vibrerade min mobil som låg på kanten av det stora köksbordet. Jag blåste bort en hårslinga från ansikten och lutade rumpan mot bordskanten. Det var ett sms från ett okänt nummer. Vad det stod i det fick min panna att spännas och tydligen glömde jag bort att andas. Det var ingen tvekan vem det kom ifrån i alla fall.

[18:05]: Finns det något parallellt universum där vi ses igen? Eller är det i samma universum då jag är varulv? //Eric

Vad höll han på med? Skulle jag svara? Vad skulle jag svara i sådan fall? Frågan var ju den om jag ville träffa honom igen? Han var bara en fuck boy… var han värd att lära känna? Den sorten hade en tendens att sluka hela handen även om du bara ville ge lillfingret. Men jag hade inte kunnat sluta tänka på hans charmiga leende.
”Vad händer borta vid köksbordet?”, sa Nadja med en min som var början till ett leende.
”Inget”, sa jag kort och la undan den. ”Eric…”
”Från i helgen?”, sa hon och hennes ögon vidgades. ”Just ja, du har ju inte berättat, vad hände egentligen?”
Jag ögnade bara henne snabbt och norpade åt mig kokboken för att titta vad som skulle göras med currysåsen. Nadja suckade och återgick till kycklingen. Den sucken gjorde att jag kände mig lite skyldig. Så jag berättade, de viktigaste delarna. Samtalet om Eric pågick så länge att vi både hann lägga upp och börja äta vår inte så speciella men jättegoda middag. Det var skönt att prata med Nadja, hon lät en prata och lyssna istället för att komma med konstiga förslag eller invändningar.
”Vad skulle du vilja göra?”, sa Nadja och viftade med sin gaffel mot min telefon, maten på taggarna höll sig tappert kvar. ”Jag skulle nog ignorera det”
”Varför?”, frågade jag och kom på mig själv med att dela upp sörjan av ris och curry i olika tårtbitar på tallriken,
”Vet inte, han ger mig bara lite konstig energi?”, sa hon och stack gaffeln genom en kycklingbit så hårt att jag nästan tyckte synd om den. ”Lite, all over the place, typ?”
”Jo”, sa jag och tog en tugga av maten innan jag började le. ”Jag trodde inte att du skulle komma med tips och hjälp med en grabb, det brukar vara mitt jobb”
Kvällen slutade upp med att Nadja satt i ena soffhörnet och läste en av sina vällästa böcker och jag läste clikcbaitartiklar från facebook. Lugnet i hennes lägenhet var ett välkommande ombyte i jämförelse med att vara hemma. Det berodde nog på att hennes föräldrar var icke existerande i flesta fall. Vet inte vad som var bäst med Nadja skulle säga emot mig om jag sa min riktiga åsikt. Att bo själv skulle vara en fristad. Jag kikade på henne där hon satt och insjunken i sin bok och filten över knäna. Jag började fundera över Eric igen. Om det var motsatta roller vad skulle jag ge Nadja för råd? Att skita i honom såklart, hon förtjänade någon så fantastik som satte henne på piedestal. Som villkorslöst ville dela hennes liv och aldrig ifrågasatte deras kärlek… ingen fuck boy.

[21:06] Hanna: Definitivt då du är varulv.
[21:30] Eric: AAAAOOUUU!!!
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer
ilenna - 25 okt 17 - 01:07
alltså vad glad jag blev när eric dök upp i telefon :D hade ju inte gått för sig med ett kapitel utan honom liksom. gillade också starkt deras samtal även om det var kort - det märks ju att dom har nånting, och jag gillar att dom är sådär retsamma mot varandra igen som dom var först på festen.
jag hoppas också på att hanna inte lyssnar alltför mycket på nadja utan ser till att träffa eric väldigt snart igen.
för övrigt tyckte jag den andra halvan av kapitlet (när pappan inte var med -.-) var väldigt mysig med matlagning och soffhäng och sånt där. du beskriver väldigt bra :D
(och säger som föregående; sorry för dålig kommentar haha -.-)
arbok - 25 okt 17 - 00:29
Alltså!!!!!!!!!!!!! Föräldrarna. Örk. Eller pappan i det här fallet. Nu är min pappa inte alls likadan men det kliar i kroppen på mig bara jag läser om föräldrar och att behöva komma hem till dem när de ska vara sådär. Hade brunnit upp om jag var Hanna.
Bra att hon ger Eric en chans även fast det var lite osäkert där. Tror det kan bli bra (men kanske drama?? idk) mellan dem om de får umgås lite mer. Kanske får chansen att åka iväg på riktigt och inte bara till någon bänk? Förstår att Nadja är lite fundersam men förhoppningsvis så blir hon inte alltför anti muppEric.
(Förlåt för en dålig kommentar jag är bara så nyfiken på vad som kommer hända)

Skriven av
Vapor
21 okt 17 - 13:43
(Har blivit läst 229 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord