Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

us against the world, always - [del 7]

Romeo hade ägnat dom senaste dagarna till att ha städat varenda rum i huset, klippt gräset på den stora gården, gått igenom frysen för att kasta sådant som var gammalt, tvättat orimligt mycket kläder och till och med strukit Kimmies. Det var inga symptom på att han blivit vuxen eller att han fått jävligt tråkiga intressen utan av den enkla anledningen att han varit fruktansvärt rastlös utav att han varit sjuk. Han menade inte att han skulle ha velat vara jättesjuk istället, men det var ändå sjukt (no pun inteded) jobbigt att vara så pass krasslig att man inte kunde ta sig iväg till gymmet eller umgås med någon men fortfarande så pass pigg att bara ligga i sängen och stirra inte var ett alternativ. Dagarna hade gått fruktansvärt långsamt när inte ens Kimmie varit särskilt mycket hemma och han hade helt enkelt fått skapa sig sysslor för att inte låta tristessen helt äta upp honom. Men det hade åtminstone resulterat i ett oerhört städat hem med till och med puffade kuddar i soffan. Han kanske skulle ringa någon heminredningstidning och fråga om dom ville göra ett reportage.
För tillfället stod han i köket och rörde ihop någon dunderkur han hittat på google och som tydligen skulle bota halsont på ett kick. Återstod att se om det funkade – hade han tur skulle det åtminstone vara gott.

Okej. Det var inte gott. Och med tanke på hur sällan just sådana där så kallade dunderkurer verkligen funkade så skulle den pissgula vätskan mest sannolikt inte hjälpa mot halsen heller. Han spottade i diskhon och sköljde sedan munnen innan han med rynkad näsa ställde ifrån sig glaset. Blicken landade på den vissna citronmelissen som stod i en kruka på köksbänken – impulsinköpt då han och Kimmie fått för sig att dom skulle försöka utvidga kvaliten på sin matlagning, med lite fancy kryddor eller något? – som han kastade i komposten innan han tog fram vattenkannan från skåpet bredvid.
[13:57 – sänt meddelande] du får seriöst inte lämna mig ensam mycket längre till. jag är precis på väg att börja vattna våra få blommor nu.
[14:00 nytt meddelande- Kimmie] hahah. mest troligt inte vad tjejer och killar som spanar in dig tror. att rockkillen städar och vattnar blommor på sin fritid istället för något annat coolt xD
[14:00 sänt meddelande] jag menar det. mitt rykte står ju på spel ifall det här kommer ut ;)
[14:01 nytt meddelande- Kimmie] har du fortfarande lika lite röst som imorse? :(

Romeo fyllde vattenkannan och lutade sedan ryggen mot diskbänken när han svarade på sms:et.
[14:02 sänt meddelande] nej det är bättre, har fortfarande lite ont bara. hade inte du piercingtiden kl 2?
[14:02 nytt meddelande- Kimmie] vad skönt :) kvart över, jag väntar på joel just nu, vi skulle ses kvart i -.- jag fattar inte hur han alltid kan vara sen till allt?
[14:03 sänt meddelande] för att han är joel ;) lycka till :)

Han la ner mobilen i jeansfickan och hann vattna växterna i vardagsrumsfönstret innan det pep till igen. Han tänkte låta det vänta men fick någon känsla av att han borde kolla det på en gång.
[14:08 nytt meddelande- Kimmie] tycker du att jag är dum som tar av deras pengar för något som egentligen är totalt onödigt?
[14:09 sänt meddelande] nej. dom hade velat att vi använde det till sånt som fick oss att må bra. jag lovar att det är okej kimmie. och samtidigt; det är våra pengar. Det är sånt försäkringar är till för.

Han förstod hennes tankar eftersom dom haft lika svårt båda två att lägga pengar på sånt som inte kändes jättenödvändigt, men för hans syster var en helix-piercing i örat visst någonting viktigt eftersom det hörde till sättet hon uttryckte sig på – precis som att Romeo gärna ville skaffa fler tatueringar.
[14:10 nytt meddelande- Kimmie] <3
Han log svagt då det kändes som att han dämpat hennes oro – och därmed sin egen på grund av deras känslor som alltid tycktes vara sammankopplade – och fortsatte upp till övervåningen. Numera krävdes det ingen kraftansträngning för att gå förbi deras föräldrars gamla sovrum – det som nu var ett så kallat chill-rum – och inte heller att gå in för att vattna palmen dom fått av Sara och som stod i ena hörnet. Tidigare hade det varit helt fruktansvärt.

”Du Kimmie, jag tänkte att vi kanske borde göra någonting med mammas och pappas rum.”
Han visste inte exakt när det varit, hur länge dom hade bott i huset när han frågade, men att det kommit till punkten då han kände att han inte stod ut längre. Men han kunde inte ta tag i någonting utan att Kimmie också var okej med det.
Han mindes fortfarande ilskan i hennes blick när hon sett på honom. Nu efteråt skulle han nog vilja säga att det varit rädsla och panik i blicken också, men att hon försökt trycka undan det med den där ilskan.
”Vad menar du med det?” frågade hon defensivt.
”Jag tänkte.. Vi kanske kan göra om det till något annat eller bara.. någonting. Jag tycker att det skulle kännas skönt.”
Självklart behövdes det inga påminnelser för att han skulle minnas vad som hade hänt. Han tänkte på det varje vaken stund och han drömde om det på nätterna. Men det tomma sovrummet gjorde det inte mindre svårt.
”Det är det enda vi har kvar Romeo! Jag fattar inte ens hur du kan föreslå något sånt!”
Han hade backat. Både fysiskt och psykiskt och bara nickat. Han skulle som sagt aldrig någonsin göra något utan att det kändes okej för hans tvillingsyster också, och det gjorde det uppenbarligen inte. Kanske hade det varit för tidigt. Tankar om att han faktiskt varit hemsk som själv ens fått för sig något sånt hade börjat gnaga i huvudet på honom.
Men även om han inte
behövde gå in i deras sovrum så hade situationen utvecklats till att han sedan flera veckor tillbaks kände ångest för att ens gå upp till sitt eget sovrum eftersom deras rum låg precis ovanför trappen. Det började kännas ohållbart och den enda lösningen han kunnat hoppas på hade varit att det behövdes en förändring.
Det hade dröjt en dag. Nästa eftermiddag hade Kimmie knackat på hans dörr, dragit upp den och sagt att hon gick med på det. Dom kunde göra om rummet. Men isåfall fick Romeo göra det själv.
Romeo hade däremot inte gjort det själv utan frågat Joel om hjälp, som självklart hade ställt upp på en gång. Dom hade slitit hela den kommande helgen med att skruva isär och få ut sängen, dom hade ställt undan sängborden i förrådet i källaren och dom hade börjat riva tapeter som redan varit slitna. Med en föraning om att Kimmie säkert skulle ha velat vara med ändå – men att hon för stunden tyckte att det var alldeles för jobbigt – hade han frågat henne om tips på tapeter och smakråd när det kom till sittpuffarna han och Joel varit och tittat på, så att hon på sätt och vis skulle vara delaktig i resultatet senare även om hon inte varit med under processen.
Nu efteråt visste han att det hade betytt mycket för henne och att hon uppskattade att han ändå frågat, fastän hon gett honom så mörka blickar och snäst åt Joel som vid ett tillfälle undrat ifall hon ville ha någon av tavlorna dom tagit ner från väggarna.
Resultatet hade blivit någonting liknande ett loungerum. Väggarna i ett svartgrönt mönster, stora sittpuffar och en luddig matta på golvet, ljusslingor i form av små bollar intill fönstret som var inramat av tjocka långa gardiner. På väggarna hade dom återigen satt upp några av tavlorna som suttit där tidigare, och på en hylla hade dom placerat samma inramade bild som Kimmie hade på sitt rum – fotot där dom fortfarande var en hel familj.

Efteråt hade även Kimmie tyckt att det varit en bra idé och när dom senare samma kväll suttit där inne utan att egentligen prata så hade han känt ett gemensamt lugn. Det hade varit rätt beslut.
Dom hade gjort om mer i huset efter det. Fortfarande så att det var det dom kände sig trygga med och som det alltid varit, men också med mer av deras egna inslag istället för att bara hålla det till deras egna sovrum. Deras moster kanske fortfarande kände sig otillräcklig, men bara grejen att hon hjälpt dom inhandla det som behövts hade varit en enorm hjälp. Det hade varit ytterligare ett steg mot den där vardagen dom velat tillbaks till men som från och till känts så svår att nå. Som fortfarande var svår.



”Hallå!” hördes det ifrån hallen och Romeo pausade sitt zelda-spelande för att ropa tillbaks.
”Kom upp och visa!”
Kimmies lätta fotsteg hördes i trappen och när hon dök upp i hans dörröppning strök hon håret bakom örat och vred på huvudet.
”Vad tycks? Jävligt snyggt om jag får säga det själv.”
”Instämmer”, flinade han efter att ha lutat sig något framåt. ”Blev jättebra ju. Gjorde det ont?”
”Nej inte särskilt.” Hon satte sig ner bredvid på sängen och lutade sig bakåt mot väggen innan hon drog upp knäna. ”Hur seg är du, har du fortfarande inte kommit vidare?”
”Jag har knappt spelat sen sist”, försvarade han sig. Men nej, han hade fortfarande inte kommit vidare och han räckte henne därför handkontrollen.
Kimmie gav honom ett triumferande leende och han suckade något när det gick betydligt bättre för henne.
”Du..”, sa hon efter en stund, blicken fortfarande riktad mot teven.
”Ja?”
”Det var inget.”
Han höjde ögonbrynen mot hennes profil. ”Du kan inte använda ´det var inget´ mot mig. Vilket du borde veta.”
Hon drog svagt på munnen till ett leende. Självklart visste hon det. ”Senare då”, ändrade hon sig till och Romeo nickade. Han kunde ta senare. Ändå försökte han dom kommande minuterna att lista ut vad det var genom att se på henne, men för ovanlighetens skull kunde han inte fånga upp några specifika känslor från henne, vilket i sin tur oroade honom.

Dom hade gjort egen pizza den kvällen. Inte helt perfekt med tanke på att dom missat att köpa oregano, men fortfarande helt okej. Senare hade dom kollat på en film som egentligen varit ganska dålig men i brist på andra alternativ hade dom sett klart den. Och därefter hade Kimmie gått ut för en promenad och han själv återvänt till sitt rum.
Det var där inne – återigen halvliggandes i sängen men den här gången med musik i öronen – som han befann sig när det knackade på dörren och Kimmie drog upp den. Han hade förvisso inte hört att det knackat, men han förmodade att hon gjort det, även om det inte spelade någon roll eftersom hon alltid öppnade själv ändå.
”Kan jag komma in?”
Han drog av sig hörlurarna och satte sig mer upp. ”Såklart.”
”Vad lyssnar du på?”
”Asking alexandrias nya”, sa han och räckte henne lurarna. ”Ganska dåligt faktiskt.”
Hon lyssnade en stund och rynkade näsan – precis på samma sätt som han gjorde – innan hon tog av sig dom igen. ”Jag har aldrig gillat dom, men det här lät ju knappt som samma musik längre. Har dom bytt sångare?”
”Ja, och genre typ..”
”Sånt suger. Om man byter sångare tycker jag lika gärna att bandet kan byta namn och allting, för det kommer aldrig bli samma sak, och då är det bara konstigt att behålla namnet.”
Han nickade medhållande. Han såg på henne att hon ville säga någonting mer, som inte hade med musik att göra, men lät bli att fråga. Och det dröjde inte länge förrän hon själv öppnade munnen igen.
”När hade du känslor för någon senast?” Det var inte alls vad han hade väntat sig. ”Jag vet att du aldrig varit riktigt kär, men typ starka känslor ändå?”
Joel. Han blinkade till åt sin egen tanke och svalde när halsen plötsligt kändes väldigt torr. Han visste inte vad det var, men den senaste tiden.. Fram till sommaren hade han inte ens tänkt på deras hångel i vintras, och nu på sistone dök tankarna upp allt oftare. Kanske betydde det ingenting. Eller så betydde det någonting. Och än en gång kändes det så jävla konstigt att han inte sagt något till Kimmie om det. Kanske borde han bara.. Fast det var för länge sedan, det skulle verka konstigt att han hållit det för sig själv i flera, flera månader och nu plötsligt valde att berätta det.
”Det lär väl ha varit Josefin ändå.” Hans senaste flickvän. ”Varför undrar du?”
”Jag tror att.. Eller jag vet att jag har börjat känna.. Jag menar; jag är kär i någon.”
Romeo höjde förvånat på ögonbrynen. Dels för att det var ovanligt att Kimmie svamlade, och dels för att han inte förstod hur han kunnat missa det. Borde inte han ha vetat om vem hon träffade ifall hon till och med hunnit få känslor för någon?
”Nice”, log han. ”Har jag träffat honom eller?”
Kimmie bet tag i läppen och höjde ena axeln och han såg en aning roat på henne.
”Vadå, är det någon som är jättemycket äldre eller?”
”Nej. Lika gammal som oss.”
”Okej.. Är det en tjej?” Det kanske var därför hon inte verkade vilja säga det rakt ut. Fast hon kunde väl ändå inte tro att han – för det första hennes tvilling, för det andra ingen dömande person, och för det tredje själv bisexuell – skulle ha några som helst invändningar till det?
”Va? Nej. Tjejer behöver vi inte konkurrera om.”
”Okej, är- gud, säg inte att det är Zack?” skrattade han. ”Jag sa ju att du säkert fortfarande var intresserad av honom!”
”Det är inte Zack”, sa hon utan något leende och nu slog nervositet-känslorna verkligen emot honom.
”Kimmie..?”
Hon såg ner på sina händer innan hon långsamt tittade upp på honom. ”Det är Joel.”
Han visste inte om det var att han känt av kimmies nervositet eller om det var det hon sa som fick hans puls att plötsligt stiga några hack.
”Joel?” upprepade han hest.
Hon nickade och fångade tag om underläppen mellan tänderna igen. ”Är det jätte, jätte fel av mig?”
Romeo försökte greppa vad hon nyss sagt. Vad han själv nyss velat över om han skulle berätta – om dom där kyssarna dom delat och som han inte kunde släppa och som han började misstänka betydde någonting. Han skakade sedan snabbt på huvudet.
”Nej det är inte.. Det är inget fel. Jag bara.. Jag hade ingen aning”, flinade han. Shit. Hur hade han kunnat missa det?
”Inte jag heller först”, sa hon och verkade först nu släppa ut ett andetag hon hållit inne.
”Är det sen länge tillbaks?”
Hon ryckte på axlarna. ”Ganska. Men jag har väl inte.. vetat helt. Det är ju Joel, jag har ju alltid älskat honom, precis som du väl också gör?”
”Ja, det är klart.”
”Så jag har inte vetat ifall det.. betytt något mer. Men sen har det liksom känts tydligare och.. åh!”, sa hon och andades ut i en frustrerad suck när hon lutade huvudet mot väggen bakom. ”I Joel av alla personer?”
Han kunde inte låta bli att skratta. Det var väl någonting mer dom delade; dom tyckte det var ganska kul att se varandra plågas. ”Det är åtminstone inte någon jättemycket äldre creepy gubbe som jag först blev orolig för när du var så tyst.”
Hon tog tag om hans kudde och slog den flinande mot honom. ”Varför skulle jag ha blivit kär i en gubbe?! Vart skulle jag ens träffa sånna?”
”Inte vet jag. Den jag känner minst av dina kompisar är ju Jenny, hon kanske hade dragit med dig till något konstigt ställe.”
”Säkert”, flinade hon igen. ”Men gud vad skönt det känns att ha berättat för dig ändå. Vi berättar ju allt så det har typ känts fel att jag väntat dom här veckorna jag ändå varit ganska säker.”
Veckor. Mars. April. Maj. Ju- Han borde ha berättat på en gång. För det var precis som hon sa; dom berättade allt för varandra. Och även om det bara varit en fyllegrej och även om han trott att det skulle kännas konstigt för henne och även fastän det aldrig skulle hända igen så borde han bara ha berättat. För att det inte var en sådan sak någon utav dom skulle ha varit tyst om. Men han kunde inte säga det nu. Vad skulle det göra för nytta? Nu skulle det bara vara fel att berätta istället eftersom hon säkert inte ens skulle vilja veta. Och dessutom hade inte Joel heller sagt något.
”Du har inte sagt något till Joel?”
Hon skakade på huvudet. ”Nej jag-” Hennes mobil började precis ringa och när hon tog upp den hann Romeo se Fridas namn på skärmen. En av hennes kompisar som han faktiskt kände ganska väl eftersom dom gått i samma klass.
”Men just ja, Frida åker till Kroatien inatt”, sa hon och kom upp på fötter. ”Godnatt om du hinner gå och lägga dig!”
Mest troligt om dom ikväll skulle prata för att på förhand ta ikapp för den kommande veckan.
”Godnatt”, flinade han.

Kär.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer
Vapor - 19 okt 17 - 17:04
Alltså neeej vad jobbigt detta kommer bli känner jag! Det ante mig att det skulle bli drama, men detta.
Så himla drygt och stackars Joel som kommer hamna i mellan sina bästa vänner och bah: Tjaaaa (((:

Är som alltid nyfiken vad som kommer att komma härnäst!!
arbok - 18 okt 17 - 22:37
Alltså dramaaaa! Jag förstod nästan att det skulle vara så, men kan riktigt känna Romeos awkwardness när han sitter där och typ "... :D" när han får höra/tänker att det är Joel. Uppenbarligen är ju Joel lite taggad på honom så det blir triangeldrama (tvillingdrama) deluxe nu. Men om jag känner dig rätt hinner det säkert hända en hel del andra hemskheter...
(något annat du lyckades med var att påminna mig om att jag vill pierca mig, great...)

Skriven av
ilenna
18 okt 17 - 14:57
(Har blivit läst 220 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord