Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Cheat Day - [del 13]

Det orytmiska klickandet från Leons dator var vad Mike lyssnat på den senaste halvtimmen. Ibland kunde det vara mysigt att lyssna när han spelade, som kvällar när han la sig tidigare och Leon stannade uppe, men idag måste han spela ett annat spel än vad han brukade. Det annars fredliga knappandet från tangenterna hade bytts ut mot frenetiskt klickande från datormusen, och det gjorde inte riktigt jobbet för Mike. Att inte höra varken musik eller ljudeffekter gjorde det nästan värre.
Han vände sig över på sidan med en låg grymtning och drog upp täcket över öronen. Han ville inte ens veta om Leon stannat uppe hela natten, eller om han gått upp tidigt för att fortsätta spela.
”God morgon”, kom det från datastolen. Eftersom den inte knarrade någonting antog Mike att Leon inte ens vänt sig för att se på honom.
”God morgon”, brummade Mike. ”Vad är ens klockan?”
”Typ åtta kanske.”
”Har du varit uppe hela natten?”
”Nej, jag satte mig för typ en timme sen.” Leon fortsatte klicka, men mindre intensivt. Mike stack upp huvudet från täcket nu för att försöka se vad han gjorde, men allt han såg var en skärm med en massa text och färgglatt plotter.
”Varför spelar du på morgonen? Kunde du inte låta mig vakna först?”
”Jag har en raid.”
Mike hade lärt sig vad en raid var, men även att det inte var någon idé att argumentera med Leon när han var mitt uppe i en, så han lät bli att protestera något mer. Efter en titt på klockan konstaterade han att den var åtta, precis som Leon trott, och att det var lika bra att gå upp. Han blev sittande en stund med täcket över benen och bläddrade genom Instagram, läste ett sms och snokade sedan en stund på Facebook. Efter att han pratat med Isabelle hade han försökt acceptera att det kunde vara sista gången de pratat med varandra. Kanske behövde det inte ens vara så dramatiskt, men å andra sidan var det inte alltför konstigt om det inte blev någonting mer. Mogna nog var de åtminstone att behålla varandra som vänner online. Under tiden som han skjutit upp att prata med henne hade han indirekt även skjutit upp att träffa Rebecca. De hade skrivit med varandra precis som vanligt men det hade inte känts rätt att träffa henne innan han snackat med Isabelle. Nu när han gjort det var det förstås fritt fram, så han funderade på att höra av sig till henne under dagen.
Efter en snabb dusch joggade Mike ner för trappan till köket. Jörgen satt vid köksbordet med syskonen som var tillräckligt små för att fortfarande vara morgonpigga, och till hans stora förvåning, Connor. På bordet stod knäckebröd, vitt rostbröd med vallmofrön, marmelad, skinka och ost. Framför Connor stod någon lila kartong från Oatly som Mike slutligen lärt sig innehöll havredryck. Eftersom inget på bordet lockade Mike gick han direkt till spisen för att koka ett par ägg.
”God morgon”, log Jörgen. ”Ägg?”
”Yes. Sovit gott, allihop?” Mike såg på sina småsyskon över axeln när de svarade jakande, allesammans. Det var föga förvånande att Connor var den enda som inte svarat på Mikes fråga. När äggen var färdiga satte sig Mike ner mitt emot honom vid bordet och fyllde ett stort glas med mjölk, bara för att det var gott. Han skalade snabbt av bitarna från toppen på ena ägget.
”Vad ska du göra idag, Connor?”
”Jag vet inte än”, svarade Connor, lätt frånvarande. Efter en blick genom fönstret konstaterade Mike att det nog var ekorren på grannens tomt som fångat hans uppmärksamhet. När den skuttade in bakom knuten vände han in blicken i köket igen.
”Ska du vara hemma?” frågade Mike, en smula road.
”Jag tror det.”
Det var först när Mike sörplade i sig sitt mycket löskokta ägg som Connor rynkade pannan. Om det var för att det var ägg eller för att han äcklade sig visste han inte, och han brydde sig inte heller.
”Ovanligt att ha dig hemma en hel dag”, log Jörgen. Hans retsamma leende var mycket likt det Mike brukade ge sina syskon, och kanske var det därför merparten av dem fnissade åt honom, medan Connor bara himlade med ögonen.

Vid lunch hade Mike varit ivrig att komma iväg till Rebecca, och helst på en gång. Ivern fick dock lov att lugna sig en smula, för Rebecca svarade på hans snap med en bild på sig själv när hon hade städföretagets blå väst på sig. Hennes uppsatta hår och osminkade ansikte fick henne att se så liten ut, och jättegullig, men det lät Mike förstås bli att säga. Han valde moget nog att mobba henne för att hon var en städtant istället.
Rebeccas pass var tydligen slut först vid fem och sedan skulle hon hem för att duscha, men Mike var välkommen att komma och chilla på kvällen, meddelade hon. Mike funderade på om han skulle slå på stort och ta med chips eller något annat. Skulle han fuska så ville han passa på att göra det tillsammans med Rebecca. Det beslutet fick han dock ta senare, för nu hade han flera timmar att döda innan dess.
Han hörde med Lily om hon ville fika, men hon var tydligen i Stockholm med Sebbe för någon konsert. Han visste redan om att Emma jobbade han också, sitt fjärde pass på Posten, där det tydligen gick riktigt bra för honom. Hur glad han än var för sina vänners skull för deras sysslor eller pengatjänande så botade det dock inte hans rastlöshet.
I brist på andra planer packade Mike istället sin gymväska och joggade ner för trappan för att ge sig av. Hade han tråkigt kunde han enkelt spendera bra med tid på gymmet, även fast hans bröstpass vanligtvis räckte till ungefär en timme. När han snörde på sig sina skor hörde han Connors steg närma sig. Han behövde inte ens se upp för att förstå att det var han.
”Ska du till gymmet?” frågade han lågt. Han hade haremsbyxor på sig, som såg ut att vara på tok för tunna för det kalla vädret som väntade utanför dörren. Håret var uppsatt i en stor och slarvig knut.
”Jag tänkte det. Ska du med ut?”
”Mm.”
Bussen skulle gå om tio minuter, men promenaden till och hem från stan fungerade både som bra uppvärmning och avslappning efter träningen för Mikes del. Han sneglade missnöjt upp på Connor som gick bredvid honom på trottoaren. Fem år yngre och närmre tio centimeter längre. Han var den enda som till och med vuxit om Jörgen. Än så länge var han inte bredare än Mike, men han var på god väg. Mike förstod inte hur en unge som drack havremjölk och åt ärtor kunde vara så grov. Flitiga gymbesök och hyfsat bra kost hade gett Mike definitionen han önskat sig, men Connor var bara stor. En stor, gräsätande lillebror.
”Tränar du någonting?” frågade Mike, som provocerats av tanken. ”Liksom, alls?”
”Ibland.”
”Hur?”
”Hemma, bara. Eller ute.” Connor drog på munnen. Jackan han tagit på sig var beige och var förmodligen äldre än Mike. På något underligt vis klädde han ändå i den. ”Hurså?”
”Du har inte funderat på att skaffa gymkort?” försökte Mike.
”Nej. Det skulle jag aldrig lägga pengar på.”
”Vilken chock.” Mike himlade med ögonen. Connor skulle väl bli en sådan att han sprang i skogen och lyfte stockar. Han hörde inte hemma på ett gym. ”Vad ska du göra på stan då?”
”Jag ska träffa Linnea och Jasmine.”
”Dina flickvänner eller?” flinade Mike. Den här gången log Connor på riktigt, och knuffade till Mikes arm med sin armbåge.
”Kanske det.”

Hur en grabb lyckades slösa tre timmar på ett gym var underligt, men Mike var en av de som lyckades. Han kunde dessutom slösa ytterligare någon timme på stan, så att han precis hann köpa med sig en påse chips innan han tog bussen till Rebeccas lägenhet. Regnet började smattra mot rutan så fort Mike satt sig och pluggat musiken i öronen. Hösten var utan tvekan den årstid han gillade minst. Bortsett från hans födelsedag hade den få höjdpunkter, förutom precis i början när löven fortfarande var fina och allting inte var blött. På sommaren kunde han spendera dag som natt utomhus, och på vintern var luften frisk och det fanns många roliga snösporter att hålla på med.
Det var med en suck han klev av bussen när den stannade vid hållplatsen utanför Fågelsångsvägen. Han höll armen som halvhjärtat skydd framför sig när han joggade till porten, och fortsatte direkt upp för trappan.
Rebecca var blöt i håret när hon öppnade för honom. Hennes leende när han räckte henne chipspåsen påminde honom om när Nani fått sitt överraskningsgodis.
”Varsågod.”
”Du är en hjälte”, strålade hon.
”Gillar du fortfarande grillchips?”
”Det är min favorit. Du dricker inte läsk va? Eller?” Rebecca väntade inte på svar, utan försvann direkt in i köket med chipspåsen. Hon hade en flaska Sprite i handen när Mike kommit ur ytterkläderna och gjorde henne sällskap i dörröppningen.
”Jag kan ta vatten bara.”
”Vatten och chips?” sa Rebecca misstroget. ”Eller är det bara jag som ska äta chipsen?”
”Jag tänkte ta några stycken.” Mike ryckte på axlarna. Han fick dock en hel flaska kolsyrat vatten för sig själv från Rebeccas sodastreamer, och bar den under armen med chips, godis och glas i händerna, in till Rebeccas säng.
Utan ett bord fick det mesta stå på lediga platser i hennes bokhylla eller på fönsterbrädan. Det var något mysigt över enkelheten, att behöva sitta i sängen för att se på tv. Framför tv-hyllan låg ett gammalt SNES med trassliga sladdar som avslöjade att Rebecca förmodligen legat i sängen och spelat för inte så längesedan. Nu satt hon bredvid honom med rosa pyjamasbyxor och en hel näve chips i munnen. Även fast de skrivit mycket med varandra den senaste tiden hade han bara varit hos henne på fyllan. Åtminstone påbörjat det på fyllan, för den gången de pratat riktigt länge med varandra hade han sovit över och sedan stannat nästan hela dagen bara för att umgås.
”Vill du spela?” frågade Rebecca, när hon upptäckt att Mike tittade på den gamla konsolen. ”Jag har Mario och Yoshi’s Island. Och Donkey Kong någonstans men jag får det inte att funka.”
”Wow, shit, det är bäst att du väljer. Jag kommer suga i vilket fall”, skrattade Mike. ”Spel är inte min starka sida. Om det inte är Candy Crush, för det är jag faktiskt ganska bra på.”
”Klart du är. Jävla tönt.” Rebecca kravlade ner från sängen och satte sig framför sitt SNES för att trassla ut kontrollerna. Mike tittade oskyldigt på hennes trosor som syntes genom pyjamasbyxorna.
De fick lägga sig på mage för att sladdarna skulle nå medan de spelade. Mike var urkass, precis som väntat. Efter en timme lärde han sig åtminstone hur man hoppade ordentligt, och klarade faktiskt av en bana helt själv. Efter det började hans uppmärksamhet mer och mer glida till Rebeccas hals, och hennes mycket urringade linne. När hon låg på mage pressade hon upp brösten på ett sätt som fick Mike att undra om hon gjort det med flit.
Flit eller inte, när det var hans tur att spela pausade han istället och lutade sig fram för att kyssa henne. Hennes fuktiga hår var kallt mot hans kind när han pressade läpparna mot hennes hals. Även fast hon besvarade hans kyssar, och även fast hon la händerna om hans nacke när han vände henne över på rygg, så kändes det inte rätt. Hon var inte riktigt där, och var hon inte det tänkte han inte fortsätta. Han reste sig på armbågarna med en svag rynka i pannan.
”Vad är det?” frågade han lågt. Rebecca såg ut som att hon inte väntat sig att bli påkommen och svepte nu blicken över hans ansikte, dröjande. Hon strök fingertopparna över hans lätt stubbiga haka.
”Jag bara tänkte”, log hon svagt. ”På det här. Vad vi gör.”
”Jaså?” Mike stödde sin haka mot händerna. Han hade velat prata med henne om det här, men spel och chips hade kommit i vägen. Han visste som vanligt inte hur, eller ens om, Rebecca och Isabelle pratat med varandra. I det här fallet låg det ändå på honom. Det var ju vad han längtat efter att få berätta hela dagen. ”Jag pratade med Isabelle.”
”Gjorde du?” Rebecca såg faktiskt lite chockad ut.
”Ja”, svarade han, dröjande. ”Jag trodde kanske hon berättat redan. Har ni inte pratat om det?”
”Vi har inte pratat med varandra alls, faktiskt… Inte på ett tag.”
”Oj… jaha. Okej. Men jag har pratat med henne i alla fall”, log Mike. ”Vi har inte pratat sen dess, men… jag tror det blev okej, ändå. Hon verkade förstå vad jag menade även fast det blev lite stelt.”
”Valde du mig?” Rebecca höjde ögonbrynen. När Mike härmade henne så log hon bredare. Hennes blick dröjde kvar vid kragen på hans tröja som hon nu följde med fingertopparna. Mike hade trott att hon skulle bli glad, men även fast hon log så nådde det inte hennes ögon. Inte helt, i alla fall. Vad som nyss känts som något sprudlande började sakta kallna.
”Det är något mer”, konstaterade han. ”Säg.”
”Jag bara…” Rebecca tystnade. Hon svalde, tog tillbaka sina händer från hans tröja, svalde igen, och började om. ”Vad tänker du om oss? Liksom… hur känner du, inför det här?”
”Du menar bara du och jag?” ekade Mike.
”Mm. Du och jag. Inget med Isabelle.” Rebecca såg upp på honom nu. Hennes blick var fast, men lite blank, och den här gången var det Mikes tur att vara tyst. Han vek undan blicken när ett lågt skratt slapp ur honom.
”Ja… jag vet inte helt säkert. Jag vet inte om jag är kär i dig, men… jag tänkte att jag kanske kunde bli.” Mike bet sig löst i läppen. Han hade tänkt mycket på det, men inte alls över hur han skulle säga det. Nu kom det ut ganska kort och enkelt, och det hade egentligen låtit bättre än vad han vågat hoppas på. Andetaget som väntat så hoppfullt i bröstet fick bara halsen att kännas tight när han vände blicken till hennes igen. Hans leende kändes naivt och fånigt när han såg att hon inte log alls. Med handen mot madrassen satte han sig sakta upp.
”Mike…”
”Du känner inte samma.” Han kände sig så jävla dum nu. Löjlig, till och med, som känt sig så hoppfull. När Rebecca satte sig upp drog hon knäet mot bröstet och strök besvärat sitt fuktiga hår bakom örat.
”Jag tänkte att vi liksom… Jag tänkte att det bara var en grej som hände för att vi är bra vänner. Jag förstod inte alls att du kände så”, sa hon tyst. ”Förlåt.”
”Säg inte förlåt. Det är ju så det är. Det är så det var, det är bara jag som… ja.” Mike hade tänkt fortsätta, men visste faktiskt inte vad han skulle säga. Det var bara han som vadå? Börjat hoppas på mer? Insett att han gillade henne och inte bara ville leka? ”Jag fattar om du inte känner likadant.”
”Jag gillar ju dig jättemycket, men jag är verkligen inte alls redo för något förhållande… jag är inte redo för såna känslor.” Rebecca tvinnade en hårslinga om sina fingrar. Om och om igen. ”Jag kanske fick dig att tro att jag… när du sa att du skulle välja mellan oss. Det var inte meningen att det skulle bli såhär. Jag borde ha varit klar med det från början så att du inte…”
”Det är okej”, sa Mike, utan att känna sig det minsta okej. Ärligt talat kändes det som att han blivit sparkad i magen. Orden som kom ur Rebecca nu var identiska med de han sagt till henne för tre år sedan, när hon fallit för honom och han inte varit redo för någonting alls. Han hade sagt att de kunde vara vänner ändå. Att han gillade henne jättemycket men inte på samma sätt. Han hade aldrig trott att han skulle få känna sig precis som hon gjort, och att det skulle kännas så vidrigt.
Var det något han önskade ikväll så var det att han varit kapabel till att hålla masken. Men precis som Isabelle sett på honom att han velat prata, såg Rebecca att han inte alls var okej. Hennes ögon var blanka av tårar när hon la händerna för munnen.
”Det här är så jävla typiskt”, snyftade hon. ”Det är så jävla typiskt. Fan vad less jag blir, nu blir det ju precis tvärt om. Förlåt, Mike.”
”Men Rebecca… gråt inte.” Mike rynkade pannan, med en alldeles tjock klump i halsen. När han tog hennes handled kröp hon upp mot hans bröst och la armarna om hans nacke.
”Jag ville verkligen inte göra dig ledsen”, mumlade hon tyst. ”Jag ville verkligen inte det.”
”Jag vet. Du kan inte hjälpa hur du känner, det är bara så det är”, sa Mike tyst. ”Jag vet att du inte ville det.”
”Men det är så jävla typiskt.” Rebecca tog ner en av sina händer från hans nacke för att torka sina kinder. Även fast de inte sa någonting mer på en ganska lång stund så tyckte han sig kunna känna det på henne, att hon fortfarande ville be om ursäkt. Att hon försökte sluta gråta, men hennes axlar fortsatte skälva, och hennes andetag fortsatte fastna i halsen.
Mike lutade sig tillbaka mot hyllan i ett försök att slappna av. Tyngden av Rebecca mot bröstet var lugnande, men han kände sig tom. Han vred sig för att kunna lägga båda armarna om henne, men både kände och hörde glaset när han välte det med armbågen. Han visste inte om han skulle lägga sig ner och ge upp eller försöka skratta.
”Helvete…”
”Det är lugnt. Det är ingen fara, du kan… sitt kvar.” Rebecca kröp ur sängen och skyndade till badrummet för att hämta papper. Eftersom hyllan var en rumsavdelare hade allt vatten tacksamt nog runnit ut på andra sidan, och det mesta hade hamnat på golvet utan att skada vare sig böcker eller spel.
Även fast Rebecca bett honom sitta kvar gick han runt hyllan för att hjälpa till. Han hukade sig ner vid hennes sida för att torka av den enda tidningen som blivit utsatt. När de satt där på golvet med blött papper, röda ögon och slokande axlar kändes allting så ironiskt att det knappt kändes som att det hände på riktigt.
”Kommer det bli konstigt nu?” Rebecca såg upp på honom, ögonen halvt dolda bakom den fuktiga luggen. Hon såg ut att må sämre än vad Mike gjorde. ”Jag vill inte att vi ska sluta prata igen.”
”Det kommer inte bli konstigt.”
”Du måste lova att säga till om… om jag gör det jobbigt för dig. Jag kommer vilja träffa dig ändå men om det inte känns bra…”
”Nej, sluta nu. Rebecca. Jag var en unge. Jag var äldre än dig men jag betedde mig som en liten skit, och jag kommer inte att ignorera dig nu. Jag kommer inte undvika dig. Jag lovar.”
Rebecca nickade. Hon torkade sig om kinderna och samlade håret över axeln innan hon nickade igen. Efter ett djupt andetag verkade hon ha lugnat sig någorlunda, och hon tog försiktigt en av Mikes händer i båda sina.
”Förlåt”, suckade hon. ”Det är inte mig det är synd om ikväll.”
”Det är inte synd om mig heller”, log Mike tunt. ”Det är vad det är. Det är bara typiskt.”
”Mm. Det är det.” Rebecca strök tummen över hans knogar och skakade svagt på huvudet. Åt vad visste han inte, men han var böjd att hålla med. En del av honom önskade att han inte sagt någonting alls, men han förstod att det inte skulle ha löst någonting det heller. Han hoppades bara att det skulle gå bättre den här gången. När han inte var så jävla stolt och klumpig längre, och Rebecca inte var sexton år gammal.
”Jag tror att jag ska gå hem”, sa Mike till slut. Hans röst var lite hes, men han harklade sig inte för att ordna det. Spelet lämnades på paus och chipsen stod kvar i fönstret när Rebecca följde honom till hallen.
Den sista bussen in till stan gick inte förrän om tjugo minuter, men Mike satte sig i busskuren för att vänta. Han hade kramat Rebecca hejdå även fast det gjort ont. Han hade velat kyssa henne, om så bara hennes kind, men han var inte dum. Det skulle bara ha gjort det ännu svårare.
När bussen väl kom satte sig Mike längst bak och lutade pannan mot den kalla rutan. Det regnade igen, och han hade varken paraply eller huva på jackan. Han kände sig som en miserabel, dumpad kille i en fånig film han skulle sovit sig igenom på Netflix. När han åkt till Rebecca hade han inte ens varit säker på om han var verkligen var kär i henne, men nu hade han åtminstone fått den saken utredd. Det hade nog känts bättre om han i alla fall blivit dumpad på riktigt.
Istället för att ta bussen hela vägen hem klev Mike av vid parken mitt i stan med träningsväskan i handen. Ibland var syskonens distraktion precis vad han behövde när hans huvud var fullt, men ikväll behövde han komma bort. Bort från stök, från Rebecca och Isabelle, men mest av allt från sig själv. Han behövde inte ringa för att veta att han alltid hade ett hem i hamnen, fjorton trappor upp.





*
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer
ilenna - 15 okt 17 - 23:08
alltså först: En stor, gräsätande lillebror.
hahah.
men mike!!! stackars liten. ett tag hade han det kanske väldigt chill med två tjejer och allt var kalas, men sen har han ju krigat sig igenom massa känslor och snack och tankar hit och dit, och så blir det såhär till sist för honom haha :( tur ändå att han liksom inte var kär i isabelle men valde bort henne för rebeccas skull eller nått - för då hade det ju varit ännu värre.
tycker ändå det är fint när vi får se mikes känsliga sida. även om man helst bara skulle vilja krama honom jättemycket. utan känslor inblandade så får du också plus för den lilla twisten, för åtminstone jag hade väntat mig värsta söta slutet för dom två.
det enda som gör att det känns lite bättre är ju iaf att mike går hem till emma <3
det här blir en jättedålig kommentar, men du vet att jag tycker att du skriver asbra, att alla karaktärer är välskrivna och att hela storyn är jättefin. nu väntar jag spänt på epilogen och hoppas på en glad mike :D
Vapor - 15 okt 17 - 23:01
MEEEEEEEEEN ÅHHHHHHHHHHH!!
Alltså det kändes rakt i hjärtat det här. Mike och Rebecca.. så jävla typiskt och återigen relaterar alldeles för mycket till det här för att vara okej med något av det.Samtidigt som det blir realistiskt blir det ändå så himla smärtsamt för båda, obesvarade känslor är fan värst.
Nu när jag har fått det ur systemet...
Connor! Mikes gräsätande långa och grova bror, tycker om honom så mycket, haha. mini (stor) Hippie! :3
Alltså, sorry för dålig kommentar men är lite överväldigad och lite ledsen över detta jag. Mike och Rebecca är så himla söta tillsammans!

Skriven av
arbok
15 okt 17 - 22:17
(Har blivit läst 128 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord