Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Vad ska du bli när du blir stor? [del4]

Pappa 00:30: Vart är du? Du skulle vara hemma när jag och mamma kom hem från kongressen.

2 missade samtal.

Pappa 01:00: Vi gav dig mobilen av en anledning, för att svara.

Hanna 01:45: Jag lever, fick problem med bilen, kommer hem snart.


Vi fick igång bilen igen. Precis som Eric nämnt var motorn i brist av kylarvätska men det var snabbt åtgärdat med lite vatten. Såklart inte optimalt men det skulle nog hålla oss på vägen hem till Umeå igen. Jag hade dock velat åka längre än till en futtig parkeringsplats men var tvungen att se mig besegrad av min förrädiska KIA. Det hade varit för bra för att vara sant. Vad hade flugit i mig egentligen? Att fly från verkligheten skulle inte gå, gick aldrig. Även fast det var mer lockande än förut med pappas arga meddelanden på halsen. Höll bara tummarna på att det inte skulle bli som alla andra avsnitt i showen om Fridlunds. Att jag smällde i dörren med ekot av mamma och pappas tjafs bakom mig.
Så nu satt vi i varsitt säte igen, tysta. Som om vårat samtal på de miserablas bänk aldrig skett. Vindrutorna var neddragna och Eric satt och lekte med vinddraget med sin hand. Särade på de slanka fingrarna till att knyta ihop handen till en näve. Jag höll ögonen på vägen men det var svårt att inte snegla på honom då och då. Vad jag hade lärt mig så blev personer vackrare i ens ögon ju längre du kände dem och ju mer du älskade dem. Men Eric hade orättvist nog hoppat till det sista steget och var modellsnygg utan den första delen som krävde tid.
”Fatta om vi skulle åka ner till Europa?”, sa Eric med ett flin. ”Du jag och din KIA”
”Som nyss hade överhettad motor?”, sa jag och suckade. ”Pappa måste ta den till någon mekaniker”
”Fan, vi hyr en bil då”, sa Eric och ryckte på axlarna. ”Jag har alltid velat se Amsterdam”
Faktum var att hans erbjudande lät så lockande. Bara tanken på att lämna in namnbrickan på chefens bord var en frestande idé. Aldrig behöva ta hand om dryga kunder igen eller äckliga slibbiga män som stirrade på en lite för länge.
”Jag har mitt jobb”, sa jag kort.
”Tråkmåns”, sa han och tog på sig mina solbrillor han hittat i handskfacket.
”Bara för att din frontallob är hopskrumpen så du tappat allt konsekventtänkt?”, fortsatte jag och höjde mina ögonbryn, jag ville säga något om att han skulle ge fan i mina brillor, men han såg rätt söt ut så jag lät honom hållas, så länge de inte kom upp i hans vaxhår.
”Skulle inte förvåna mig med tanke på allt skit jag gjort mot min kropp”, sa Eric och knäppte händerna bakom huvudet. ”Så vi drar till Umeå då?”
”Ja”, suckade jag, sedan insåg jag en sak. ”Vart bor du?”
”Antar att mitt hem är på Södern i Stockholm”, sa han och svalde ljudligt.
”Antar?”, sa jag och kunde inte hålla nyfikenheten borta från min röst.
”Strunt i det, droppa av mig hos Simon…”, började Eric men hejdade sig när hans mobil började vibrera. ”Tala om trollen, Tja, ja hon är här men är lite upptagen på annat håll”
Så åkte brillorna upp i det bruna håret. Jag blängde irriterat på det och blåste upp kinderna innan jag suckade tungt. Varför pratade de om mig? Jag anade oråd när Erics leende blev ännu bredare.
”Skulle du allt vilja veta va? Det blev en väldigt hettad situation”
Där slog jag till honom på axeln och krävde telefonen som han gav mig och hans leende blev bredare. Jag hörde Simon skratta på andra änden och det var nästan som att jag kände stanken av alkohol genom mobilen. Blicken jag gav Eric fick honom att skratta högt, tyvärr var det väldigt fint klingande skratt som skulle kunna smitta vem som helst.
”Eric är en idiot, hej”, sa jag kyligt. ”Jag är trött på att sitta barnvakt, vart är du?”
”Hemma, vart är ni?”, fortsatte Simon fnissa.
”Då vet jag, då kommer du se Eric snart”, sa jag och tryckte på röd lur och slängde tillbaka telefonen i hans knä. ”Ta av dig mina solglasögon”
Eric försökte frustande hålla tillbaka sitt skratt och han la tillbaka mina glasögon i processen. Vi hade några minuter kvar på motorvägen och Eric startade radion. Jag rattade in den på någon indie rock station och som spelade The Shins. Egentligen alla olika låtar med pampiga trummor, violin och gitarrplock.
”Trodde inte du lyssnade på emolåtar”, sa Eric med ett snett leende. ”Lyssnar du på José Gonzales också?”
”Jag är schaufför och jag väljer musik, punkt”, sa jag och snärtade bort hans hand från radion.
”Okej, okej”, sa han och sköt upp med händerna i luften, men såg gillande på mig.
När detta var överstökat så återkom mina tankar på det han nyss sagt. ”Hur ofta är du hemma?”
”Så lite som möjligt”, sa han bara och ryckte på axlarna. ”Det handlar mest om att fly när jag hade chansen”
Jag bet mig i insidan av kinden igen. ”Fly?”
”Äsch”, sa han och stack ut handen i vinden igen. ”Får inte du den känslan ibland?”
”Alltjämt”
”Då handlar det om att våga hoppa och hoppas att du inte kraschlandar”, mumlade han.
Våga hoppa… det skulle jag aldrig göra.

Jag parkerade utanför Simons lägenhetshus. Festen tycktes ha flyttats för människor hängde på balkongen och rökte och inne i vardagsrummet gick det att se siluetter av ännu fler festdeltagare. Eric såg lika peppad ut att gå upp som jag kände mig. Det ständiga leendet han alltid bar hade bleknat och de spända käkarna var tillbaka. Jag avundades honom inte direkt. För att vara en rocker verkade det som att partyn skrämde honom…
”Jag måste hem”, sa jag när Eric inte gjorde någon insats att gå.
För kanske hundrade gången i kväll drog han handen genom håret. ”Vill du inte följa med upp?”
”Nej”, sa jag stramt.
”Vill du verkligen hem?”, sa han med höjt ögonbryn.
”Nej”
”Vet du vad du skulle kunna göra?”
”Nej”
”Sluta säga nej och säg ja, jag har en idé… följ med”
Eric ledde mig till Simons garage. Inget av festen var kvar, det var lika dött och tyst som på en gravplats. Jag slog armarna om mig och såg på när Eric stod och lirkade med låset, ville jag ens veta hur han kunde sånt? Tänk om någon parkeringsvakt kom och såg oss? Lite osäkert sneglade jag runt mig och bet mig i insidan av läppen. Med ett triumferande ”aha” så öppnade Eric dörren. Töntigt bugade han sig för mig när jag gick in, jag suckade ljudligt för att han skulle fatta att jag tyckte han var töntig, men bara lite. Det var en annorlunda atmosfär här utan folk. Då insåg jag att jag aldrig varit här ensam förut. Lukten av människor och sprit låg kvar i luften så vi öppnade ett av de smala fönstren längst taket. Eric letade något att dricka och jag tände de färgglada glödlamporna som hängde på en slinga kors och tvärt i taket. Det skapade mjukt ljus och skarpa skuggor. Eric hade en öl i handen och stod nu sin rumpa lutad mot packlåren som Nadja använt som sittplats. Det var något vitt i hans hand som han tittade på, något papper? När jag ställde mig bredvid honom såg jag att det var ett polaroidfoto på mig som pussade Simons kind. Mitt blonda hår var kortklippt och taggigt, jag hade i alla fall förbättrad mitt sotiga smink. Det var tydligt någon av våra tonårsfester för jag höll en breezer i ena handen.
”Du var snygg i kort hår”, konstaterade Eric.
”Äsch”, sa jag och tog bilden i ifrån honom, men kunde inte slita mig från mitt tidigare jag. Om jag kunde, vad skulle jag säga till den här sextonåriga tjejen? Håll i dig för allt kommer bli ett helvete?
Jag insåg inte att Eric hade satt igång musik innan den ljöd från en gammal CD-spelare. Det var 30 seconds to mars, som alltid när det handlade om Simon. Jag hade inte registrerat när Eric kommit fram till mig, plötsligt hade han bara flätat ihop våra händer. Bilden på mig och Simon föll ner på betonggolvet bland grus och damm. Han lutade sin panna mot min och våra näsor möttes. Min fria hand letade sig upp till hans hår och jag drog fingrarna genom det. Det var mjukare än vad jag tänkt mig.
Kyssen kom inte oväntat. Hans läppar var lika ivriga som mina. Mitt hjärta började rusa i bröstet. Jag lät händerna följa hans väl skulpterade armar och mage, kände hur fingertoppar nuddade min bara hud, strök fjäderlätt över revbenen. Han lyfte upp mig på packlåren. Mitt huvud slog lätt till en av glödlamporna i ljusslingan, det fick alla färger och skuggor att dansa i rummet, expandera och minska. Vi fortsatte utforska varandras kroppar med läppar och händer, började delade hjärtslag när han pressade sig lite hårdare mot mig. Jag ville inte ha honom, min kropp krävde honom.


Vi låg hopkurade i den unkna nedsuttna soffan som haft en distinkt röklukt så länge jag kunde minnas. Eric höll en stadig arm runt mig så jag inte skulle trilla ur och jag hade lagt upp mina ben på hans. Tillsammans stirrade vi upp på lamporna ovanför oss och lyssnade på musiken som nu övergått till Green Day.
”Jag måste säga att de miserablas bänk erbjöd bättre utsikt”, sa han sakligt.
”Jag tänker bara på Stranger Things”, mumlade jag in hans nyckelben.
”Vad är det här?”
Han sträckte lite på sig och ovanpå soffans ryggstöd låg Simons gamla polaroidkamera. Utan att jag riktigt hann med så pressade han våra kroppar ännu närmare varandra och blixten fick det att svida i ögonen. Jag greppade filmen och började vifta lite med kortet undertiden Eric la undan kameran.
”Vi skulle vara ett skitsnyggt par”, sa Eric med ett flin när han norpade åt sig kortet innan jag ordentligt hunnit titta på det.
Jag tog tag i hans handled så jag kunde titta på det. På bilden hade Eric sitt sneda rockerleende som hade lite ut smetat läppstift i mungipan och ganska mycket på halsen. Mina ögon såg ut att kunna skjuta is, jag stod dock fortfarande fast vid att jag hade en dålig hårdag. Trots det så gillade jag kortet. Vi såg snygga ut, skulle kunna varit omslag på en skiva eller något.
”Ska vi lämna den som en rolig överraskning… Jag skämtade”, sa han när han uppfattade min blick.
”Jag tar det”, suckade jag,
”Ha kvar det som ett fint minne?”, ett flin lekte på hans läppar.
”Eller för utpressning”, jag pussade honom på kinden och hur skönt det än var i hans famn reste jag mig upp. ”Jag måste hem.”
”Okej” och jag kunde se hans besvikna min.
Jag tog på mig mina shorts under tystnad. En del av mig ville säga något i stil med, tack för i kväll. Men en annan del i mig förmådde det inte. Trots att jag försökte och särade mina läppar så fick jag inte fram ett ljud. Sedan var det bara jobbigt att ta steget ut från garaget. Det gjorde det officiellt på något vis. Slut på nattens äventyr med Eric. Tillbaka till verkligheten på riktigt, tillbaka till saker som existerade.
”Hej då”, sa jag tyst.
Jag stängde garaget och gick ut till den nu ljusa morgonen. Klockan måste vara närmare fem. När jag satte mig i bilen och rätade till backspegeln såg jag Eric stå lutat i vid dörrkarmen med armarna i kors. Inväntade att jag skulle köra iväg. Jag startade motorn och närbilen började rulla såg jag honom vinka. Hur charmig han än var så var jag mentalt förbered på att vi inte skulle ses igen. Det var bäst så, alltid bäst så. För nu var jag tillbaka till verkligheten, riktiga världen då sådana som Eric och de samtal vi haft inte existerade.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer
arbok - 15 okt 17 - 23:42
!!!!!!
Föräldrar som ringer och skickar arga sms (eller över lag finns i bakgrunden som något jävla mörkt moln) gör mig så stressad och får mig att tänka på gymnasiet. Usch. Förstår absolut att hon vill fly därifrån. Synd att bilen inte pallar åka genom Europa ändå.
Och Eric. Vilken tönt, men han är söt och snygg ändå. Kan bara tänka mig hur snygga de är tillsammans på det där fotot. (Hoppas hon behåller det för evigt lol)

Det är synd att natten är över men jag är också spänd på vad som kommer hända härnäst! Och hoppas förstås de ska träffas igen. Undrar hur det kommer att se för dem då, men håller tummarna på att det går väl.

Skriven av
Vapor
15 okt 17 - 15:11
(Har blivit läst 507 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord