Vad ska du bli när du blir stor? [Kap3] |
Förlåt att det tar så lång tid mellan varven jag lägger upp... har inte haft tid eller ro att sitta och läsa igenom eller skriva, well well. Håller tummarna på att jag har pepp nog att se till att nästa del kommer upp snart. Både för mig och ni som tycker det är kul att läsa min skit xD
Nadja tyckte såklart att jag var idiotisk men jag brydde mig inte. Jag lovade att hålla kontakt på mobilen. Jag fattade inte själv vad som höll på att hända. Vad fan gjorde jag?
Nu satt jag ändå bakom ratten och körde. Väg 92 bland tallar och granar, klassikt Norrland. Radion var på någon tophitsstation. Eric satt där i passagerarsätet med knäna uppdragna och fötterna lutade mot handskfacket. Blicken var fäst ut på skogen och han lät fingrarna trumma mot låret i takt till musiken. Jag blev stressad bara av att titta på honom.
”Du kommer bryta benen om vi krockar”, sa jag kort.
”Då får du se till att vi inte krockar”, sa han i en axelryckning. ”Vad går det ens att krocka med på den här vägen?”
”Isbjörnar”, sa jag torrt och det fick Eric att fnissa.
”Alltså hur gammalt är inte det skämtet?”, sa han och la armarna i kors.
”För gammalt för att vara kul”, konstaterade jag, jag kände hur ett leende lekte i mina mungipor.
”Så du kallar mig gammal?”, sa Eric med höjda ögonbryn.
”Ja, fast jag vet ju såklart inte hur gammal”
”Jag fyller 22 i november, hur gammal är du?”
”19”
Jag koncentrerade mig på vägen. Jag visste inte riktigt vart jag ville köra. Men nu när jag väl satt vid ratten skulle jag kunna köra i en evighet. Insikten att det skulle vara så skönt att köra bort från allt. Glömma Umeå, glömma allt gammalt och börja om någonstans. Eller egentligen bara köra in i en skog och bo där själv, slippa all mänskligkontakt och alla krav det ställdes på att vara just en människa och vuxen. Hur länge hade vi kört nu? En och en halv timme.
”Så du har nyss tagit studenten?”, fortsatte Eric och knäppte händerna bakom huvudet.
”Ahh?”
”Vad gör du nu då?”
”Inte ett skit, du?”
”Kunde inte sagt det bättre själv”, skrattade Eric och satte till sig ordentligt i sätet.
Det var så jävla skönt att höra skrattet åt den frågan. Att slippa alla motfrågor om vad som väntade och vad en hade för planer. Lättnaden hade tydligen synts i mitt ansikte för Eric la huvudet lite på sned med en frågande min. Jag svalde och bet mig i insidan av kinden. Jag skulle precis säga något när jag märkte att en röd lampa på instrumentbrädan lös, fan motorn började bli alldeles för varm! Varför nu av alla gånger?
Jag svängde i och stannade på en rastplats. Vi hade sällskap av två husvagnar och en lastbil med fördragna rutor. Eric ögnade mig medan jag knäppte loss bilbältet. Lika bra att vänta tills motorn hade svalnat.
”Vart är vi?”, sa Eric. ”Trodde att du skulle ta mig till något mer… intressant ställe”
”Som vad, vi är i norrland?”, suckade jag och la armarna i kors. ”Motorn är överhettad, bilen måste få bli kall”
”För lite kylarvatten?”
”Det vet jag ju inte än”, sa jag och öppnade dörren för att gå ut, jag hatade mansplaining. ”Njut av rastplatsen”
Jag lämnade bilen och satte mig på närmaste bänkbord och drog upp benen mot kroppen. Toppen, vad kunde mer gå fel i kväll? Inget hade ju precis blivit som planerat. Jag lät den kalla vinden kyla ned mig och jag stirrade på älven som forsade under motorvägen. Solen var gömd bakom träden och himmelen var rosa. Några få stjärnor hade börjats tända på himmelen. Om jag inte var så frustrerad skulle jag tycka att naturen var vacker. Nu ville jag bara försvinna någonstans. Långt bort, inte nog med allt annat skit så hade jag Eric och nu bilen på halsen. Allting för att jag inte fattade vad jag höll på med och inte riktigt orkade använda mitt konsekvenstänk. Ha, det var en metafor för hela mitt liv för tillfället.
”Vad händer?”, sa Eric och satte sig bredvid mig. ”För något är det”
”Du känner inte ens mig så du skulle inte förstå”, sa jag utan att titta på honom.
”Ibland är det ju det bästa, att prata med en främling alltså”, sa Eric och slog ut med armarna. ”För liksom, du kan säga något du aldrig sagt till någon annan i vetskapen att det inte skadat, ni kommer ändå aldrig ses igen”
Jag svarade inte ens på det där. ”Varför föreslog du det här, förresten?”
Han ryckte på axlarna. ”Antar att jag tycker det är kul att prata med dig?”
”Vi har knappt pratat”, muttrade jag
”Nä, våra munnar var lite upptagna med annat, men jag berättade att jag spelade gitarr, det var en djup konversation tycker du inte?”
”Om du vill lätta på ditt hjärta, gör det då”, skällde jag irriterat.
”Va?”, sa han och höjde de mörka ögonbrynen.
”Säg något du aldrig sagt till någon annan”, fortsatte jag och tittade intensivt på honom.
Han härmade mig och det slutade med att våra ögon möttes.”Vid fullmåne förvandlas jag till en varulv”, sa han med en ton så seriös att det tog några sekunder för mig att processa meningen.
”Nej det gör du inte”, fnös jag och skakade på huvudet åt honom.
”Därför, har jag aldrig sagt det till någon annan”, flinade han och den där vilda blicken var tillbaka och han la sig ned på bänken.
”Om du fortsätter lämnar jag dig här, vet du det”, sa jag i en suck och drog min cardigan tätare om mig, försökte täcka mina bara ben från kylan.
”Okej, du får ställa en fråga som jag måste svara ärligt på”, suckade Eric matt men hans sneda leende tydde på annat.”Nöjd? ”
Det gjorde mig riktigt nöjd faktiskt. Jag plirade mot honom och satte mig lite närmare honom, våra lår nuddade varandra. Bara det fick mitt hjärta att vandra ur bröstkorgen. Vad ville jag fråga denna fuck boy? Jag fastnade på hans ljusa ärr på underarmen.
”Dina ärr?”, sa jag tyst men ändå så att han hörde.
”Det är väl samma vanliga som alla andra…”mumlade han och såg frånvarande upp på molnen.
”Alla andra?”
”Vad vill du höra? Det var en gång en fjortonårig kille som mådde sämst och tog ut det på sin egen kropp, buhuh, men i slutändan så blev han cool och snygg”, sa han och han himlade med ögonen innan han såg förväntansfullt på mig. ”Nu är det min tur!”
”Hallå vänta lite…”, sa jag argt men han brydde sig inte utan pladdrade på.
”Varför beslöt du dig för att lämna festen med mig ikväll? Fatta hur farligt det är”
”Ahh som att du är så farlig?”, jag fnös och himlade med ögonen. ”Du svarade inte på min fråga”
Han suckade djupt och blundade, jag såg hur hans ögonbryn ryckte smått och käkarna spändes. ”Att ständigt försöka slippa sitt eget huvud gör att en gör dumma saker, alkohol och skit, sen ja”, det sista överröstades nästan av forsen bredvid oss men jag kunde lägga ihop pusslet.
”Du har försökt ta livet av dig?”, sa jag och jag tyckte min ton lät lite väl saklig, som den alltid gjorde med jobbiga grejer.
”Tänker på sätt att göra det på konstant men har aldrig försökt på riktigt”, mumlade Eric. ”Livet känns inte så värdefullt, helt ärligt, inte så att jag inte uppskattar det eller människor omkring mig men skulle inte göra något om jag dog, liksom?”
”Varför berättar du det här för mig?”, sa jag och höjde ett ögonbryn åt rockern som nu kikade på mig med ena ögat.
”För att du inte bryr dig…”, sa han lika sakligt som jag nyss gjort.
Jag visste inte vad jag skulle svara på det. Såklart hans historia och tankar fick det att bildas en knut i min mage. Ingen skulle behöva känna så, men samtidigt…
”Nu tycker jag att du har förbrukat din fråga, svara på min”, sa han när jag satt där tyst.
Forsen brusade i bakgrunden och jag placerade en hårslinga bakom örat. Vad skulle jag säga egentligen? Skulle jag säga något? Jag särade lätt på mina läppar och tog ett djupt andetag. Jag kände hur han tittade på mig men jag fokuserade på ett litet hål i min cardigan. Det var alltid mer bekvämt att prata om sånt här utan att se personen. Då kändes det mer som ett chattrum med en främling än en verklig person.
”Är bara så jävla less på alla som verkar ha så tydliga mål med sin framtid, och less på de som tjatar på att du borde veta vad du ska göra med ditt liv”, allt det hade lämnat mina läppar innan jag kunnat hejda mig och fokusera på om han var värd att veta det eller inte.
”För att du inte vet?”
”För att… för att familjen förväntar sig att jag ska plugga och bli något smart, läkare, jurist eller något, men varför ska jag hjälpa människor när jag hatar mänskligheten?”, jag blev tvärt avbruten av Eric som höll sig från skratt med några frustande andetag. ”Jag vet inte, alla verkar så säkra på sin sak och inte jag, jag hatar det”
”För att du alltid brukar ha kontroll?”, han tittade upp på mig. ”Som när du bara slängde lattemuggen och kunde dissa mig?”
”Äsch”, fnös jag och drog ihop ögonbrynen. ”Det får mig bara att fundera om jag liksom fokuserat på fel grejer”
”Jag är 21 och är trash och vet inte vad fan jag ska hitta på, och det är lugnt”, sa Eric och satte sig upp. ”Det är lugnt att vara 19 och inte veta och vara lite vårdslös, trial and error liksom”
”Där funkar vi olika”, sa jag barskt. ”Jag tycker det inte är okej, och om jag inte vet vad jag ska göra med livet är det ens någon mening att leva?”
”Det kan inte jag svara på”, sa han kort och en hand började stryka mig över ryggen, jag ryckte till och hans hand försvann snabbt. ”Vi får väl vara miserabla tillsammans på det här bordet då”
Jag la mig bredvid honom och vi stirrade upp på den violetta himmelen. Plötsligt hade hans arm blivit ett stöd för min nacke. Jag fattade inte hur vi hamnade här egentligen. Men för en gångs skull var det ändå helt okej. Att det blivit som det blivit. Bara att ha sagt det rakt ut gjorde något inom mig lättare. Jag mår dåligt, och det är okej för stunden.
Hur länge vi låg där visste jag inte. Men stjärnorna blev tydligare på himmelen och vi började peka ut stjärnformationer. När vi inte visste vilken det var så letade vi upp dem på Erics mobil. Det spann vidare på samtal om rymden och livet på andra planeter. Vad gjorde de på area 51 egntligen? Såg ailens ut som i filmen med samma namn eller såg de ut som i Simpsons, Gröna och tentakliga? Tentakelporr skulle det vara najs eller lika äckligt som det såg ut?
Jag var kall in på bara benen men det var också okej. Eric var okej, kvällen hade blivit okej.
”Bilen borde vara kall nu”, sa Eric efter ett tag. ”Vi borde se vad problemet är”
”Vet du vad jag insåg”, suckande satte jag mig upp masserade min nacke lite. ”Jag glömde telfonen i bilen, folk kommer tro att jag är död”
”Vi låg på de miserabla bänkbord, nämnare att vara död än så går inte”, sa Eric med ett flin, jag var beredd att hålla med.
|
| Kommentarer | | arbok - 11 okt 17 - 23:01 | mmmmmannen. Jag har alltid varit en sucker för när man "flyr" från verkligheten och vad den innebär, typ pressen på att vara vuxen och vara ansvarsfull. Tyckte det var nice i förra kapitlet och även detta att Hanna var less när alla skulle prata framtid. Eric var lite söt när han sa att han blev en varulv. Men gillar att du gjorde en kille som är trasig men som inte är så... dramatisk om det, liksom. Att livet suger och det tycker de båda men de ligger där och tittar på stjärnor och pratar om aliens. Hoppas på att inget ont händer dem. Jag tycker om dem båda, redan.
För övrigt nice att det blev ett så odramatiskt ställe som en rastplats de stannade på. Ingen klippa med stjärnfall och dramatiska utsikter. Det blir verklighetstroget och lätt att ta på. | | ilenna - 11 okt 17 - 13:05 | det här kapitlet var mysigt ^^ jag gillar scener där karaktärerna liksom bara snackar med varandra och det inte behöver hända så mycket annat - så det var trevligt med ett helt sånt kapitel. dom känns så olika på något sätt - eric och nadja - men som att det ändå är något som drar dom till varandra och som funkar väldigt bra ihop.
och min lilla favorit var det det här: ”Vid fullmåne förvandlas jag till en varulv”. hahah -.- xD
du skriver väldigt fint ^^ och det är ingen fara att det dröjt lite mellan kapitlen - kapitlen i sig väger helt klart upp det :) |
|
|
|
