studentliv [del 15] |
”Satan, jag fattar inte hur man kan lyckas glömma bort hur det här känns varenda gång.”
”Bit ihop grabben”, flinade Adrian retsamt och snurrade ett halvt varv på den svarta pallen.
Själv skulle han inte ha några som helst problem med att byta plats med Johan i tatueringsstolen. Fast det var väl trevligt att en utav dom fick lite mer bläck i alla fall. Den personen som hade varit duktigare på att spara pengar och inte köpt nya jeans senast för två veckor sedan till exempel.
”Påminn mig att jag måste han- aj som fan! Fattar inte varför armbågen ska vara en sån bitch- handla toapapper sen.”
”Varför tänker du ens på det nu?”
”För att jag behöver ha något annat att snacka om än- mmh, det där är så jävla skönt. Går helt klart igång på den här smärtan.”
Den här gången var det tatueraren, Zeb, som lågt skrattade till. ”Du gör ett dåligt jobb om du vill hålla uppe fasaden av att vara en ganska tuff kille.”
”Men käften. Det här stannar ju mellan oss. Det andra ser är bara.. mmh ta i lite hårdare när du ändå är igång.. mina snygga tatueringar på mina ännu snyggare armar. Ingen som tror att jag legat här och fjollat mig.”
Adrians leende hade redan dött ut medan blicken sakta räknade först dom svarta rutorna på golvet och sedan dom vita. Han hade sms:at utan att fått ett endaste svar. Precis som att samtalen bara gått till röstbrevlådan. Han hade egentligen inte väntat sig något annat efter hur deras senaste face-to-face-samtal hade gått men ångesten åt sakta upp honom inifrån ändå. Han hoppades ju trots allt; att Alex ändå skulle höra av sig. Att han skulle vilja snacka igen. Eller fan, bara för ett argt knull. Han kunde ta vad som helst just nu. Vad som helst förutom det här. Det här som innebar att han endast kunde koppla bort tankarna korta stunder under dagarna, då han kunde hänga med sina kompisar eller lyssna på en tråkig mattelärare eller hålla Johan sällskap när han tatuerades och mobba honom för att han var så mesig. Han borde höra av sig till Wilma också. Hittills hade han bara skickat ett sms om att han hade mycket med skolan just nu. Det var inte många dagar sedan han lämnat Alex rum med en klump i halsen och ´Det hade ändå inte funkat mellan oss Adrian´ ekande i huvudet, och han vågade fortfarande inte helt lita på att han kunde hålla känslorna under kontroll om han träffade henne.
”Jag tror jag drar hem till honom och.. Jag vet inte”, suckade Adrian efter att dom lämnat tatueringsstudion. Trots att han inte ens avslutat meningen förstod hans kompis vad han menade.
”Ger det ett till försök. Det låter bra tycker jag”, log Johan svagt.
Adrian nickade och körde ned händerna i jackfickorna. Med oktober hade också isvindarna kommit och påminde honom samtidigt om att han verkligen behövde införskaffa ett par vantar. Fast ärligt talat kändes det som ett ganska litet problem för tillfället.
”Hörs senare”, sa han när dom var framme vid busstorget där han själv skulle fortsätta rakt över för att så småningom komma till Alex lägenhet.
Adrian hade inte ens hunnit plinga på förrän dörren öppnades.
”Oj shit vad du skrämdes”, sa Ludvig och backade ett steg.
”Sorry. Är Alex hemma?”
Sättet han bet tag i läppen på gav honom väldigt dåliga vibbar. Och det följdes mycket riktigt upp av något han verkligen, verkligen inte hade velat höra.
”Han har.. åkt.”
”Va?” Han hade sagt att han skulle åka till Belgien nästa vecka, och det var förvisso nästa vecka nu men.. Det var onsdag. Han hade ju kunnat åka på fredagen, eller söndagen eller.. ”När då?”
”Igår..” Ludvig såg så skyldig ut att det nästan gjorde mer ont än faktumet att Alex verkligen hade åkt.
”Okej.”
”Du”, Ludvig drog en hand över en utav dom rakade sidorna. ”Jag måste till jobbet. Hade jag inte haft en bokning hade jag stannat här, tro mig. Men vill du ses någonstans när jag är klar? Typ på Kiw-” Han verkade inse det inte alls särskilt roliga valet av bar och ändrade sig. ”Barricade? Vid halv sex? Så kan vi snacka lite?”
Han nickade då han verkligen inte hade någonting bättre för sig. Dunka huvudet i en vägg kändes inte som något jättebra liksom. ”Ja visst.”
”Jag är ledsen Adrian.” En hand kramade snabbt om hans axel innan dörren stängdes och låset vreds om. Sedan hejdade sig Ludvig igen. ”Eller vill du.. stanna här? Jag är redan sen så jag måste verkligen rusa, men om du vill så-”
”Nej”, sa han direkt och skakade på huvudet. Det var det sista stället han ville vara på just nu. ”Vi kan ses på Barricade vid halv sex. Bäst du skyndar dig.”
Han fick ett hastigt leende och var strax ensam i trapphuset igen. Med tunga steg tog han sig själv ned till porten och drog trött en hand genom håret. Om han bara hade hållit kvar vid sin regel att aldrig låta sig dras in i något som riskerade att hamna i det här. Om han bara hade tackat nej till Alex erbjudande om att följa med och låna laddaren. Om han åtminstone hade låtit det sluta vid sms:et han skickat om att han inte var intresserad av något mer. Allt skulle bara ha varit så jävla mycket enklare just nu isåfall.
Barricade var en klubb som låg ganska så precis mitt i stan och som kändes väldigt Ludvig. Det var mycket gotiska detaljer, stora ljuskronor, mörk inredning och rockig musik. Adrian hade varit där ett par gånger tidigare men det var länge sedan. När han klivit in redan vid kvart över fem hade det dock inte spelats särskilt hög musik och gästerna var inte många.
”Hej, vad kan jag bjuda på?” log en blond nätt tjej med kort rufsig frisyr bakom bardisken. Öronen var prydda med stora silverringar och ögonbrynet med en liten stav.
”En cola tack. Och du menar att du bjuder alltså?” Trots hans allt annat än glada humör lyckades han få fram en skämtsam ton. Det var sällan han drack läsk på en bar men det skulle mest kännas sorgligt att sitta och dricka något alkoholhaltigt för sig själv, när klockan dessutom inte ens hade slagit kväll.
”Beror på hur bra din anledning är till att du sitter här.”
”Och om jag inte vill dela med mig av den?”
Pixie plockade åt sig ett glas utan att ta blicken från honom, den var på något sätt ingående men utan att kännas påträngande. ”Då säger det mig ganska mycket. Den är på mig.” Hon ställde ner det colafyllda glaset framför honom och när hon sedan var på väg för att ta en annan tjejs beställning hejdade han henne.
”Vad säger det dig?”
Hon vände sig om och tog ett steg tillbaka, nu med ett svagt leende på dom smala läpparna och huvudet lätt på sned. ”Det finns sådant som är känsligt men som man ändå väljer att skämta om, antingen för att lura sig själv eller någon annan, och så finns det sånt som gör för ont för att man ens ska kunna göra det. Och jag tror att det är dom känslorna som gör för ont som du har just nu. Det var vad ditt svar sa mig.”
Adrian hade inget bra svar till det. Eller jo egentligen hade han ett väldigt enkelt sådant.
”Bingo.” Han ryckte leende på axlarna, och med hennes uppmärksamma blick såg hon säkert det sorgsna i det.
”Se colan som ett ’Det kommer bli bättre. Någon gång’” Det var ett tröstande leende utan att kännas hånande och han såg en stund efter henne när hon gick iväg till den väntande tjejen. Någon gång.
17.28 kom Ludvig in. Att Adrian visste det exakta klockslaget var för att han precis öppnat sin instagram när den andre dykt upp bakom honom.
”Hej”, log den svarthårige och drog ut en av dom höga pallarna intill bardisken innan han ändrade sig. ”Ska vi sätta oss vid något bord istället?”
”Tja. Det kan vi göra.” Även om det skulle dröja några timmar innan det borde bli stökigt vid bardisken så var Ludvigs alternativ trevligare.
”Han sa alltså ingenting alls till dig om att han åkte?” Ludvig hade köpt en öl och efter att ha ställt ned den på bordet och satt sig mitt emot Adrian såg han upp på honom med sin kajalinramade blick.
”Nej. Inte ett ord. Han sa ju att han skulle åka den här veckan, när vi pratade hemma hos er. Men jag visste inte exakt när.” Han hade haft så mycket att tänka på att han nästan glömt av den där Belgien-resan faktiskt. Kanske hade han också hoppats att det bara varit något Alex sagt för att han var arg just då.
Ludvig nickade och verkade studera sina långa fingrar innan han vände upp blicken igen. ”Han har inte sagt så mycket mer om er. Inte direkt någonting om vad ni snackade om den där eftermiddagen heller. Faktiskt så har han inte pratat särskilt mycket överhuvudtaget tills nu när han drog.”
”Jag berättade som det var. Att det hade börjat som ett vad men att det hade slutat vara det för mig väldigt snabbt.” Adrian suckade lågt och lyfte sitt halvtomma colaglas. ”Men han var typ.. Jag vet inte. Jag hade fattat om han fortsatt vara arg men han var mer likgiltig? Och nu har han åkt till ett annat land bara sådär.” Han famlade efter den där irritationen som han känt tidigare – för att den känslan var enklare att hantera än känslorna som bara gjorde ont – men lyckades inte fullt ut.
”Han ville verkligen åka och jag tror han kommer få det skitkul. Men det kändes jobbigt för mig också att det blev så hastigt. Inte för att det går att jämföra med hur jag antar att du känner det..”
”Nej men samtidigt är det väl mitt fel att det faktiskt blev så.”
Ludvig såg medlidande på honom men fick sedan något mer fundersamt över ansiktet när han drog ett finger runt glaskanten. Ludvig var nog en sådan som tänkte igenom vad han ville säga innan han faktiskt sa det, och det var något Adrian uppskattade. Hellre det än att någon kastade ur sig det första som dök upp i huvudet och att det sedan kanske blev jättefel. ”Ja fast du förklarade ju ändå. Och eftersom det inte var så illa som Alex nog trodde så.. Jag vill inte snacka skit om Alex för han är min bästa kompis och jag vet ju inte exakt vad ni har haft, men jag tycker att han också hade kunnat sköta det här lite snyggare än att bara.. ja men att bara dra liksom. Även om han blev besviken på dig så hade du förtjänat ett hejdå du vet.”
”Han var ganska tydlig med att det inte skulle ha funkat mellan oss ändå, så han kände kanske att det inte behövdes” Det gjorde dock inte Adrian mindre förbannad eller ledsen.
”Han kanske hör av sig snart. Han har inte skickat något mer än ett ´nu är jag framme´-sms till mig heller, så hoppet är inte ute”, sa han och gav honom ett svagt leende.
Adrian nickade även om han inte trodde på det. ”Vad var det för bokning du hade..? Någon som skulle ut på party ikväll och behövde en festsminkning?”
”Nästan. Festsminkning och en party-photoshot?” Han skakade leende på huvudet. ”Dom hade det inte helt klart för sig själva heller. Men det var en tjej som ville ha nya bilder till sin portfolio, hon försöker få modelljobb.”
”Oj, men då måste du vara rätt bra om hon valde dig till något som jag antar är väldigt viktigt för henne.”
Ludvig ryckte flinande på axlarna. ”Jo men det är klart man blir smickrad när man får sådant förtroende. Jag har sminkat ganska många som är professionella modeller också. När dom ska gå catwalk och sånt. Fast då är det lite mer galna sminkningar med svarta fjädrar i ansiktet och grejer.”
”Och här satt jag och gratulerade dig till en sminkning till en simpel portfolio. Fan vad coolt.”
Den andre skrattade lågt. ”Tack. Jag tycker det är väldigt kul. Vad har du själv tänkt pyssla med när du pluggat klart?”
”Jag vet inte. Jag visste inte på gymnasiet så jag valde Sam. Och jag visste inte efteråt så jag valde det bredaste programmet här också.. Hoppas väl fortfarande på att det ska dyka upp någon idé under vägen.”
”Det gör det alldeles säkert. Jag hade absolut inte tänkt bli makeupartist. Visst, jag har alltid gillat sådant som är estetiskt men det är ju ganska brett det också. Först planerade jag att spela i band, sedan ville jag jobba i musikaffär tills att jag insåg att dom håller på att dö ut, och när jag var tjugotre hade jag typ bestämt mig för att bli polis. Och där emellan så var planen att jag skulle bli surflärare i Australien.”
Det var skönt att faktiskt kunna skratta utan att behöva anstränga sig. Dom tillfällena hade varit ganska sällsynta dom senaste dagarna. Fast på sätt och vis var det nästan jobbigare eftersom det då kändes ännu värre när det slog tillbaks sedan. Han bestämde sig dock för att skjuta undan dom tankarna nu. ”Ja men då finns det ju hopp för mig också om du snurrat runt sådär mycket och ändå kommit fram till något. Men polis alltså..?”
”Jag vet.” Ludvig drog leende handen över hakan. ”Tror nästan att det var mer för att jag lockades av tanken att få bära uniform. Hade förmodligen bara provocerat folk med mitt utseende.”
Dom hade blivit kvar på Barricade ganska länge och Adrian hade gått från cola till öl. För tillfället sin tredje. Han trivdes verkligen med Ludvig och så länge dom hade hållit sig till lättsamma samtalsämnen hade kvällen faktiskt gått över till en bra sådan, men så hade Adrian kommit lite ur balans och frågat något om Alex – sådant som inte ens var relevant – och fått veta detaljer som han skulle ha klarat sig mycket bättre utan. Så som att Alex haft en egen hund som hette Snöbollen när han var liten men som blivit påkörd och inte klarat sig, och att han fortfarande hade en bild på Snöbollen i plånboken. Eller den väldigt charmiga detaljen att Alex haft som vana att growla i duschen tidigare - och med ens hade allt känts mycket tyngre igen. Och så hade han ryckt upp sig igen. Kvällen hade varit som en jävla berg och dalbana, kort sagt.
”Nej man kanske ska börja dra sig hemåt?” sa Ludvig efter att ha tömt sitt glas.
”Japp”, höll han med och försökte samtidigt samla sig efter att en ny sådan där depp-våg hade slagit över honom. Anledningen till att han och Ludvig suttit här var trots allt resultatet av att någonting som känts bra hade gått sönder så jävla hårt och alldeles för snabbt.
”Du kan höra av dig om det är något vet du, eller om du vill träffas något igen”, sa den svarthårige när dom lämnat klubben för kylan utomhus istället.
”Visst.” Rädslan över att han skulle råka göra något så dumt som att bryta ihop framför Ludvig fick honom nästan att backa. Att ta till flykten på en gång. Men istället fick han fram ett leende och nickade. Kanske lite för entusiastiskt för att vara Adrian. ”Du med. Det var schysst att du.. att du kunde komma hit efter jobbet.”
”Ja men självklart, och.. äsch men du, vi har väl ändå bondat tillräckligt mycket för en sån här nu.” Det var inte många som behövde luta sig nedåt för att krama Adrian, men Ludvig var en utav dom. Det var en en-armskram och inte en särskilt lång, ändå kändes den väldigt varm.
”Vi ses.” Adrian gav honom ett leende men som rann av lika snabbt när han vände sig om och bet tag i läppen. Han var patetisk som tog det såhär hårt men den insikten gjorde det fortfarande inte bättre. fan också.
Adrians princip om att han inte drack ensam hade fått göra ett hastigt undantag då han tio minuter senare suttit på en ny klubb med en öl framför sig. Tanken på att åka hem hade tagit emot för mycket.
Nu satt han istället med mobilen i handen och bläddrade bland bilder på okända ansikten. Nya meddelanden plingade till då och då med fler okända ansikten som sökte hans uppmärksamhet. Det spelade egentligen inte någon roll vem det skulle vara. Bara det var någon.
Joel: tja
84 meter bort. 24 år, 1,86 cm lång, singel, looking for: causal/right now.
Den svarta snedluggen var nästan för emo för Adrian, men killen vägde helt klart upp det med ett par vassa kindben, genomträngande gråa ögon och läppar som lyckades se mjuka ut på bild till och med. Och uppenbarligen var han här inne. Adrian sneglade åt sidan men kunde inte hitta någon som stämde in på bilden.
4drian: tjena. bör jag känna mig iakttagen?
Joel: snart hoppas jag ;)
Okej, så den här Joel såg inte honom heller alltså. Hade det här hänt tidigare, för bara någon månad sedan, hade han uppskattat spänningen i det här betydligt mer. Nu kände han sig mest otålig och desperat. Han tog två djupa klunkar ur ölglaset och skrev sedan ett svar.
4drian: har du något emot att skippa delen att titta på håll och ses på en gång?
Joel: Inte alls. Jag bor 10 minuter bort. 5 om man är snabb.
4drian: Chansar på att det tar under 1 till toaletterna.
När det inte kom något svar direkt undrade han om han kanske hade gått på för snabbt och skrämt bort killen istället. Vad höll han på med egentligen? Han svepte det som var kvar av ölen och ignorerade tankarna som hotade där i bakhuvudet igen. Kom över det bara.
Joel: Hur många behöver du för att komma?
4drian: beror på hur bra du är
Joel: behöver alltså inte lägga några på att fråga om du är okej med att jag tar dig?
4drian: nope. enda jag kräver är att det ska vara hårt.
Joel: ses om under 1?
4drian: Taget.
Det stod en svarthårig kille vid handfaten när Adrian klev in men han var alldeles för kort. Om det inte var så att Joel hade längdkomplex och ljugit i sin bio förstås. Men så fångade han upp någonting i ögonvrån och när han vände sig helt om var det ingen tvekan om att killen innanför dörren var Joel som han nyss chattat med. Ögonen var ännu mer genomträngande live. Ändå kändes det så jävla fel.
”Joel va?” sa han ändå för att vara på säkra sidan och fick ett snett leende följt utav en nick till svar. Den svarthårige tippade sedan lätt huvudet mot båsen och Adrian tog initiativet till att smita in i det längst bort. Återigen hade han tyckt att det här varit så mycket mer spännande om situationen varit annan; att nästan smyga och hoppas att dom andra där inne inte märkte, och samtidigt hoppas att dom kanske visst gjorde det. När Joel gjort honom sällskap där inne, låset vridits om, och två händer greppat hans ansikte samtidigt som hans rygg tryckts bak mot väggen ändrades dock sinnestillståndet ganska snabbt. Det kändes så jävla bra. Hetsigt kyssandes kände händer över varandras kroppar, fingrar fumlade med jeansknappar och en tröja låg redan ovanpå toalocket. Adrian hade ju efterfrågat hårt och det fanns helt klart killar som skulle ha tagit det som ett okej att strunta i allt vad förberedelse hette. Joel var dock schysst och fuktade två fingrar.
”Mmh.” Han andades tungt ut när den andre rörde fingrarna inuti honom och brydde sig ärligt talat inte i om någon hörde. Dunsen när Joel tryckt in honom mot väggen efter att Adrian lagt benen om hans midja hade förmodligen redan avslöjat dom ändå.
”Du är skön.” Joel log retsamt när han fortsatte röra vid honom och leendet smittade av sig på Adrian som hjälpte till så gott han kunde genom att röra sig mot honom.
”Kan bli ännu skönare.” Han greppade tag om den andres nacke för att trycka en kyss mot hans läppar och började känna sig rejält otålig nu.
Joel verkade dela samma känsla då fingrarna försvann och Adrian snart kunde känna honom själv tränga in istället.
”Ah..” Lätet kom ifrån Joel medan Adrian mest försökte framkalla egna känslor som skulle få honom att ge ifrån sig liknande ljud.
”Det där är knappast hårt..”, mumlade han retsamt och drog åt sina ben mer om Joel.
Den andre hade börjat röra sig i ett högre och mer oförsiktigt tempo mot honom och Adrian slöt lika hårt ögonen. Det ska ju kännas bra. Han kysste Joel igen och stönade lågt till när han stötte in i honom. Det var inte dåligt men det kändes så jävla fel.
”Vänta. Sluta.” Han fattade tag om Joels axlar och andades tungt ut. ”Sluta bara, jag..” Den andre hade redan stannat till. Adrian lät Joel glida ur honom och kom snabbt ner på fötter. Med en hetsig rörelse drog han handen genom håret och slet därefter på sig jeansen. ”Jag kan inte göra det här.”
Han ville bara därifrån. Det brände något oerhört bakom ögonlocken och samtidigt var han så fruktansvärt arg. Det här hade varit en dum jävla idè och han borde ha fattat det själv.
”Är du okej mannen?” Joel såg inte sur ut – vilket han egentligen skulle haft all rätt till – utan verkade mer orolig.
”Nej”, sa Adrian och slet på sig tröjan lika snabbt som jeansen. ”Det beror inte på dig”, tillade han med en röst som snarare lät bestämd än att den skulle vara nära att brista. fan också, det hade ju varit meningen att det här skulle få allt att kännas bättre. Nu kändes bara allt för mycket. På ett jävligt dåligt sätt.
”Jag bjuder gärna på något i baren ifall du..” Han verkade inse att en öl inte var tillräckligt. Eller så kom han fram till att Adrian verkade alltför wierd för att han ens skulle vilja umgås med honom mer. För Adrian själv kvittade det faktiskt.
Han hade hoppats att flykten från klubben och den kalla vinden som mötte honom där ute skulle få allt att lätta lite. Att det skulle kännas någorlunda lugnt igen. Men det kändes snarare som att alla känslor förstärktes ännu mer. Sådana han uppenbarligen hade hållit tillbaks medan han pratat med Ludvig.
Utan att protestera – och med fokuset på att ändå hålla känslorna så pass mycket under kontroll att han inte skulle väcka alltför mycket uppmärksamhet bland andra människor – lät han snarare hjärtat än huvudet styra honom och fann sig snart utanför dörren till den personen han allra helst ville träffa just då.
”Adrian! Vad har hänt?”
Han ryckte på axlarna innan han skakade på huvudet. ”Alldeles för mycket. Jag orkar fan inte.” Rösten lät kvävd.
”Men vännen. Kom här.” Wilma drog först in honom i sitt och Emilias rum och sedan in i sin famn. Hon strök honom länge över ryggen utan att säga någonting mer och Adrian lutade tungt huvudet mot hennes axel fastän den neråtlutade positionen egentligen inte var särskilt bekväm alls.
När hon drog sig ifrån en liten bit för att se upp på honom frågade hon igen vad som hade hänt och Adrian svalde hårt innan han öppnade munnen.
”Alex fick reda på vadet och jag är typ helt jävla kär i honom, och han verkade knappt lyssna när jag förklarade och nu har han dragit till något jävla Belgien i ett halvår och han sa inte ens ett ord till mig. Och jag trodde något meningslöst jävla sex med någon okänd snubbe skulle hjälpa men allt gör pissont och jag orkar inte. Jag ska inte känna sånt här, det är inte jag.” Rösten hade brutits redan innan han avslutat meningen och han var väl medveten om hur mycket han hade upprepat ordet ´jävla´ och hur förvirrad han måste ha gjort Wilma. Men det var precis som han sa; han orkade inte just nu.
”Men lilla, älskade du.” Han brydde sig inte om det faktum att Wilma kallade honom för något som var totalt motsatsen till verkligheten utan lät sig dras ned på sängen och in i hennes famn igen. Och just där, när hon strök handen över hans hår och tårar samtidigt droppade ned från hans haka kände han sig ganska liten.
Han visste inte hur länge han legat i sängen medan Wilma fortsatt stryka honom över håret. Men ögonen var torra igen och han kände sig mest trött och slut.
”Har du druckit mycket?” frågade hans kompis försiktigt.
”Fem öl kanske.”
”Okej. Vill du berätta från början? Annars är det okej, vi kan bara sitta här en stund till.”
”Nej det är lugnt. Förlåt att jag knappt hört av mig på sistone-”
”Men jag har varit likadan ju. Jag satt i princip inlåst här med mina böcker bara.”
”Ja men du har ju försökt efter det. Det är bara.. Kommer du ihåg att du skrev till mig på skype om att vi borde träffas? När du sen trodde att jag inte var vid datorn.”
Han blickade upp på Wilma från där han låg och såg henne nicka. ”Ja det kommer jag ihåg. Och efter det sa du att du hade mycket i skolan.”
”Jag ljög. Alex satt vid min dator den eftermiddagen, och han såg det du skrev om vadet. Jag borde ha berättat för dig att jag inte tyckte vadet var nödvändigt längre eftersom det blivit att kännas som något mycket mer för mig, och det var verkligen inte ditt fel. Men jag tyckte det just då. Jag var jättearg på dig och jag ville inte råka säga något elakt till dig och förstöra mellan oss också. Det var tillräckligt att jag förstört allt mellan mig och Alex.”
Wilma såg med ens blek ut. ”gud förlåt. Förlåt Adrian! Jag.. Jag hade inte en tanke på att.. Jag hade kunnat prata med honom, jag hade kunnat berätta att det var min idé.”
”Det är inte ditt fel Wilma. Och det hade inte spelat någon roll om du försökt förklara. Jag pratade med honom och han var nästan likgiltig. Han sa att vi ändå inte skulle ha funkat tillsammans.” Han berättade vad Alex mer sagt, om sina egna känslor som hade utvecklats, att han insett att han verkligen var kär och hur nära han hade hunnit komma Alex under den tiden dom hade träffats. Han berättade hur arg han var på den andre, men minst lika mycket på sig själv. Och så om kvällen som börjat i trapphuset med Ludvig och avslutats på en toalett med Joel.
”Det kommer ordna sig Adrian. Jag känner det på mig.”
”Jag brukar uppskatta din optimism men inte nu Wilma.. Det är redan kört. Jag behöver bara komma över det. Men jag har liksom aldrig behövt.. Jag har ingen erfarenhet av hur man gör det.”
”Jag försöker inte vara optimistisk, jag menar det; jag känner det på mig. Och i vilket fall kommer du kunna ta dig igenom det, jag tvivlar ingenting alls på det Adrian, du är en av dom starkaste personerna jag vet.”
Han ryckte bara på axlarna. Han kände sig verkligen inte så. ”Jag borde gå hem och lägga mig.”
”Då sover jag hos dig inatt. Okej?”
”Det behöver du inte”, log han svagt. ”Det..” Nej det kändes inte okej. ”Känns inte lika jävligt längre.”
”Men utifall det gör det igen. Jag vill inte att du ska vara själv när du är ledsen. Emilia kommer snart med tåget från Nyköping så jag tror det passar bättre att sova hos dig.”
Han hade inte sagt emot något mer och när dom en halvtimme senare gick uppför trapporna till hans lägenhet kändes det faktiskt ganska så skönt med sällskap. Och hade det inte varit för att Wilma ställt sig i köket och lagat middag åt dom skulle han mest troligt inte ha ätit något alls.
”Det känns bara så illa att Alex redan hade varit med om jobbiga saker med killar och så rev jag säkert upp massa sånt igen. Även om jag hade en förklaring så fattar jag ju att han säkert aldrig skulle ha kunnat lita på mig igen.” Han spetsade en falukorvsbit med gaffeln och lutade sedan tungt huvudet i handen. ”Och samtidigt blir jag irriterad att han inte kunde se det för vad det var. Ja, det var en dum grej men jag var aldrig elak mot honom. Allt var äkta från mitt håll och jag sa att jag hade riktiga känslor för honom.”
Hans mobil som låg på bordet började ringa och dom tittade båda ner på skärmen.
”Johan vet va?”
Adrian nickade. ”Fast inte om ikväll.” Med en enkel svepning svarade han. ”Hallå.”
”Hej, hur gick det hos Alex?”
Det där med att det kändes mindre jävligt slog snabbt tillbaks mot honom och han kände sig tjockare i halsen när han fortsatte. ”Han har åkt.”
”Va? Har han åkt? Men.. vadå var Ludvig hemma? Hade Alex sagt något mer om er då?”
Wilma höll frågande fram handen som för att ta telefonen åt honom men Adrian skakade på huvudet och snorade snabbt till innan han lika hastigt drog handloven över näsan. ”Wilma är hemma hos mig. Du kan komma förbi om du vill.”
”Jag kommer på en gång.”
tack för era fina kommentarer ni redan gett mig, blir jätteglad! :D och över att ni läser överhuvudtaget ^^
|
| Kommentarer | | arbok - 12 mar 17 - 22:33 | Ärligt talat var det skönt att läsa att Adrian äntligen tillåter sig att vara ledsen och känna sig som skit istället för att bara bita ihop och försöka vara tuff. Bra att han äntligen pratade med Wilma också, och söt detalj att Johan också ska komma dit.
Är mycket nyfiken på hur det kommer sluta med Alex... känns som att det kan bli antingen eller. Chansen är stor att han kommer tillbaka, men känns också som att han faktiskt kan ha stuckit på riktigt och ba :))) bye bitches. Ska bli intressant att se.
(Vill också tatuera mig nu. Jävla Johan.) | | loversarelonley - 12 mar 17 - 00:10 | Som vanligt alltid kul att läsa! Blev också sugen på en ny tatuering när jag läste om Johans! :D
Och Belgien var det jue, inte Berlin haha! Nästa samma ;)
Men åh Adrain! Hoppas det ordnar sig! typ att han också åker till Belgien, eller att Alex inte åkte i alla fall, ångrade sig på flygplatsen eller nått sånt! |
|
|
|
