Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

studentliv [del 13]

antar att jag inte fått några nya läsare såhär långt in, och nu är det inte så mycket kvar på storyn. men om någon ändå skulle råka kika in så är ni mer än välkomna ^^

”Jag uppskattar min egen förbättrade självdisciplin, absolut, men ibland känner jag nästan att jag gått till överdrift.”
”Kan trösta dig med att den säkert kommer gå över”, flinade Alex från Adrians säng där han legat och tittat på teve en stund medan Adrian själv äntligen hade sett till att sätta upp fotoramarna han köpt. Nu faktiskt innehållandes bilder också. Självdisciplinen han snackat om handlade dock om att han bestämt med Viktor att dom skulle ses på biblioteket senare under kvällen för att plugga. Biblioteket, plugga, kväll – dom tre orden tillsammans var helt klart någonting nytt. Dessutom kunde han till dom där tre orden lägga till att han hade Alex hemma hos sig – som han alltså planerade att lämna om någon timme. Det lät väldigt felprioriterat i hans huvud, men han antog att han fick ta med i beräkningen att han var tänd på Alex i princip dygnet runt och att det nog var det som talade när han tyckte att pluggande lät väldigt oviktigt.
”Ja det tvivlar jag ingenting på”, log han roat tillbaks och gjorde sedan Alex sällskap i sängen.
Tv-tittandet övergick inte helt oväntat till kyssar och utforskande händer och dom pålagda skratten på programmet hade senare fått konkurrens av djupa och ojämna andetag.
”Jag tänkte ta mig en dusch innan jag ska dra till biblioteket.”
”Mh-hm”, svarade Alex som fortfarande hade sällskap i sina boxers utav Adrians hand.
”Borde göra det typ nu. Så att håret hinner torka.”
Den andre var inte direkt till någon hjälp då han istället för att sparka ur honom från sängen hade börjat hårdna under hans hand igen.
Dom var uppenbarligen en väldigt bra combo när det kom till den fysiska kemin – det var känt sedan första (eller andra, beroende på hur man såg det) gången dom hade träffats. Men Adrian hade insett alltmer hur mycket han också uppskattade det runt omkring. Att det på något underligt sätt kändes tryggt att bara ligga och kyssas – att det inte ens behövde leda till något mer varje gång. Han gillade att Alex legat där i hans säng och tittat på teve medan han själv pysslat med annat. Han gillade hans närvaro.
Han gillade hans närvaro. När och hur hade allt det här egentligen förändrats? Vad exakt hade hänt med honom? Han förstod inte men på något vis spelade det inte någon roll.
Efter att ha kommit båda två, bara genom torrjuckningar som några hormonstinna tonåringar, hade Adrian lyckats ta sig upp från sängen och letat fram handduk och underkläder.
”Kan jag låna din dator förresten?” undrade Alex. ”Skulle också behöva ta tag i lite pluggande, och så länge som du duschar så..”
Han flinade tillbaks mot honom. Det var väldigt sant faktiskt – men skållande varma och långa duschar var ändå något man fick unna sig tyckte han. ”Självklart, den ligger där”, sa han och pekade mot skrivbordsstolen med klädhögen och där också laptopen lagts när han behövt skrivbordet till tavelramarna.

Det kunde mycket väl vara så att Adrian slagit rekord i hur länge han duschat och fingrarna som han drog genom håret var alldeles skrynkliga. Efter att ha dragit en hand över den immiga spegeln mötte han sin egen blick och strök därefter en hand över ansiktet också.
”Om du är sugen på att basta är det bara att skynda dig in i badrummet”, skämtade Adrian och gnuggade en handduk i håret samtidigt som han gick fram till garderoben där han drog ut ett par jeans. När han tagit på sig dom och fortfarande inte fått något svar från Alex såg han upp mot honom och möttes av en syn han absolut inte hade väntat sig. Alex satt vid skrivbordet framför datorn men av det sammanbitna uttrycket och kroppshållningen att döma så höll han inte på med något pluggande.
”Vad är det..?” frågade han och såg förvirrat på honom.
Alex vred sig mot honom och det var någonting som flackade till i hans blick. Det tydligaste han kunde se i den var ren ilska. Det verkade som att han inte var säker på om han skulle säga något eller inte, men snart ramlade orden ut. Bestämda och lika sammanbitna som han sett ut.
”Jag fattar det du sa tidigare om att du inte ville ha något seriöst. Jag tänkte inte tjata på dig om något annat heller för jag var helt okej med att bara hålla det kravlöst liksom. Men..” Alex drog häftigt handen genom sitt hår. ”Det var för i helvete du som började med att ta initiativ till att göra annat, sånt som man egentligen inte alls gör när det bara är meningen att man ska knulla och lämna känslorna utanför. Så varför kunde du inte bara ha låtit det stanna vid sex? Det känns så jävla konstigt att du tyckte det var rätt att bara leka med mig?”
”Jag fattar inte vad du.. Vadå leka? Jag hänger ju med dig för att jag vill det.” Adrian såg med stora ögon på honom men kände stressen börja krypa i kroppen. Vad fan var det här? Vad snackade han om?
”Eller för att du har ett vad, eller hur? Jag vet inte exakt vad det går ut på men jag är tydligen med i det i alla fall.” Blicken var kall och hård och han höjde inte ens rösten längre när han fortsatte. Adrian hade redan börjat stänga av. Eller för att du har ett vad, eller hur? ”Vad handlade det om Adrian? Att du skulle få mig att tro att det kunde bli något mer mellan oss? Men vad fan fick du ut av det? Sex fattar jag, det hade jag kunnat tagit, för det fick vi väl förhoppningsvis ut någonting av båda två, men det andra? Fattar du hur förolämpande det känns? Kanske ska säga grattis också, för du var på god jävla väg att få mig att falla för dig på riktigt.” Han hade rest sig upp så häftigt att stolen slagit i skrivbordskanten och allt Adrian kunde göra var att titta på honom. Orden hade fastnat i halsen. Dom knutna nävarna hade borrats fast intill hans sidor. Fötterna var sammansmälta med golvet.
Alex ryckte åt sig jackan. Fötterna åkte i skorna. Steg mot dörren.
”Alex.” Namnet kom ut så hest att han inte ens var säker på att Alex hörde det.
”Bara för att du själv är livrädd för känslor så borde du inte vara helt omedveten om att andra faktiskt har sådana inombords? Men det spelade kanske ingen roll.”
Dörren smällde hårt igen och Adrian stod tyst kvar. Fortfarande oförmögen till att röra sig. Han hade inte dragit. Han skulle snart dra upp dörren igen för att skrika på honom. För att be om en förklaring.
Men dörren öppnades inte.
Hur hade han ens fått reda på det där vade- Adrians blick föll på datorn i samma stund som ett pling från facebook hördes och i nästa stund hade han slängt sig ner på stolen. Han ignorerade facebook eftersom skype-ikonen lyste alldeles blå och talade om att någon skrivit till honom. Nästan illamående tryckte han upp konversationsrutan och såg att det var.. Jonte. Jonte som bara skrivit ett enkelt ’hej vad gör du?’ Men så såg han sekunden senare den andra rutan. Wilma. Rutan som måste ha kommit upp i hörnet när Alex suttit vid hans dator för att plugga.
Wilma:
[17:02] Hallå du svarar inte på mobilen, jag har bestämt mig för pluggfri kväll och det var typ alldeles för länge sen vi hängde?? </3
[17:03] Har man statusen online bör man faktiskt vara närvarande också ;)
[17:20] fast du är kanske hos Alex? ;) Hur går det med vadet?

”Välkommen till röstbrevlådan tillhörande nummer..”
Adrian tryckte frustrerat av samtalet och försökte en gång till. När det gav samma resultat skickade han iväg ett sms där han bad Alex ringa upp. Men det hände inte ett jävla skit. Ingen Alex som ringde upp, inget svar på sms:et. Skit samma. Han orkade inte med det här. Med mer kraft än nödvändigt drog han upp dörren till garderoben igen för att ta fram en tröja. Därefter blåste han håret tills att varenda hårslinga var torr. Plattade det. Tog på sig ett par strumpor. Gick ut i köket.
Adrian fyllde en kastrull med vatten och ställde på spisen innan han öppnade sin skafferilåda för att plocka fram nudlar. Vilket det visade sig att han inte hade några. När han sträckte sig efter makaronkartongen längst in istället och insåg att den var tom, så när som på två ynkliga makaroner, försökte han ta ett djupt andetag och intala sig att det var okej. Det funkade inte alls och i nästa sekund hade han irriterat kastat ifrån sig den på bänken. Hur kunde han inte ens ha någon jävla mat hemma? Med irritationen mest riktad mot pastakartongen tryckte han ned den i papperskorgen och stormade efter knappt fem minuter ut från lägenheten och ned till ica.
Innan han hunnit igenom dom automatiska dörrarna hade han krockat rakt in i en mur.
”Woah!” Johan tog tag om Adrians axlar och såg på honom. ”Vad har hänt med dig?”
”Inget”, sa han och tvingade sig själv att hålla kvar blicken på sin kompis istället för att vika undan med den. ”Det har skitit sig med Alex bara.”
”Va vadå?”
Adrian knöt hårt ena handen och såg sig om över axeln när han hörde några röster. Fler som skulle in och handla. ”Det har skitit sig bara. Han drog härifrån.”
”Okej. Har du ringt honom då?” frågade Johan lugnt.
”Ja.”
Eftersom Johan kände honom så pass bra insåg han väl att det inte var någon idé att försöka dra ur honom något mer nu. Men för tillfället kunde Adrian inte ens vara tacksam över det, inte när det kändes som att hela bröstkorgen var på väg att sprängas.
”Kom igen, jag ska också handla lite. Sen kan jag fixa någon mat till oss, okej?”
”Jag kan väl laga mat själv, jag är ingen jävla unge.”
Vilket nog i själva verket hade varit en korrekt beskrivning utifrån hans beteende. Han hade bara inte orkat med att Johan skulle vara snäll. Han hade hellre velat att han skulle ha gett honom en örfil så att han kanske hade fått känna någon annan slags smärta istället för ångesten.
Det var när han senare satt på sitt rum med en tom micro-matlåda framför sig som han ringde upp Johan.
”Hallå?”
”Tja.”
”Har du slutat vara en bitch..?” Han hörde försöket till att låta lättsam i Johans röst, men han förstod lika mycket att han nu oroade sig att han gjort det ännu värre. Det var ingen fara dock, han hade stängt av från det där ´förbannad bitch som inte går att prata med´-läget.
”Typ.”
”Okej. Vad var det som hände med Alex?”
Adrian berättade allt. Från Wilmas och hans vad, till att han och Alex hade träffats ännu mer än Johan vetat till och med, till vad Alex måste ha läst på skype, till en plågsam återberättelse på vad han sagt och slutligen hur han hade lämnat Adrians lägenhet.
”Men du ringde honom alltså?”
”Ja jag-” Han bet sig hårt i läppen och la ned besticken i matlådan. Den andra handen kramade hårt om mobilen. ”Jag måste plugga, jag behöver kolla igenom den där uppsatsen vi ska lämna in imorgon.”
Än en gång lät Johan det vara utan att fråga mer. ”Okej, jag borde också göra det. Kom över sen om du vill spela något eller så.”
”Visst. Vi hörs.”

Det första Adrian planerat att göra i skolan dagen efter var att leta rätt på Viktor. Det var dock den andre som hann hitta honom först.
”Du bara dissade mig igår alltså?” flinade han och lutade axeln mot skåpet bredvid det som Adrian precis stängt.
”Sorry för det. Jag skulle precis leta efter dig”, log han skamset och drog handen över nacken. ”Det.. kom upp en del saker igår och jag hade inte en tanke på att vi skulle ses på biblioteket.”
”Det är lugnt”, log Viktor när han verkade inse att Adrian inte var på sitt vanliga retsamma humör. ”Något du vill snacka om?”
”Nej. Absolut inte.” Den här gången lyckades han pressa fram ett litet flin i alla fall. Han planerade inte att snacka med någon om det, inte ens med sina egna tankar. ”Vi skulle kunna dra dit efter lunchen? Vi har väl typ två och en halv timme lediga innan engelskan?”
Viktor nickade leende. ”Absolut, vi kör på det. Kan förresten tipsa om en uppfinning som heter kaffe. Finns i cafeterian, har hört att det ska vara bra för särskilt tuffa mornar.”
Adrian höjde smått ena ögonbrynet efter att Viktor gått iväg men såg sedan reflektionen av sig själv på mobilskärmen när han tittade efter eventuellt nya meddelanden. Såklart att han hade sett sig i spegeln när han gjorde sig klar men han hade kanske omedvetet censurerat bort det värsta. Bristen på sömn och alldeles för mycket vändande och vridande i sängen stod nästan skrivet i pannan på honom.
Med hjälp av sin envishet hade Adrian ryckt upp sig någorlunda under dagen. Han hade varit hyfsat närvarande på den urtråkiga samhällskunskapen och han och Viktor hade fått en hel del gjort på biblioteket. Han hade också rökt en hel del cigg, vilket kanske var mindre bra. Johan hade han knappt hunnit prata med – kanske mest för att Adrian själv sett till att undvika det – men senare den eftermiddagen, hemma igen, hade Johan knackat på hans dörr.
”Vad gör du?” frågade han efter att Adrian släppt in honom.
”Kollar instagram.” Fanns ingen anledning att ljuga om att han gjorde något mer spännande.
”Har du ringt Alex igen?”
”Ja. Nej. En gång. Men jag bryr mig inte, det var kul så länge det varade”, sa han med en enkel axelryckning och satte sig ned på sängen igen.
Johan stod först tyst ett tag innan han istället skakade på huvudet. När han såg upp på Adrian igen var blicken förbannad. Något som helt klart hörde till ovanligheten när det gällde Johan. ”För i helvete Adrian! Tror du inte att jag ser att du bryr dig? Jag känner ju för fan dig bättre än mig själv ibland. Tror du att jag tänker låta dig kasta bort det här bara för att du tycker att det blev lite jobbigt? Du ska rädda upp det här, fattar du det?”
Adrian såg envist ner på sina nakna knän genom jeansrevorna.
”Sluta tjura för fan. Tror du att man bara kan ge upp direkt man möter lite motstånd?”
Det fick Adrian att snabbt vända upp blicken. ”Vadå ge upp?! Jag säger ju att det inte var något viktigt. Det var kul för stunden. Och även om jag hade tyckt annorlunda så hade det inte spelat någon roll, jag är inte gjord för sånt här. Det funkar inte för mig.” Och han fixade för fan inte att Johan skulle stå där och skrika på honom. Det var tillräckligt pissjobbigt ändå. Fastän han inte brydde sig. Jo visst..
”Du vet väl vart han bor? Om han inte svarar får du gå hem till honom istället förstår du väl. Adrian.”
Han såg tyst upp och Johan verkade mjukna en aning när han fortsatte. ”Gå hem till honom och ge honom åtminstone en förklaring. Om du vill vara elak mot dig själv och kasta bort det jag ändå tror att ni hade så visst, men gör det åtminstone för hans skull. Det är du skyldig honom. Och jag tycker att du är skyldig dig själv det också. Du tycker ju om honom.”
Johan sa det så enkelt. Som ett okomplicerat konstaterande bara. Du tycker ju om honom. Och det gjorde han ju. Han tyckte om Alex på riktigt. Han visste inte när han hade börjat förstå, om han ens hade gjort det förrän nu, men någonstans under vägen hade han börjat känna något på riktigt och känslorna hade inte fått honom att vilja rusa därifrån i panik.

trubbel för pojkarna ;) (eller mest för adrian kanske, som för övrigt har namnsdag idag ;)) vill såklart jättegärna höra vad ni tycker =)
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer
Vapor - 20 mar 17 - 10:24
Hej har varit borta men kommit tillbaka nu. Haha!
Alltså kaoset! Men håller med Johan, Adrian får rädda upp det. Tycker synd om Alexs ja fattar att han blir pisssur. Måste fortsätta läsa och se vad som händer.
arbok - 5 mar 17 - 19:43
alltså :))))) står på Johans sida i detta fallet och är glad att han faktiskt blir arg på Adrian, för den grabben behöver fatta att han inte kan lalla på hur som helst. Även en kul tvist att Alex fick se vad Wilma skrev, istället för att det bara skulle bli pussipuss och bra på en gång. Hoppas att Adrian tar sig själv i kragen och går dit så att de får snacka på riktigt. Hoppas även på att Adrian "tar sig i kragen" över lag och inser att känslor inte är lika med döden....
(eftersom jag inte kommenterade förra kapitlet men ändå läste det så måste jag inflika att det var bra att Johan fick träffa Marlene. NICE.)
Megabitchchan - 5 mar 17 - 19:41
Ã…åh, nice att Alex får veta att Adrian är en skithög :) Inte mer än rätt att han får veta allting. Ser fram emot att se hur allt blir sedan :):):) Spännande nu ju

Skriven av
ilenna
4 mar 17 - 13:01
(Har blivit läst 138 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord