Avromantiserade Verklighet |
Blod, avföring, kateter, svett och tårar.
avromantiserat, verkligt och alldeles jävla brutalt.
vuxenblöja,okända 2 par händer i din vagina, sax som klipper upp ditt skinn.
Någon skriker "sluta, inte mer, jag klarar inte mer",
Distansen till att förstå att det är min röst och jag som skriker.
Jag på britsen, jag i rummet, allt handlar om mig och mitt trasiga sköte.
Pinsamheten att blottas övergår till ett desperat försök till vad som helst
som kanske kan minska smärtan. Se mina bröst, min krampande mage och jävla skit.. se min vagina då för helvete.
Så länge ni GER MIG något! Ge mig räddning! Få ut värken som ännu inte är någonting annat än tortyr,
som ännu inte är mer än en dröm en vit januarinatt. Få bara allt att sluta, DÖDA MIG innan smärtan gör det.
Du gråter hulkande vid mitt öra medan jag lider för dig, för oss.
Du andas inte längre och jag ber någon se efter dig, men du är där, bara inte riktigt där.
Du kan inte hjälpa mig, dom kan inte hjälpa mig.. Maktlösheten inför sitt eget val.
Det är nu eller aldrig bara det att dom kapat av meningen vid nu, och nuet är vad som endast gäller.
Jag håller på att försvinna. Dimman börjar tjockna och åtgärder införs.
Mer människor som stirrar in i mitt sköte, stirrar in på mitt innersta mest älskade.
Lägger händer på honom innan jag gjort det, rör vid hans huvud innan jag fått pussa hans lilla panna,
dom rör honom innan jag ens fått se honom utanför min kropp.
Obehaglig, övermäktig känsla.
De romantiserade filmerna från Hollywood kan kyssa mig i arslet, om jag har ett arsle kvar efter det här vill säga.
För just nu känns det som att mitt arsle och vagina har blivit ett, och inte på det bra sättet.
Dom skriker "Stopp!" Du får inte, Du får INTE göra slut på din smärta, du får inte ta i.
Rör dig inte.
Sekunder går, mina skrik ekar nog på hela salen.. men reflektioner av sådana ting försvann för timtal sedan.
Jag får inte, men jag MÃ…STE! Jag MÃ…STE!
"Han kommer att skadas"
Vem?
Vem?
mitt barn...
Värk! VÄRK! SNÄLLA värk kom, inlinda min kropp i en sista helvetesdans och låt det vara över.
Tid är det sista jag har, tålamod likaså, nu är det nog.
Du hulkar, kramar mina händer och dina tårar blandas med svetten i min panna.
Dom skriker NU!
Jag skriker högre än jag någonsin gjort förut och du gråter tyst i mitt öra medan jag föder vårt barn.
Jag födde vårt barn
|
|
|
|
