Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Electric Stars part 4

Lily Yen, 2015-07-26

När jag vaknar nästa dag är klockan kvart över tolv och jag är hungrig som en varg.
Jag drar på mig ett par blåa, tighta jeans och en vit skjorta.
Går in i badrummet, sminkar mig, mycket svart eyeliner och ögonskugga.
”Seså, Lily, du ser bra ut.”, säger jag till mig själv.”
När jag är klar med mitt yttre är det dags för frukostlunch!
Jag proppar i mig två toast och ett äpple.
Jag sitter med ryggen vänd mot öppningen till köket och någon kommer in.
Jag vänder mig om och står öga mot öga med min mamma, Shiori Yen, och hon ser inte glad ut.
Hon lutar sig mot diskbänken med armarna i kors.
”Hej mamma.”
”Lily, klockan var över tre när du kom hem igår. Det är oacceptabelt.”
”Jag är 23 år gammal mamma, jag tror jag är gammal nog att bestämma själv hur länge jag är ute. Jag är inget barn.”
”Du sover under vårt tak. Du kommer hem full, väcker mig, din far, Misaki och Ayaka. Du är inte precis tyst när du klampar in mitt i natten, full som en kastrull.”
”Förlåt mamma, jag ska inte göra om det. Dessutom får jag tillbaka lägenheten snart, dom är klara med köket vilken dag som helst, och då slipper du mig.”
Mamma grimaserar lite samtidigt som mina 4 år yngre systrar, tvillingarna Misaki och Ayaka, ramlar in i köket, knuffandes på varandra.
”Ah men lägg av!”, utbrister Ayaka irriterat när Misaki snor stolen hon precis skulle sätta sig på.
”Måste ni alltid bråka?”, undrar jag.
”Bara när ni ser på.”, svarar Ayaka och ser på mig, jag kan inte tolka hennes blick riktigt, det finns något lurigt i hennes ögon.
”Så allt vi behöver göra är att titta bort. Mamma, blunda så slipper vi lyssna på tvillingarnas irriterande gnabbande.”
Mamma suckar och mumlar något på japanska.
”Ni är jobbiga allihop. Jag tror inte det hjälper att blunda.”
Jag börjar ofrivilligt att skratta, och mamma ger mig först en sur blick, men verkar själv inte kunna hålla minen.
Hon skrattar inte, men hon ler lite.
”Vad är det som är så kul?”, undrar Misaki och slänger sig lite över köksbordet, gjort i bastant ek.
”Ditt ansikte.”, svarar jag.
”Ayakas ansikte menar du?”
Jag fnissar och suckar på samma gång, för det är väldigt svårt att hålla ordning på vem som är vem av tvillingarna.
Båda har väldigt smalt ansikte, mörka ögon och svart, rakt hår.
Det enda som skiljer dom åt är att Ayaka har ett litet födelsemärke på nyckelbenet som man bara tänker på om man vet om det, som jag, som använder det för att identifiera henne.
Det är lite pinsamt men dom är kusligt lika.
”Ska du någonstans idag?”, undrar mamma plötsligt.
”Ja, jag ska till en kompis, jag vet inte om jag kommer hem idag.”
”Okej, men om du gör det, gå tyst är du snäll.”
”Ja mamma, jag lovar.”
Jag lämnar min mamma och mina systrar i köket och går upp i vad som förut var mitt sovrum med bandaffischer på väggarna och kläder överallt men som nu är gästrum, målat i vitt med ljusblåa gardiner och lika blått överkast på sängen, som dock ligger i en enda röra vid fotändan.
Jag sätter mig på sängen och andas sakta in, tänker lite.
Om bara två timmar kommer jag vara hemma hos Chloe och jag är nervös.
Visst, jag var jättefull och en aning hög igår och inatt men jag har inte glömt kyssarna vi delade.
Har hon?
Mammas arbetsdator ligger på sängbordet och jag lånar den, söker på dreamfilm och letar upp Sweeney Todd. Två timmar flyger förbi och när klockan är kvart i tre frågar jag mamma snällt om hon kan köra mig till skogslyckan.
”…”, mumlar hon men plockar fram bilnycklarna.
Jag vet inte om resan dit går fort eller oerhört sakta, kanske är det båda två.
Jag ska precis ringa på porttelefonen när dörren öppnas och en kvinna med två hundar kommer ut genom den.
Hon nickar mot mig och släpper in mig.
Chloe bor på fjärde våningen så jag tar hissen upp och sen står jag till slut utanför hennes dörr och hjälp vad mitt hjärta slår fort.
med darrande händer ringer jag på dörren.
Inte ett ljud hörs innanför dörren och jag blir ännu mer nervös, ringer på igen.
Nu hör jag något, låset vrids om och dörren flyger upp.
Ingen av oss säger något, vi bara ser på varandra.
Chloe gör en gest med armen och jag går in i hallen, sparkar av mig mina gula kängor.
Det är hon som bryter tystnaden.
”Heeej, kul att se dig.”
”Ja, det var ett tag sedan nu!”
Hon skrattar till lite, hon får små smilgropar i kinderna när hon ler.
Vi går in i vardagsrummet och jag ser mig omkring, tar in omgivningen.
Hon har tapetserat väggarna mörkt röda, och hon har affischer med massa olika teman.
Det finns Pyramid Head från Silent Hill, Bellatrix Lestrange från Harry Potter, Bob Dylan, en Prideflagga, en filmaffisch på Alessa Gillespie från Silent Hill och sist, men inte minst, en filmaffisch från Resident Evil Retribution.
I fönstret hänger en drömfångare, hon har svartgrårandiga gardiner och överallt står det värmeljushållare och buddhastatyetter.
”Vill du ha rom?”, frågar Chloe. ”Min vän kom förbi med en flaska och jag har lite kvar.”
”Visst.”
Jag slår mig ner i hennes skinnsoffa medan hon hämtar rena glas i köket.
Jag kastar en blick i min väska, hittar min mobil, mina nycklar, ett ciggpaket där jag lagt några färdigrullade spliffar, ett ciggpaket med vanliga cigg, en tändare och min sminkväska.
Bra, jag har fått med mig allt.
Jag lägger mobilen, ciggpaketen och tändaren på bordet precis när Chloe kommer tillbaka.
”Sorry att det tog tid, jag var tvungen att diska glasen.”
”Ingen fara.”
Hon blandar oss varsin drink och gör en ansats att sätta sig ner.
Hon verkar inte veta riktigt var hon ska sätta sig dock, hennes blick flackar fram och tillbaka.
Jag klappar lite på platsen bredvid mig.
”Kom, sätt dig här.”
Hon ser lite lättad ut och slår sig ner.
Jag kan känna doften av hennes balsam och parfym, och hon luktar gudomligt.
En del av mig vill luta sig den lilla biten det är mellan oss och kyssa henne igen men den blyga delen av mig är i majoritet och skriker att jag inte kan göra något så galet.
Istället tar jag några klunkar av min Captain Morgan och nöjer mig med att sitta nära och andas in doften av henne.
Vi sitter där en stund och pratar, skrattar och dricker.
Efter en stund föreslår jag att vi ska ta oss en spliff.
”Visst, ska bara öppna ett fönster.”
Chloe slår upp fönstret på vid gavel, slår sig ned bredvid mig igen och vi tänder spliffen.
Ett antal djupa bloss senare lutar jag mig bekvämt bakåt i skinnsoffan och jag tror jag ler.
”Fan, luften känns som bomull”, fnissar Chloe.
Jag skrattar till, för hon har rätt.
Det känns som om jag sitter på en båt, flytandes fram på en lugn ström av mjuk, fluffig bomull.
Chloe tar sin telefon och skriver något.
”Vad gör du?”, undrar jag.
Hon ger mig mobilen.
Till ”Anya-babe” har hon skickat;
”Bomull bubben…bomull precnks överallt hagaha pyss”
”Varför skickade du detta?”, skrattar jag. ”Det är helt oförståeligt för utomstående.”
Jag har fortfarande mobilen i handen när svaret ramlar in.
"Vi säger så ;) Sikta mot stjärnorna J Du vet vad du vill ha, tvivla inte på att ge det ett försök, okej? J Puss på dig kärring J”
Jag ger Chloe hennes telefon, smått förvirrad.
Hon läser smset och hennes kinder får plötsligt en ljust röd färg.
”Jag vet inte vad hon menar, eh..”
Jag puttar till henne lite och ler.
”Lugnt!”
Vi ser på varandra, det verkar som om ingen av oss är kapabel till att vända bort blicken.
Hennes ögon är så vackra och hennes blick så intensiv.
Som två magneter dras vi till varandra och våra läppar möts.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)


Skriven av
Sakmojsen
11 apr 16 - 17:59
(Har blivit läst 136 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord