Kärlekens död |
Jag har äntligen insett något
Som jag för längesedan borde ha förstått
Att det var aldrig någonsin ditt fel, käraste du
Det var alltid bara jag, då liksom nu
För jag dolde duktigt alla mina brister och fel
Och bar en fasad av att vara hel
Det var för det mesta till och med ganska lätt
Att spela korrekt, riktig och rätt
Men alla mina försök till en sann & äkta kärlek
Påminde alltid mot slutet om en barnsligt patetisk lek
Då jag knappt något gett men nästan allting tog
Så måste den dag komma då jag till slut oförlåtligen drog
För hur kan man någonsin kunna sig själv förlåta
Alla oskyldiga jag oförtjänt gett skäl att gråta
För även vore jag beviljad och benådad en chans till
Vet jag att jag inte ens för mitt eget liv någonsin vill
För nu är det bara mörker, ånger och smärta
Som jag bär uti mitt nattsvarta hjärta
Så skulle det en dag komma mig någon så nära att de faktiskt skulle beröra
Är jag fullständigt övertygad om att jag igen enbart kommer förstöra
För även om jag romantiskt naivt skulle trott mig ha en chans att åter bli kär
Är jag fortfarande samma trasiga människa jag var och fortfarande är
Och jag tror ingen finns som skulle vilja ha den som är jag
Innan alltets totala domedag
Inte helt nöjd med den, men behövde sätta tankarna på pränt.
|
Kommentarer | QuIzTiD - 22 feb 16 - 00:51 | Tack. Jao, man kan säga "uti" i Göteborg. |
|
|
|