Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Man 34 år gammal i Georgia

Denna historia är påhittad och skriven av mig, Marie. Den är lite nervpirrande och samtidigt känslosam, så jag hoppas att ni gillar att läsa den.
Glöm inte bort att kommentera något, kritik eller feedback. Ha det bra så länge // Marie



*Man, 34 åt gammal i Georgia*
Jag vet inte om jag har blivit galen, för det är omöjligt att detta kan vara sant. Igår kväll så la jag mig tidigt för att kunna kliva upp i tid morgonen efter, men jag fick inte sova länge eftersom jag väcktes mitt i natten av en smäll nere i köket. Eftersom jag bor ensam med min katt, så tänkte jag genast på en inbrottstjuv och tog mitt baseball trä innan jag gick ner. Trots mitt sökande så fanns det ingen annan i huset och jag ställde ner trät för att plocka upp glasbitar ifrån golvet. Smällen hade kommit ifrån ett av mina stora ölglas jag har på en speciell hylla och jag antog att det var min katt Whiskey som hade vällt ner det av misstag, men då kom jag på att Whiskey hade legat i sängen när jag hade vaknat och han hade inte kunnat vara så snabb eftersom han nyligen hade gjort illa sitt ena bakben. Då ändrade jag mig och trodde att glaset hade stått nära kanten och brydde inte mig om det mer. Glasbitarna la jag ner i en påse och hamnade sen i sopporna. Trött som jag var så ville jag bara tillbaka till min säng, men tvärstannade av ytterligare en smäll och blev alldeles stel. Ännu ett glas hade slagits ner på golvet. Det här händer bara inte, tänkte jag samtidigt som jag smög mig mot glasbitarna och såg på hyllan. De resterande 4 glasen skakade, som om något vibrerade på hyllan. Det klingande ljudet blev allt högre ju mer glasen skakade och ytterligare ett glas for ifrån hyllan, för att landa mitt framför mig. Jag skrek och kastade mig till dörröppningen, för att skydda mig ifrån de andra glasen som for efter mig. Jag kröp hela vägen in till vardagsrummet för att nå hemtelefonen, men så fort jag sträckte mig till den så slungades den till andra sidan av rummet.
”Vad vill du?!” skrek jag i rädsla och kurade ihop mig för att bli så liten jag kunde.
En lukt slog över mig, som var väldigt bekant. Det var en vaniljdoft blandad med sköljmedel och gräs. Genast så tänkte jag på min farmor Betty som gick bort knappt 2 månader sedan. Jag satte mig upp av förvåning och såg mig omkring, bara för att se en siluett vid köksingången. Hjärtat slog som en borrmaskin och mina andetag blev allt mer skakig. Munnen var så torr att jag fick svälja flera gånger innan jag kunde säga något.
”Farmor? Är det du?” frågade jag hest och kände svedan över mina ögon.
Siluetten blev mer klar och jag kunde se ett klar vitt nattlinne med spets kanter längst ner. Det var det nattlinnet min farmor hade dött i på ålderdomshemmet och det fick mig att kipa högt efter luft. Siluetten kom närmare och lukten blev allt mer starkare. Min katt Whiskey hade kommit ner och stannade framför mig, alldeles intill gestalten. Han jamade glatt och purrade högt, utan att beröra siluetten. Whiskey hade älskat min farmor, som hade varit hans första ägare. Jag fick ta över honom när farmor Betty gick bort och det fick mig att bryta ihop. Jag började att gråta som ett litet barn och sorgen tog verkligen över mig. Då kände jag en svag beröring över min kind och jag kunde se ett klart gammalt ansikte. Det var verkligen min farmor.

Min farmor Betty blev 97 år gammal och dog i sömnen. Jag och min familj skulle besöka henne den dagen och fick se hennes harmoniska ansikte, som hade bleknat. Jag var den enda bland oss som inte grät, för jag är den enda mannen i syskonskaran och jag var inte så nära min familj. Jag var faktiskt mer arg än ledsen, för jag hade varit den som hade sett efter farmor och blivit uppskattad för en gångs skull. Farmor var den modersgestalten jag hade sett upp till och älskat, men nu var hon borta. Jag minns vårt sista samtal ihop, dagen innan hon beslöt sig för att lämna oss. Hon hade varit orolig för mig och mina barrundor. Man kan säga att min farmor var emot alkohol, men hade aldrig dömt mig för det.
”Jag vill be dig att sluta, Alex”, sa min farmor med en hes röst, som avslöjade hur trött hon var. ”Du förstör dig själv inombords när du dricker som du gör”.
Jag var, och är, en alkolist. Det dolde jag inte för henne eller mig själv, så hennes ord kom som ett litet sting. Utan att se över mina ord, så lovade jag henne att sluta med mitt drickande. Mest för att göra henne nöjd och sedan för att få slut på samtalet.
Därför tror jag att min farmor kom till mig för att visa att hon inte var nöjd. Jag hade inte hållit mitt löfte, för under denna tid så hade jag druckit mer än vanligt och inte kunnat bearbeta sorgen jag bar på. Glasen var mina priser ifrån baren, av att jag och en polare hade tävlat om vem som kunde dricka mest. Mannen som ägde baren gav mig glasen och jag hade känt mig som en vinnare. Dom glasen hade hon nu förstört. När jag väl hade slutat gråta så hade siluetten återvänt till köket och det som hördes efteråt ekar fortfarande i mina öron. Jag hade inte rört mig ur fläcken, tills siluetten återvände efter ett tag. Ett litet skratt hördes, innan luften i rummet blev lättare och värmen slog in. Jag hade inte ens märkt att det hade blivit kallare. Ett tag så satt jag kvar, men när jag började förlora känseln över rumpan så bestämde jag mig för att kliva upp och se efter vad som hade hänt. Det första jag såg var den honungsfärgade drickan som vällde ut ur kylskåpet, den mörkröda vätskan som rann ner för skåpsluckan och resten av mina spritglas. Jag öppnade kylskåpet för att se alla ölflaskor total förstörda och ett hav av bira flödade ner på mina fötter. Alla vinflaskor i skåpet var lika förstörda och det var glas överallt. Jag tog detta som ett tecken och bestämde mig för att städa. Jag blev inte klar förrän 6 på morgonen och la mig utmattad. När klockan blev 3 på eftermiddagen så började jag att tänka över det som hade hänt och sitter här nu.

Har det verkligen hänt?
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)


Skriven av
Among_The_Dead
17 feb 16 - 00:04
(Har blivit läst 186 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord