Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Vem är jag?

Vem är jag?

Jag är i grund och botten en glad och kreativ person, hade nog varit mitt spontana svar. Det här är en fråga som nyss har dykt upp i mina tankar, en fråga som borde vara lätt att svara på. Fast jag tycker inte att den är så lätt att svara på när jag tänker efter.
När jag sedan stannar upp och tänker en gång till så började jag fundera på om det inte är det svaret de flesta skulle ge, ”Jag är en glad och kreativ person” fast kanske inte välja just kreativ som andra ord. För att komma till botten med vem jag är kanske det bästa är att gå tillbaka i tiden. Gå tillbaka till ett av mina första minnen.

”En hösäck rör sig på marken och en katt kommer fram och tittar på säcken för att sedan vända sig om med ryggen mot pappa. Katten går mot ladans utgång, stannar och börjar jama och krafsa på den stängda dörren.
Känner doften av vått hö, det luktar unket. Jag hör ett prasslande ljud från hösäcken som ligger på marken och hönorna kacklar. Jag hör pappas röst.
"Ta den då, kattskrälle"
Pappa står bredvid hösäcken och har på sig ett par jeans och en grå tröja. Mamma står bredvid honom och Hennes långa hår uppsatt i en hästsvans. Hon har en grön klänning på sig. Båda två står en bit från hösäcken och tittar.
Det är en spänd stämning i ladan och katten jamar ännu högre och tittar uppfordrande på mamma. Kattens blick säger allt, hon vill ut därifrån hon vill till det lugna varma huset en bit från ladan.
Nu känner jag kylan utifrån som tränger sig in genom springorna i väggarna.
Pappa har tagit en kratta i ena handen och petar på hösäcken med den. Det hörs ett skrapande ljud när krattan slår i marken. Det hörs ett pipande från hösäcken och musen därinne kämpar för att komma ut.
Katten har gått fram till mamma och stryker sig mot hennes ben som om katten vill fjäska sig ut. Pälsen på katten är orange, nästan röd och ser så mjuk och len ut. Jag vill bara gå fram och klappa katten, men hon ser inte ut att vilja bli klappad just nu.
Ӏh” Fräser pappa ”Vad ska man med en katt till egentligen?” Han tar tag i hösäcken och bär ut den på gården för att sedan släppa iväg musen. Jag ser musen som snabbt springer iväg över gårdsplanen.
Jag tänker på äggen i hönshuset och funderar på om det kommer finnas nya ägg imorgon eller om jag måste vänta tills nästa dag innan jag kan plocka nya ägg”

Jag har hört att minnet är bedrägligt, att jag inte kan lita på mitt minne. Kan hela livet vara en lögn då? Alla minnen jag har, är de inte sanna? Jag har börjar fundera på vad jag egentligen minns. Vad är ett minne? Minns jag sanningen eller har jag en förvriden bild av det som hände. Om andra säger att jag inte minns rätt hur kan jag då lita på att de minns rätt? Jag tycker att minnet är obehagligt, vad kan jag lita på? Men om många minns samma sak måste det ju vara sanningen jag minns.

Jag har inget minne av att jag någonsin har ställt mig frågan om vem jag är. Jag har fått frågan många gånger och svarat det självklara, det alla vill höra. Men när jag går längre in i mitt inre finns det något annat, jag går förbi all svärta, ångest, tvång och den extrema glädje inom mig. Jag går till något djupare som jag aldrig har rört vid tidigare. Kanske någon gång i mina drömmar. Att gå till djupet inom mig själv är nog mycket smärtsamt. Det gäller att ta sig förbi de smärtsamma passagerna för att sedan komma vidare till de ljusare, varmare delarna av mig själv.

”Jag satte skeden i den stora tårtbiten som stod framför mig på bordet. Jag börjar tugga efter att sakta ha fört skeden mot munnen. Smakerna i munnen är många och söta. Jag har svårt att placera vad de olika smakerna är. På bordet står en stor grön prinsesstårta.
De vuxna pratar glatt med varandra, min lillasyster sitter bredvid vår mamma i sin barnstol och slår med skeden mot sin plasttallrik.
Bang, bang, bang, ekar mellan de vuxnas prat. Mamma skrattar till och ser bort mot den lilla bilbarnstolen som står en bit från bordet. Det ser ut som att hon vakar över den lilla personen som sitter i den, vi firar min brors födelse. En ny människa har kommit in i vår lilla familj. Jag som storasyster ska skydda och värna om även denna lilla varelse.

De vuxna skrattar och pratar, de är så glada och förväntansfulla. Vad ska det bli av den lille?
”Kommer han bli bra i skolan?” Undrar farfar.
”Kanske kommer han gå i morfars fotsteg och bli bankman” frågar sig mormor.
Jag sitter och sneglar bort mot min lillebror. Han ser så liten ut och ligger så tyst och stilla. Jag går ner från stolen jag sitter på och går bort till honom. Hans fötter är så små, till och med mindre än mina händer och hans strumpor är gröna.
Men andas han verkligen?
Jag lägger min lilla hand på hans mage och känner hur den sakta rör sig upp och ner nästan i takt med mina egna andetag.
"Amanda kom och sätt dig nu och låt honom sova" ropar mamma till mig från bordet.
Efter en sista blick på min nyfödda bror går jag tillbaka till bordet och sätter mig”
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)


Skriven av
Sockerina
31 jan 16 - 16:23
(Har blivit läst 178 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord