Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Varför?

Vad gör jag när luften är för svår att andas in?
När huvudet bultar av värk av alla dessa tankar, som aldrig vill ta slut?

Ifrågasätta sina val och begrunda det som inte kunde undvikas.
Att inte känna sina fötter när man försöker ta sig fram.
Det är min vardag
Det är mitt liv

Jag har aldrig känt hur det är att ha ett hem, trots att jag har en stor familj och har haft tak över mitt huvud
Ett hem skapas av ens känslor
Av gemenskapen man har med den/dom man bor med
Men hur förklarar man för sig familj att man känner sig ensam?
Att man känner sig som en främling bland sina egna?

Jag är och har alltid varit en bruten själ av det jag har gått igenom.
Jag ser mig inte som ett offer, för jag står här idag
Men jag kan inte kalla mig själv för en krigare, för jag har valt utvägar som har orsakat smärta för mig och även andra.
Jag kan inte säga att jag är en dålig människa, men jag är ingen bra heller

Dagligen så slits jag åt alla håll
Familjen som är splittrad
Jag som bor hos den jag älskar
Men saknaden är stor i sig
En saknad av en familj som alltid hamnar fel
Den familj som har varit mina värsta fiender

Vad ska jag göra?
22 år gammal med en sliten kropp
Sliten insida
Sliten utsida
Jag är rädd för framtiden, för att jag för länge sedan kunde inte se så långt.
Jag var tjejen som tog dagen som den kom och bad om att få ett slut, bara för att ångra den dagen efter då jag vaknade.
Nu när jag har kärlek, så är jag så ensam
Förr hade jag min stora familj, men saknade kärlek

Ska jag förbli den tjejen som alltid ska ha det ena, men inte det andra?
Ska jag för alltid få kämpa, bara för att falla?

Jag vet att livet är hårt, jag av alla vet
Jag vet att världen är en orättvis plats, för andra ska få glida sig fram utan besvär, medans andra sitter på backen med blodiga fötter för att få gå den långa vägen och hoppa över livets hinder som kommer ivägen.
Kan jag inte bara få andas ut?
Få le utan att känna att tårarna inte är långt ifrån?
Få le ett riktigt leende som inte är brutet, eller påklistrat?

Jag är inte troende, för ingen lyssnade till mina böner som jag bad när jag var en liten flicka
Så vem ska jag be?
Mig själv?
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer
Nirvana_ophelia - 11 sep 16 - 21:14
Känner din smärta och vet....får inte ha kärlek eller vänner
och min bror och hans fästman är inte nog...känner mig också
ensam i min familj...ingen älskar mig. Och jag har bestämt mig
för självmord...vet hur jag ska göra det nu. Snöflickan.

Skriven av
TJuliet
31 jan 16 - 02:57
(Har blivit läst 190 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord