Min Låtsas Pojkvän Del 4 The Mystery Guy |
Ni är guld värda! :D
Vi fnittrade lågt åt Blondinens reaktion över vår lilla lögn, då hennes rumpa hotade att trilla av när hon gick iväg med sina väninnor. Jag sneglade på Mels och log äkta.
â€Det kanske är värt det ändåâ€, sade jag och dolde mitt leende som jag inte kunde hålla tillbaka genom att sätta handen framför. Hon log nöjt och höjde flertal gånger på ögonbrynen.
â€Du serâ€, sade hon och jag kunde se hur hon gav sig själv beröm för sin insatts. Ja hon hade en poäng, om det var så enkelt att bli av med Blondinen så var det faktiskt värt det. Så det var precis det vi gjorde, små rykten i flera dagar och veckor. Vi hade roligt, folk började fråga mig vem denna pojkvän var, hur han såg ut och om de kunde få träffa honom. Mels idé hade lyckats, ryktena spred sig som löpeld genom skolan att det slutade med att andra elever varnade Blondinen från att trakassera mig. Våra beskrivningar var mer vågliga och Mels gjorde alltid tummen upp när vi lyckades med en ny lögn. Klassen fick skåda när Blondinen hade mindre och mindre att dra i och det kändes så bra att inte vara rädd för Blondinen. Vi blev säkrare mot dem och i ett försök att rädda deras situation försökte de låtsas vara vänner med oss. Men vi brydde oss inte, deras ormgift funkade inte längre. Eler det var vad vi trodde i flera dagar, men jag visste att det var för bra att för att vara sant. Sanningen gjorde bara mer ont än vad jag trodde.
Det var en befriande känsla den dagen i matsalen, den korta känslan av att känna sig trygg. Hon gick fram med sina väninnor, blandade sig in i vårt samtal diskret. Mels reagerade inte på det fören min känsla, den befriande känslan blåstes ut likt ett ljus framför mig. Hennes ögon hånade mig, tystnade av de andra hånade mig, det skavde i min rygg för hon ställde sig där framför mig och hällde glaset med vatten över mig. Min befriande känsla, den hade funnits i många dagar men hon började genomskåda den. Så med det där kalla elaka leendet tittade hon ner på mig när hennes väninnor tog fram min söndriga jacka.
â€Vi kan knappt vänta på att din pojkvän ska komma till din räddningâ€, skrattade hon. â€Ja om han hade funnits!†Mels stirrade på mig, hon ville gråta med mig, skrika med mig och springa därifrån med mig. Jag reste mig upp, knöt min näve i ett försök att hålla tillbaka tårarna och log.
â€Självklartâ€, sade jag och vände på klacken för att lämna skolan. Mels små sprang efter mig, deras skratt ekade bakom mig och klibbade sig fast runt mina ben. Gjorde dem tunga att förflytta. Min syn var förvrängd och jag märkte först att jag hade kommit ut när jag trillade ihop i snön. Den ensamma vinden ven runt mig, gjorde min kalla kropp kallare.
Jag hörde samlingen som samlades runt oss när Blondinen kom ikapp med sina väninnor, trasor av min jacka hamnade runt mig och de skrattade som en eländig kör. Skriande i mina öron, jag höll om mitt huvud, hörde svagt i fjärran att Mels försökte rädda situationen med sina ord, men dem fastnade inte på dem. Jag lät mina arma fall ner i ett försök att ställa mig upp, men med vinden som blåste svagt föll jag långsamt baklänges och i samma stund som ett namn ekade från Mels stoppades mitt fall och tystnade av folkmassan var total. Vi alla hörde nålen falla.
|
|
|
|
