Min Låtsas Pojkvän Del 2 Ett Rykte |
Ledsen hade helt glömt att jag hade novellen upplagd här också. Här kommer dem! XP
Jag skakade sorgset på huvudet åt Mels innan vi gick vidare. Rykten har alltid jagat mig, speciellt de påhittade. Jag slog ner blicken på mina fötter och hörde långt bort att Mels fortsatte att prata om en pojkvän som inte fanns. Jag stannade plötsligt till och blinkade.
â€Vad sade du precis?†frågade jag och hon tittade fundersamt på mig.
â€Att du kan ju alltid sprida ett rykte om att du har en ganska aggressiv pojkvän, även om du inte har någonâ€, upprepade hon och ryckte på axlarna. Jag rynkade pannan förvirrat.
â€Hur ska det kunna funka?†frågade jag trött och fortsatte att gå. Hon skuttade bredvid mig.
â€Ja men, typ säga olika saker som kan tyda på en pojkvän …†Jag skakade på huvudet åt min kompis. â€Jo men kom igen. Det räcker att du säger något i stil med ’ Ja men du skulle sett honom, trodde han skulle slå ner honom bara för att grabben försökte bjuda mig på en drink’â€, sade hon glatt åt sin egen idé. Jag tittade skeptiskt på henne. Det kunde omöjligt vara så enkelt att lura dem, tänkte jag för mig själv undertiden Mels fortsatte att ge exempel. Jag granskade de vitbeklädda trädkronorna. Det kunde inte vara så enkelt, eller? Mels kramade plötsligt om mig och jag såg att vi stod framför hennes gula hus. Jag såg hennes mamma i köksfönstret. Jag log åt min kompis.
â€Vi ses i morgon!†ropade hon och försvann in i värmen. Hon var alltid positiv även om Blondinen och hennes gäng försökte trycka ner hennes leende. Hon log alltid större oavsett. Jag såg när hon sprang in i köket för att hälsa på sin mamma. De hade alltid varit en glad familj, även om jag visste att de hade lite familjedrama då hennes föräldrar var i skiljsmässa. Jag fortsatte att dra fötterna hemåt i kylan. Mina händer kändes stumma och vinden bet i mina kinder. Jag grimaserade lite för att känna efter hur öm kinden var, men vinden gjorde att det stack lite som små nålar. Så det var svårt att avgöra. Jag bodde inte långt ifrån Mels, det tog nästan åtta minuter att springa mellan våra hus. Grannområdet var väldigt stort, tänkte jag och kollade upp på den gråa himlen.
Jag joggade upp för trappan innan så jag kunde hoppa in i värmen hemma, jag hörde att tvn var på så jag antog att min lillasyster kollade på något. Jag visste att mamma redan sov då hon hade varit sjuk de senaste dagarna. Pappa befann sig antagligen fortfarande på jobbet med tanke på att klockan inte var så mycket än. Jag lämnade skolväskan vid min dörr innan jag fortsatte mot köket för att ta en macka. Jag gick tillbaka mot rummet, sparkade in väskan och stängde dörren. Jag loggade in på facebook för att se att nyhetsflödet var lika tråkigt som alltid. Jag suckade och kastade mobilen på sängen. Jag tittade på den när den studsade tungt två gånger. Jag åt upp min macka och öppnade datorn för att börja på skolarbetet. Men jag kom inte längre än till att öppna skolväskan och lägga sakerna på skrivbordet. Jag suckade och slog igen datorn. Jag var så rastlös. Jag tänkte tillbaka på Mels idé, men skakade på huvudet. Det kunde väl inte vara så enkelt som att sprida lite rykten. Jag slängde mig på sängen och blundade. Eller var det så enkelt? Skulle det få tyst på dem? Skulle de verkligen lämna mig ifred om de trodde att jag hade en pojkvän. En pojkvän som hade attityd, någon som hamnade i slagsmål ofta? Jag tänkte tillbaka på slagsmålstävlingen killgänget hade skapat. Så en pojkvän som någon av dem, någon som ingen vågade gå fram till.
Jag satte mig plötsligt upp. Ingen pratade med dem nästan, då folk kände sig små. Ingen pratade med dem, så ingen skulle faktiskt fråga. Så om jag sprider ett rykte med så mycket fakta som jag vågar, och leder dem mot killgänget. Ingen skulle fråga dem! Ingen vågar ifrågasätta dem. Men vilken av dem tre var mest troligast att ingen skulle fråga? Roy, som var den minst aktiva i gänget och som gärna satt med en bok i handen. Eller Jed, som alltid skulle trigga igång Aiden och som mer än gärna startade ett bråk … eller Aiden. Aiden var bråket själv i de flesta fallen. Jag slog upp blicken från mina knutna händer. Knappt jag vågade möta Aidens blick så han vore den troligaste att välja då han var den stökigaste av dem. Jag kunde ju testa och se om Blondinen biter på ryktet, jag kommer ju inte nämna namn. Jag behövde bara en verklig person för att kunna göra min så kallade â€pojkvän†levande.
|
|
|
|
