Änkan och Landskapet |
Utanför fönstret var allt som vanligt, men ändå inte. Den långa veteängen, skogsbrynet med den blåa himmelen och den gamla gungan. Den rostiga gungställningen med två stadiga pelare som höll gungan i ett stadigt grepp. Gungan som knarrande rörde sig i takt med vinden. Veteängen, med sina gula strån som vajade i takt med vinden. Som en oändlighet av osäkerhet och förvirring tycktes stråna inte veta sin plats. Skogen, som alltid sett skräckinjagande ut. Hängandes över veteängen, med sina grova, kalla grenar tycktes skogen vara den som bestämde när veteängen skulle få se solljus. Bredvid gungan, inuti en kulle, fanns en jordkällare, med en unken lukt och potatisar. Hans händer runt min hals, hans rytande. Dunsen som hördes när kroppen träffade det svala jordgolvet, ersatt av ett högljutt ringande i öronen. Hans knytnäve mot mitt ansikte, förolämpningarna och skriket som inte kunde hållas innanför min strupe. Sucken och den hårt igendragna dörren, för mig orubblig.
Jag var fortfarande rädd. Rädd att han skulle uppenbara sig i det mörka 70-talsköket, med en suck och ett uppknäppande av sitt bälte. Rädd att höra en kommentar om mitt ansikte när jag med skakiga händer böjde mina ögonfransar och fyllde i mina nariga läppar. Rädd att känna smärtan om natten, efter de slag jag mottagit under dagen. Han är borta, jag är trygg. Tankarna virvlade runt i mitt huvud, jag visste inte hur jag skulle känna. Jag borde inte vara ledsen, men jag kände mig så ensam.
Jag gick mot köket och möttes av min spegelbild. En blond kvinnofigur med dålig hållning och trött ansikte. Vem är du? En för stor t-shirt och knälånga shorts. Jag borde täcka över den här spegeln. Jag provade att le mot kvinnan i spegeln men möttes av ett halvt leende som inte nådde de mörkbruna ögonen. Har all hennes lycka försvunnit? Kvinnan i spegelbilden var inte ful. Hon var däremot vacker. En slags sorglig skönhet som man bevittnar när man ser på en hemsk film. Det räcker.
Jag duschade med hett vatten tills jag kände att huden inte klarade det längre. Mina ben och armar var fortfarande täckta med blåmärken, men de började tappa sin färg. Den bruna necessären stod kvar i badrumsskåpet och jag tog ut den och började av vana täcka mina påsar under ögonen med concealer. Nej. Jag behöver inte göra det längre. Jag avbröt mitt penslande och tittade upp i spegelbilden igen. Kvinnan i spegelbilden behövde inte sminka sig för någon annan längre. Jag slängde necessären i soptunnan och gick tillbaka in i köket. De bruna kökslådorna skrämde mig inte längre, det mörka lineloneumgolvet behövde inte vara farligt.
Utanför fönstret var allt som vanligt, men ändå inte. Den långa veteängen, skogsbrynet med den blåa himmelen och den gamla gungan. Gungan, som fick flyga i luften så högt den ville, utan att bli stoppad. Veteängen, som fridfullt njöt i solen med sina strån som fick göra vad de ville. Skogen, med sina höga trädkronor och gröna skönhet, med sin stabilitet och trofasthet. Jordkällaren, inne i kullen, med en unken lukt och potatisar. Jag, som var vacker. Utan honom.
|
|
|
|
