Ett samtal om kärleken |
"Jag har ju varnat dig" viskar hon men tyngd i rösten.
"Jag försökte låta bli" kom ett sprucket svar, tveksamt
"Du vet att du ljuger, du vet att jag har rätt, jag har rätt rätt"
"Hur skulle jag kunna låta bli?"
"För att undvika att gå i bitar"
"Det ligger inte i min natur att akta mig för Kärlek"
"Ett hjärta måste ibland lyssna på hjärnan"
"Men du är så rädd" viskade hjärtat
"Det är så jag skyddar dig från allt ont" svarade hjärnan.
"Och allt gott" slog hjärtat "jag kanske är i spillror men jag är fortfarande varm"
"Men för honom? Du ser väl att han inte var värd det?"
"Inte för honom men för mig, genom honom"
"Du är galen"
"Och du är klok, och ändå är det mig de faller för"
"Och krossar" svarade hon med hårdnad ton "du har kanske lärt dig nu, när du blöder över hela världen"
"Jag har lärt mig"
"Bra, jag vill inte försöka lappa ihop dig igen"
"Jag har lärt mig att kärleken alltid är värd katastrofen den medför. När ska du lära dig att kärleken är det enda som är?"
|
| Kommentarer | | martobicat - 12 jun 15 - 01:39 | | Fint! |
|
|
|
