Lägg dig inte i |
Det här skrev jag för ungefär fyra år sedan, det är kul att gå tillbaka i tiden ibland.
Triggervarning, våldsam.
Vem tror du att du är?! Skriker rösten som jag skulle kunna registrera på hundra meters håll. Jag kände till varenda litet tonläge i rösten, varje liten betoning på vissa av bokstäverna, jag kunde den utan och innan. â€Tror du att du betyder någonting?!â€
Mannen trycker upp mig på en husvägg. Jag kastar flyktiga blickar åt sidorna och någonstans i huvudet suckar jag då insikten av att närmaste ljus i denna trånga del av grytet, är mer än tjugo meter bort.
Tror du det? Tror du det va? Tror du att du betyder någonting? Ett slag träffar min tinning och
"Solen skiner. Det är torrt och dammigt ute på skolgården. Ett dammoln yr upp i luften för varje gång jag flyger fram och tillbaka mellan mina klasskamrater. Jag hostar till, och de andra skrattar. De är ett gäng på sex stycken. â€Tror du att du är någon eller? Att du betyder något? HA HA!†Skriker Peter och pekar på mig. Ett slag träffar mig i magen och jag böjer mig ner av smärta. Någon tar min ryggsäck och plockar ut mammas mackor och mitt äpple.
Jag ville ju bara… jag avbryts snabbt.
Du ville ju bara! Imiterar Peter med fånig röst och viftar lite smått ömkligt med armarna. â€â€™ville’ är definitivt rätt ord†avslutar han."
Något varmt och kladdigt rinner nerför min tinning. Men jag kan inte längre sätta fingret på om jag drömmer eller om det är verklighet. Står jag här? Eller är jag på skolgården? Rinner blodet nerför min tinning, eller är det bara inbillning? Jag kan inte heller röra mina armar, som låsts fast i ett hårt grepp jag vet kommer göra mina armar blå imorgon. Om det finns ett imorgon. Jag svalde ljudligt.
Kan du svara på min fråga? Spann rösten hotfullt. â€Eller är du rädd? Tror du att du kan fly?†Jag känner på mig att det inte är någon bra idé att svara. Jag biter istället ihop inför det slag jag visste skulle komma snart.
Svara då! Han kastar en okontrollerbart ursinnig blick. Det bränner till på kinden och
"Jag räcker upp handen. Ingen annan i klassrummet räcker upp. Fröken suckar och nickar ofrivilligt åt mitt håll – ett tecken på att det är jag som får frågan. Stolt rättar jag till hållningen och sätter upp hakan lite lätt i vädret. Den här frågan kan jag.
Nå? Säger fröken nedlåtande. â€Vad heter början av tunntarmen, den direkta fortsättningen på magsäcken? om det känns lättare med den beskrivningen… Hon suckar ljudligt igen, som om jag tar hennes värdefulla tid.
Tolvtummetarmen, säger jag och utstrålar stolthet i en radie på flera meter. Men fröken suckar bara.
Tolvfingertarmen, dumbom. Hennes röst dryper av förakt. Jag sjunker ner i stolen. â€Tolvfingertarmen†upprepar fröken."
Jag kommer ur spel lite. Min kind hettar och jag har en outhärdlig lust att svalka ner rodnaden med mina svala fingrar.
Du ska inte lägga dig i mina ärenden, förstått?
Han trycker häftigt upp mig mot väggen igen, som om jag inte redan hänger där. Mitt huvud slår i den kalla tegelstensfasaden. Mina axlar ömmar.
Det jag gör har du ingenting att göra med. Svara på min fråga. Om du vågar?
Jag orkar inte mer, jag orkar inte acceptera det oundvikliga. Jag öppnar munnen och orden slinker ut innan jag hinner stoppa dem.
Jag har all anledning att lägga mig i, och det vet du.
Så nu ska du leka tuff? Säger han med provocerande röst.
Plötsligt ångrar jag mig att jag inte tog den där kursen i självförsvar.
Men du är inte tuff. Och du ska inte lägga dig i mina affärer.â€
Ett knak hörs när min näsa knäcks och
"Pappa ligger ner i en hög på golvet. En kräkpöl ligger runt hans huvud och flaskor ligger utspritt på den numera nedfläckade mattan. Jag tar tag i hans arm och släpar med all min kraft iväg honom till duschen. Jag sätter på vattnet och känner på vattenstrålen tills vattnet är lagom varmt. Sen håller jag för hans näsa och tvättar ansiktet. Som väntat vaknar han till och börjar föra motstånd. Det gör han alltid. â€pappa, du borde verkligen sluta†säger jag allvarligt. â€Jag älskar dig och du kommer dö om du fortsätterâ€. Pappa är tillräckligt klar i huvudet för att förstå innebörden. Hans ögon tåras. Sen ersätts kärleken i hans ögon med hat. â€Du ska inte lägga dig i vad jag gör†Morrar han hatiskt. â€Du ska inte lägga dig i†"
Jag skriker till av smärta och jag lyckas slita loss mina händer ur det hårda greppet. Jag faller ner i en hög och det knakar illabådande i mina ben när de faller i onaturliga ställningar.
Jag skriker till igen, men näsan gör mest ont och handen far upp för att stoppa blodet som rinner i floder. Han sparkar mig i magen och jag kvider till. Som om det triggade upp honom, sadisten han själv, sparkar han till mig igen – lite hårdare den här gången.
Mitt i all denna groteskhet kommer jag att tänka på tiden då mamma levde. Hon brukade alltid säga â€ett gott skratt förlänger livetâ€. Jag är väldigt osäker på att detta gäller i denna situation, i denna minut, denna sekund – men plötsligt får jag lust att skratta. Ett skratt undslipper mina blodiga läppar och jag kikar under svullna ögonlock uppåt på en plötsligt förvirrad man som långsamt sänker sig över mig. Han tittar mig i ögonen.
Tycker du att detta är roligt? Han tar tag i min jacka och lyfter upp mig mot väggen igen. â€Ã„r det här ett skämt för dig?!†Jag börjar skratta.
Så du tycker att detta är underhållande, ha? Det är bra, för detta är sista gången vi ses.
En knuten näve träffar mitt ansikte, en gång för mycket, men inte ett dödande slag. Min läpp spricker och
"Ett till slag träffar mig i tinningen. Världen börjar snurra och svaja, jag kan inte längre stå på mina ben. En spark träffar mig i magen och blodet rinner ur min mun.
Jag håller upp handen, viftar med den som för att säga: Fred, snälla, fred.
Men det resulterar bara i ännu en spark. Plötsligt hör jag ett förfärat utrop. Jag känner igen rösten, men kan inte registrera den genom dimman i huvudet som gör tänkandet trögt.
Vad fan håller du på med! Skriker rösten. Slagen och sparkarna upphör.
Magistern! Det var bara självförsvar. Säger Peter ömkligt, â€aha, det är magistern†tänker jag förvirrat i förbifarten, och inser att jag har någon på min sida nu. För första gången i mitt miserabla liv står någon på min sida."
Minnet kom så plötsligt, precis som de andra, men till skillnad från de andra minnena känner jag att detta ger mig mod och styrka.
Det är så här det går för de som skvallrar. Säger Peter, och slår ett dödande slag mot mitt huvud.
|
|
|
|
