Utan en annan dimension |
Jag svävar, jag flyger, jag sjunger för dig. Kaoset finns inte och jag är jag utan en annan dimension. Jag är här och du är bredvid. Andas lätt nu, luften når ner i mina lungor och min hjärna. Jag finns här där vi båda finns. I världen i nuet och ett glädjefyllt rus.
Jag dansar en prima ballerinas dans på rosor utan taggar. Svävar upp och sedan ner på marken igen i en virveldans av känslor som inte för förbjudna. Vi lever i den existerande världen. Med sammansvetsade händer för att inte försvinna in i en mörk svart dimma igen.
En dimslöja över oss med en skimrande färgpalett, solkatterna leker lekar i taket. De jagar varandras svansar för att sedan slå en kullerbytta i solen. De lämnar ett färgglatt spår efter sig för att sedan försvinna igen när solen går i moln.

Det blåser i träden, löven sjunger och jag sjunger med dem. Min sångröst är obefintlig men jag sjunger med en sprudlande känsla i kroppen. Den är så lätt som en fjäder som lyfts upp i vinden och försvinner iväg i en vindpust. Det lyser om dig och det lyser om mig. Våra röster bryter den jobbiga tystnaden. Du skrattar jag fnittrar. Det blir till ett eko i den gröna lunden.
En fågel den kvittrar och jag försöker jaga den med kameran men den flyger sin kos och jag står snopet kvar. Jag ser som en bild, färg fotografi i huvudet hur jag vill att resten av livet ska se ut. Jag vill ha färger, blommor och fjärilar som flyger om vartannat för att sedan försvinna likt ett trolleri och sedan dyka upp igen när jag anar det som minst.
En sagolik lycka som bara sprider sig till träden, löven, världen och jag står kvar. Alla färger virvlar runt mig och jag känner mig som en älva där jag står. Det är bara vingarna som saknas. Jag vill inte ha vingar, vill inte kunna fly just nu. Vill bara vara kvar i allt som händer. Leva i nuet och allt som händer är ibland en dold lycka jag glömmer.
En skimrande fjäril flyger hit, flyger dit. Jag tar upp kameran för att fota. Men likt ett trollslag försvinner fjärilen i ett moln av färger. Ett konstverk, en tavla som skulle finnas på ett museum bredvid Van Gogh och Da Vinci, där skulle min tavla hänga. Jag skulle gå dit varje dag och bara beundra. Det jag aldrig beundrat förr för att det inte funnits ens i min vildaste fantasi om världen. Att hänga bland kända konstnärer är den dröm jag vill leva.
I en luftballong flyger vi, högt, högt ovan marken. Inte för att fly utan för att drömma. Drömma om världen, livet och oss. Vi är vi, här och nu och alltid här i nuet. Drömmen är flykten mellan livet och döden. En kamp där bara livet kan vinna. Man kan nästan se hur jorden snurrar när vi flyger högt uppe i det blå. Vi flyger högt och svävar i ingenting i ett universum som existerar i våra huvuden. Jorden snurrar och vi bara finns, lever.
Vi landar på marken igen vi är nere på jorden. Euforin som infann sig finns kvar och jag vill snurra, runt, runt precis som jorden snurrar runt sin axel. Jag vill aldrig sluta dansa med euforin ekande i mina öron. Du står stilla och ser på mig, ditt röda hår lyser som eld i solen. Jag dansar runt och ler mot dig. Växlande trädgrenar och ditt ansiktet, snabbare och snabbare snurrar jag. Tills jag faller ner mot marken landar på gräset och ser bara grönt. Hör hur en fågel kvittrar och jag skrattar. Ett skratt som bara bubblar ur munnen går inte att hålla det inne. Det vill bara ut ur mig, ut i världen och förgylla allting med ett skratt som sägs förlänga mitt liv.
Jag lägger mig på rygg med gräset kittlandes mot huden. Jag ser upp mot solen, vet att det är farligt att se rakt in i solen. Men det blir en sådan härlig känsla av att se solens strålar lysa ner mot mig och gräset. Den lyser genom löven och ger ett svagt grönt ljus. Plötsligt tystnar jag, det kommer en tomhet en extremt tomhet. Det känns som att den äter upp mig inifrån. Ljuset blir mörkare, dunklare på något vis. Jag känner hur jag får svårare att andas, tyngre att få ner luften i mina lungor. Jag ser mot dig och du försvinner längre och längre bort ifrån mig. 
â€Stanna, snälla stanna†Du ler och sträcker ut din hand mot mig, försöker nå den. Du försvinner bara längre och längre bort. Ditt ansikte, kropp, allt som är du suddas ut. Konturerna försvinner och jag försvinner.
Jag lever i min egen dimension igen. Du är borta och jag är borta. Mitt forna jag är borta, bortblåst men vinden står stilla och jag hör hur en klocka tickar. Allt är borta och jag bara sitter och stirrar rakt framför mig med tomma ögon. Jag steg för högt och föll så hårt, det känns som att jag är borta nu.
|
|
|
|
