I hate (almost) everything about you- epilog 2 |
jag har aldrig tidigare lyckats avsluta en story som jag varit helt nöjd med. så det känns sjukt bra att jag faktiskt till och med skrev en epilog på denna! Och så himla kul att ni är några stycken som också velat läsa det jag skrivit! Tack, tack <3
Men jag vet inte.. känns det för avhugget? Borde jag skriva dit någon mer scen i slutet?
Och som jag sagt tidigare; det kommer en(fast i två delar) Jake-oneshot. Och det kommer med största säkerhet komma några oneshots med andy&liam också eftersom jag tycker om dom alldeles för mycket för att sluta skriva om dom ;D
______________________________________ ___________________
- epilog 2
Dagen efter hade börjat bra. Dom hade ätit en supergod frukost på hotellet (Liam hade varit överdrivet belåten över att receptionistkillarna från dagen innan inte hade jobbat morgonpasset), dom hade ätit italiensk glass ute på stan efter att ha stått i nästan en kvart för att välja smak av dom ofattbart många alternativen och dom hade varit äkta turister som tagit kort på allt som kom i deras väg. Liam hade gjort en gatumusikant sällskap och lånat hans gitarr, dom hade varit in i Pantheon och Andy hade mobbat Liam för att han aldrig hört talas om den berömda kupolformade byggnaden med det ännu mer berömda hålet fastän dom hade haft ett helt kapitel om det på fysiken i skolan, och Liam hade i sin tur mobbat honom för att vara en nörd som fortfarande kom ihåg sånt dom pratat om på högstadiet. Dom hade ätit lunch på en pastarestaurang, shoppat i turistaffärerna och fönstershoppat på gatan med alla kända märkesbutiker som Prada och Dolce&Gabbana. Dom hade varit inne i Colosseum och gått igenom oändliga parker med otroliga fontäner.
Det var efter det, när det börjat bli kväll, som Liam plötsligt blivit så mycket tystare och verkat som att han knappt ville vara där längre. Andy försökte intala sig själv att han bara inbillade sig, att han överanalyserade och att faktumet att Liam blivit så tystlåten inte alls behövde betyda att han ville därifrån.
För tillfället satt dom på en uteservering med ett varsitt tomt ölglas framför sig.
”Jag älskar när det är så här mörkt och ändå hur varmt och skönt som helst. Det är mysigt”, sa han och strök försiktigt några fingrar längs Liams övre lår.
”Heh, inte där.” Det kändes som att någon skulle ha hällt en hink med isvatten över honom när Liam så häftigt vred undan benet och därmed fick Andys hand att falla ner. Ändå försökte han att inte ta åt sig och log därför lite retsamt. ”Ett nytt känsligt ställe?”
Liam log snett tillbaks men inte alls på det vanliga sättet och när han slöt handen om det tomma glaset istället för att ta tag i Andys hand kunde han inte ens försöka tänka positiva tankar längre. Hade han gjort något fel han inte visste om? Var det någonting han hade sagt?
”Ska vi..”, började han och svalde hårt. Allt hade ju varit så bra. ”.. gå tillbaks till hotellet? Vi kan testa badkaret?” föreslog han med ett litet hoppfullt leende. Liam hade petat på honom inatt och flinande sagt att han ville bada, ´Vi har aldrig badat tillsammans Andy. Vi kan göra det nu?´, men ingen utav dom hade orkat resa sig upp ur sängen och efter att Liam dragit honom intill sig hade det inte dröjt länge förrän dom båda somnat om.
Liam bet tag i piercingen och tycktes titta mot något längre bort innan blicken vändes tillbaks mot Andy. ”Jag vet inte, vi kanske kan sätta oss där?” Han pekade mot en fontän längre bort. En av alla hundratals dom hittills hade sett. En som såg väldigt öde och ensam ut där det inte befann sig några andra och där det inte fanns mycket till belysning runt om. ”Det är en sak jag vill säga och.. vi kan vara lite mer ifred där.”
Allt Andy kunde göra var att nicka tyst.
Allt han ville göra var att skaka på huvudet.
Han såg från sina egna converse till Andys och kunde konstatera att den andres hade fler hål men att hans egna hade smutsigare skosnören.
Som att slitagenivån på deras skor hörde till det viktiga just nu.
Han hade försökt låta bli att tänka på det dom där sista få dagarna innan resan. Han hade försökt låta bli att tänka på det under gårdagen och han hade försökt idag men han insåg ju själv att det inte gick att dra ut på det längre nu. Han hade inte ångrat sig. Han var bara så fruktansvärt nervös. Han vågade inte ens föreställa sig hur Andy skulle reagera. Och vad skulle han göra ifall han själv började gråta? Han hade kanske svårt att visa känslor ibland men ikväll skulle inte vara ett sådant tillfälle..
Den svarthårige var först med att sätta sig på kanten till fontänen och Liam satte sig därefter bredvid, inte så pass nära att deras lår snuddade vid varandra men tillräckligt för att dom skulle göra det om han så bara vinklade ut benet lite, lite grann.
”Vilka creepy saker”, sa han lågt efter att ha sett sig över axeln på statyerna som föreställde några slags ankhuvuden med monstertänder. Emellan dom rann vattnet ner och det var längs den ytan som Andy långsamt drog några fingrar.
”Mm.”
Fan. Hade han verkligen fått det att bli dålig stämning mellan dom nu? När han tänkte efter hade han nog dom senaste timmarna tänkt lite för mycket och sagt lite för lite.
”Du..”, sa han med ett litet leende och fick Andy att vända sig framåt igen. När det skimrade till i dom isblåa ögonen slet nervositeten tag i honom igen och händerna knöts automatiskt samtidigt som han bet tag i läppen.
”.. Du vet att jag älskat varenda stund med dig Andy..”
Han skulle göra slut. Han hade kommit fram till någonting som innebar att.. Men här? Nu? Var han tvungen att göra det på deras resa? Just ikväll?
Desperationen hade slingrat ihop sig med förtvivlan och tillsammans försökte dom långsamt och plågsamt strypa honom. Och på andra sidan satt Liam och var sekunder ifrån att säga orden han aldrig skulle glömma. Snälla gör det inte. Jag behöver dig. Jag behöver oss. Jag vill inte..
”Men det räcker inte”, sa han tyst och försökte att inte låta lika förkrossad och livrädd som han var. Han kunde lika gärna hjälpa honom att få det sagt. Kanske skulle det göra det hela mindre plågsamt. Kanske borde han skynda sig att säga att dom borde göra slut så att han slapp höra det från Liams läppar.
Han hade inte märkt att den blonde tagit tag i hans hand förrän han kände tummen stryka över hans handrygg. Nu stannade den till innan handen hårt kramade om hans.
”Va..?”
”Jag.. det är väl det du tycker? Eller vad är felet..? Har jag gjort något?”
Liam såg förvirrat på honom innan han skakade lätt på huvudet. ”Du har inte gjort något fel.. Att jag älskat varenda stund med dig räcker visst, det räcker hur långt som helst.. Jag älskar ju dig.”
Varför skulle han göra det hela ännu värre? Alldeles snart skulle han väl få höra ´det är inte du, det är jag.´
”.. Men?” sa han och använde den sista kraften han hade kvar för att inte låta känslorna ta över.
”Men..”, upprepade han dumt innan han förstod att Andy väntade på en fortsättning. Såklart. Hans huvud snurrade redan, precis som alla känslorna gjorde inom honom, och det blev att snurra ännu mer av dom obegripliga orden Andy sa. ´Eller vad är felet?´ Det enda felet just nu var väl att han själv var så töntigt nervös.
”Okej..”, sa han mest för sig själv innan han lutade sig något bakåt för att få ner handen i jeansfickan. När det inte gick vidare smidigt ställde han sig upp istället och lyckades till slut få fram den mörkblåa lilla asken.
Dunk
Du-dunk
Dunk, du-dunk.
Fingrarna ville inte helt sammarbeta och ett nervöst mellanting av en utandning och ett lågt skratt lämnade hans läppar innan han kunde öppna asken.
”Vill du.. Vill du förlova dig med mig Andy?”
Andy såg chockat på honom. Blicken hade varit fäst på hans hand som försökt få upp någonting ur fickan - den som var placerad på samma lår som han rört vid tidigare – och sedan på den blåa boxen, och ändå hade han inte kunnat koppla ihop vad som hände. Han kunde ju inte.. Det hade känts som att han drömde medans Liam verkade kämpa för att öppna asken; han var väldigt närvarande men samtidigt kändes det som att han var en åskådare till en scen där han själv inte var huvudpersonen.
När så Liam stod framför honom, bitandes i läppen och med glittrande ögon, kunde han först inte få fram ett ord.
”Jag vet inte jag kanske borde.. gått ner på knä eller något men..” Liam drog en darrande hand genom håret. ”Eller om du tycker att det är för tidigt så, vi kan ba..”
”Ja.” Han nickade snabbt flera gånger och kände hur tårarna helt tog över hans ögon. ”Ja det är klart att jag vill.”
”Vill du?” Trots tårfyllda ögon kunde han se det lyckliga, väldigt tioåriga Liam-leendet sprida sig över läpparna som han inte kunde vänta en sekund till med att kyssa.
”Ja det förstår du väl!” Han skrattade till och strök undan några av dom salta dropparna innan han kom upp på fötter och slog armarna om Liam för att sedan hårt pressa läpparna mot hans.
”Finger tack”, flinade Liam och tog upp en utav ringarna. Andy flinade tillbaks mot honom och fastän han kämpat för att hålla tillbaks sina egna tårar blev det näst intill omöjligt när han såg in i dom glansiga isblåa ögonen.
”Åh kolla vad fin”, log emopojken stort när Liam trätt på den smala, silvriga ringen. ”Nej vänta, jag vill sätta på din!”
Det tidigare roade leendet blev till ett desto fånigare när Andy trädde på hans ring. Det var på riktigt.
”Jag tror aldrig jag haft en ring på mig tidigare.”
”Oroa dig inte du ser fortfarande lika macho ut.”
Han skrattade till och synade ringen en extra gång innan han vände blicken mot Andy igen. ”Tro mig, jag letade länge. Tjejen som jobbade där måste hata mig. Den skulle självklart vara badass”, sa han skämtsamt innan han fortsatte ”men samtidigt passa dig. Oss.”
”Jag älskar att våra namn står där inne”, viskade han och flätade ihop fingrarna med Liams.
”Jag vågade ju inte helt vara helt säker på att du skulle säga ja så vi får lämna in dom för att få datumet ditgraverat senare.”
Andy såg på honom med höjda ögonbryn efter att ha strukit undan luggen. ”Hur kunde du inte vara säker på det? Jag hade sagt ja om du så frågat om vi skulle flytta till månen tillsammans.”
”Fastän du är mörkrädd?”
”Väldigt kul”, flinade han och sköt Liam ifrån sig – vilket inte blev särskilt långt eftersom han höll kvar hans hand i sin.
”Förlåt att jag fick dig att tro att jag skulle göra slut.. Jag fattar inte ens hur du kunde tro något sånt.. Jag var bara så jävla nervös över hur jag skulle säga det och.. Du vet ju att jag fortfarande stänger in mig ibland när.. alltså ibland tänker jag inte överhuvudtaget innan jag gör något men ibland tänker jag alldeles för mycket och då gör jag det oftast för mig själv.. jag”
”Jag vet. Men jag borde väl inte ha dragit så dramatiska slutsatser heller, vi har ju haft det jättejättebra här och.. Gud vi är förlovade Liam! Fattar du det?”
Den blonde skrattade till innan han fick honom att stanna för att lägga armarna om honom. ”Typ inte. Så när jag väl fattar det kommer jag vara ännu lyckligare än vad jag är nu och.. jag känner mig jävligt lycklig redan nu.” Han lutade sig ner och snuddade försiktigt och retsamt vid hans läppar innan han lika långsamt särade på dom. ”Jag älskar dig. Mer än vad som går att beskriva, okej?”
Andy bet löst tag i hans underläpp innan han leende såg upp på honom. ”Jag tycker du beskriver det ganska bra. Jag älskar dig lika mycket med.”
okej så vad tyckte ni? för cheesy? (a)
Berätta vad ni tyckte om delen :D Och vad tyckte ni om storyn over all? Snälla låt mig få ta del av era tankar och känslor =)
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | JennnyJ - 30 dec 14 - 13:18- Betyg:  | | Jag kan inte riktigt göra det okej, att det tagit sådan tid för mig att lämna en kommentar. Att återvända och avsluta det här. Det finns mycket jag skulle kunna skylla på, med ett liv som går upp och ner som det vill utan att jag kan styra över hur det går eller hur det får mig att må. Men jag kan säga att dina pojkar har funnits hos mig hela tiden och en del av mig har sagt att när jag mår bra, när jag kan sätta mig ner i lugn och ro – då kan jag göra det här. Då kan jag börja säga hejdå till dem. Det har varit en ljuspunkt, någonting fint och bra att ha framför sig. Så tack, för det. För att dina pojkar, dina ord och din berättelse står för någonting fint och bra och att det får mig att må bra. Det här är en så fin del, med Liam som inte vill ha någon konkurrens över Andy, som spelar med gatumusikanterna – med dem två som äter glass och låter sig falla in i turistströmmen. Jag kan verkligen se det framför mig, hur de vandrar runt de folkfyllda gatorna, Andy med sin mörka lugg som faller ner i ögonen och Liam som går där, stolt och glad och kollar på sin pojkvän lite då och då som för att se om han är lycklig. Och det räcker så bra, att bara stolpa upp vad de gör – hur de går genom oändliga parker med otroliga fontäner. Efter att ha följt dem så länge kan man verkligen se det, utan att det skrivs ut. Och det är vackert. Så vackert. Och som jag förstår Andys oro. När Liam blir tyst. När han flyttar undan från beröring som tidigare varit okej, som tidigare uppskattat. Sådant gör så ont – så obeskrivligt ont, när någon man tycker om helt plötsligt inte vill vara nära. Inte vill ha närhet. Jag får en klump i magen, det blir lite jobbigare att andas. Du fångar något, en känsla, som jag önskar att man inte behövde känna. Att man inte behövde vara med om. Det är underbart, hur du får oss att tveka – hur du målar upp det, som om det hela kan ta slut. Där i Italien. ”Men det räcker inte” tystnaden som följer och Liams stammande oförståelse. Jättefint hur du använde dig av hjärtslagen i och med att asken kommer fram! Det här var ett fint avslut, på en fin berättelse om fina pojkar! Tack, för att du skrivit det här. För att jag fick ta del av dina pojkar. Tack. |
|
|
|
