Tjock och glad! |
Hela mitt liv har jag haft ångest över min vikt, trots att jag under majoriteten av mitt liv varit normalviktig, med en normal kropp. Eftersom jag är lång är det naturligt att jag är tyngre, men när jag vägde 75kg som 16åring tänkte jag mig att det var detsamma som 75kg på någon som var 15cm kortare...
Aja. Jag har växt upp med många storasystrar som har kämpat med vikten, min mamma har kämpat med den, och sättet de har pratat om sina kroppar, hur glada de blev när vågen började peka nedåt, fick mig att känna att jag inte skulle vara värd någonting, ingen skulle vilja ha mig om jag var tjock. Jag lyckades ändå vara smal fram till jag fyllde 18, då började vågen ticka uppåt, och vid 19 års ålder vägde jag över 90kg. Jag vägde, och väger, mig inte ofta, men som högst var jag nog uppe på 92-95kg. Inte superstor övervikt för min ålder, men en rejäl övervikt.
Då trodde jag att jag var den äckligaste personen i världen. Ingenting satt som det skulle på mig, jag kände mig helt enkelt ful, och kände att var jag ful för andra var det något av det värsta som fanns. Ändå "lyckades" jag få en kille, en kille som tyckte om min kropp, som inte var äcklad av den! Efter vårat förhållande tog slut började jag må bättre (det var många andra problem med det förhållandet), och av någon anledning började jag gå ned i vikt igen.
Nu har jag, under de senaste 9-10 månaderna gått upp allting igen, men skillnaden är enorm. Jag är minst lika tjock som jag var då, men jag har hittat mig själv. Min kropp är förjävligt skön, jag gillar min putmage otroligt mycket, den får mig att känna mig sexig. Under dessa år har jag utvecklat mig själv så mycket som person, jag har lärt mig att inte basera mitt värde på vad andra vill, tycker, och tänker. Många i min närhet pratar om min kropp som om den borde förändras, när jag säger att jag ska börja träna igen, tror de att jag gör det för att bli smal. Men nej! Jag gör det för att vara hälsosam, och det är två helt olika saker. Min kropp, med all den smärta och obehag den ger mig, är min fantastiska kropp. Helt makalöst att man får ÄGA en egen kropp så här, som kan så mycket.
Skulle jag gå ned i vikt, visst skulle det vara okej. Jag tror jag gillar min kropp hur den än ser ut. Fler kläder som passar är självklart någonting positivt, men fyfan, det är fantastiskt när man älskar sin kropp.
Lär dig älska din kropp, det är en lång process, men det startar i att ta bort makten från andra: de bestämmer inte vad som är snyggt eller inte, du gör det. Du äger din kropp, din självkänsla, och say fuck them, och älska dig själv!
:)
din kropp, oavsett kroppsform, är någonting du behöver lära dig älska och tycka om som den är, du blir inte lyckligare om du går upp/ned i vikt.
|
| Kommentarer | | nattblick - 18 okt 14 - 04:17 | | Var det :) Skit i vad andra tycker! ;) Det enda som betyder något är att DU mår bra. | | bluesky - 11 sep 14 - 14:41 | nattblick: :)
xuvetyn: kan förstå att det känns konstigt faktiskt, skulle jag gå ned 20kg till min "smala" vikt skulle min kropp nog kännas konstig. Svårt.
f26: tackar! :P | | nattblick - 11 sep 14 - 01:00 | | Vad glad jag blir för din skull, verkligen! Jag beundrar din styrka <33 | | bluesky - 11 sep 14 - 00:16 | för att jag tror på selfie-loution tänker jag dela med mig av två stycken selfies. Det ena är taget maj 2012 ca ~93kg, andra är taget augusti 2014 ~90kg
skillnaden är inte 3kg, inte egentligen, det är självkänslan:
http://instagram.com/p/LSyr-QAsz6/?modal=true< br />
http://33.media.tumblr.com/e0b0a96047bfe6f719d 58df408845333/tumblr_nawpkpvvsK1qb3lj4o1_1280.jpg |
|
|
|
