mitt hjärta är en solblekt flagga |
Mitt hjärta är en solblekt flagga, som stilla vaggar med i vindens ljumma dans,
och som sväljer regnets varje droppe, som vore det en ny chans till balans.
Efter år utav tid,
oavsett hur välvikt jag är i mörker, så är det ljuset som tär mig blek.
Solen som äter mina starkaste färger och sväljer min hållbarhet.
Sakta blir starka sömmar spröda och spricker utav vindens tunna bris,
varje enda riktningsvändning kan kosta mig, nära på mitt liv.
Flagglinan slår emot min höga stolpes kropp, vore den levande skulle den blött torrt.
Den svidande rodnaden. Smärtan utav monotona piskningar, utan slut.
Men den håller, den står ut,
den håller för den upprepade fysiska friktionen, den närvarande kontakten utav konstanta kollisoner.
Men mitt armaste vajande hjärta, däremot, håller ej ens för solen.
Ljusår bort, mil och åter tusen till, trots ett evigt mörker emellan oss,
är det förmycket att ta in.
Försiktigt smygande, trevande, Strålar som strilar filtrerat igenom moln och tyll, men tuggar mig öm och gör mig till sin.
Jag är färgad.
lämnad med avtryck, syfte att fylla funktion, spela efter regler.
Jag är lika mycket solens som min egen.
tomt vit och spröd, sprucken i sömmarna med märken utav solens tandlösa tugg.
Levande bara då vinden vill, och kallmetallen stödjer mig upp.
Då regnet kan svalka en piskande rodnad och jag hissats för att finnas till,
då solen lämnat sin intensitet ett tag, och visar vad den egentligen vill.
|
| Kommentarer | | martobicat - 27 aug 14 - 10:31 | | Håller med Anna! |
|
|
|
