Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Forum

Handfallna tankar

De senaste tre veckorna har jag pendlat med tåg till Sala, och på vägen åker jag förbi Västerås. Där, på en parkering inte långt ifrån stationshuset, står det några bilar parkerade. Det är inget konstigt i sig, men efter några dagar insåg jag att det bor folk i dem. Alltså att de sover i bilarna.

Det är såklart bra att de har någonstans med tak att sova i istället för att tvingas vara uteliggare, men det känns ändå så otroligt fel att jag kan sitta i kläder valda från en överfull garderob, på en tågresa för en hundring (enkel resa) och klaga på småsaker medan de - bara några meter ifrån mig - nyss vaknat från den bil som förmodligen innehåller alla deras tillhörigheter. Hur kan det vara så olika och varför tillåts det vara det?
Jag har ingen aning om hur de har det ställt ekonomiskt eller någonting, jag ser dem bara sträcka på sina åldrade kroppar (för de är minst medelålders) i morgonluften bredvid en parkerad bil. Lever de så på vintern också??
Det finns såklart saker jag kan göra för att hjälpa, men vad? Jag är trots allt bara en ännu omyndig, svensk tonåring utan en förmögenhet eller så. Ovillig att möta en eventuell pinsam situation. Handfallen. Men jag är rätt säker att jag inte vill vara som de andra på tåget verkar vara: ignorerande en annan människas olyckosammare position i samhället.

Det skulle vara enklare att bara strunta i det, men någon gång måste jag sluta tänka att jag får hjälpa andra när jag är vuxen. Fast vad kan jag göra, utan att utmärka mig?

Jag brukar bara hålla såna här tankar inne och låta dem blekna, men nu testar jag att skriva ut dem, fast det känns skumt. Men har ni några idéer om det??
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer
Safir - 19 jul 14 - 20:02
X: nja, inte riktigt. Jag vill hjälpa dem men inte så att min drömframtid kan komma att kompromissas bort. Den karriär jag vill ha är inte enkel att få, eller billig för den delen. Sen är jag ganska väldigt passionerad när det kommer till mina intressen, men att hjälpa andra är genom att offra delar av mitt liv hör inte till dem.

Dare me: jo, jag håller med. Att göra lite är bättre än inget dock, men en stor insats vore bäst. Och sen, ja, väldigt många svenskar är bortskämda i och med att vi är vana från början vid en viss grundstandard.

f26: det är bra, för du gör något. Sen får man bara hoppas på att pengarna kommer dit de ska. När jag får en egen, regelbunden inkomst ska jag försöka ge till någon organisation eller bli fadder, men då kommer dilemmat om jag ska hjälpa människor eller andra djur.

Abarello: jag förstår dig.
Albarello - 19 jul 14 - 02:44
Nu kommer jag att låta väldigt cynisk. Men, för det första. Jag ligger till vänster politiskt, och har nästan alltid gjort det. Något som har varit väldigt märkbart är att jag har varit SUPERvänster när jag varit yngre, och det har jag sett vara en ganska vanlig tendens. Unga personer med en utbildning efter gymnasiet har oftast varit åt vänsterhållet. Jag förstår dina känslor, jag har känt dom själv många gånger. Efter att romer har börjat vara i Sverige i större utsträckning har dess känslor satts på prov. Tyvärr, är det inte så att jag skänker pengar till det 10-20 personer som jag möter varje dag. Jag tror absolut inte att de fejkar något. Jag utgår från att en tiggande människa tigger som en sista utväg. Ibland skänker jag pengar, men absolut oftast inte.
Jag kan inte säga vad som är rätt, jag har ingen aning. Jag önskar att jag förstår vad som är en mänsklig handling.
Om jag skänker 100 kr till en person, varför kan jag då inte skänka samma mängd till de andra 15 personerna? Och varför ska jag inte skänka 100 kronor till alla varje dag? Jag behöver inte det boende jag har för att överleva. Ska jag och min flickvän sälja lägenheten för att kunna skänka pengar?
Ja, det kanske vore en väldigt medmänsklig handling... men... jag gör det inte.

Jag vet inte varför jag gör som jag gör i dessa fall. Men jag kommer inte bortförklara mina handlingar. Jag har ett val.
Safir - 18 jul 14 - 16:30
f26: Jag vet, jag är fullt medveten om att det inte är mitt fel, men om inte jag kan våga eller orka försöka ordna upp det, hur kan jag förvänta mig att någon annan ska göra det?

X: Jo, men det lockar inte. Jag är inte speciellt passionerad i frågan... Plus att det kommer ta tid som jag kan behöva för att nå den karriär jag vill ha.

Skriven av
Safir
18 jul 14 - 16:10
(Har blivit läst 137 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord