"den där författargrejen, ni vet." |
Vi står inklämda mot en pelare utanför aulan, Lukas, Ellen och
jag. Om två timmar har vi sommarlov. Resten av klassen är
utspridd på olika ställen. Vi ryms inte att stå tillsammans,
det är för mycket folk.
”Jag kom in. På den där författargrejen, ni vet.”
Det känns konstigt att säga det högt, speciellt till Lukas och
Ellen. Allt det här har ju varit min lilla hemlis, och nu
plötsligt vet dem. Bara sådär.
”Men gud vad kul! Jag sa ju att du kommer att bli författare!”
Ellen slänger sig runt min hals.
Jag undrar om det syns på mig – att jag längtar efter att få
se en bok med mitt namn tryckt på framsidan – och funderar
över vad som avslöjar mig. Att jag alltid bär med mig en bok
att skriva tankar i? Att jag tycker om långa promenader i
ensamhet bara för att de inspirerar mig? Att jag drunknar i
olästa böcker men köper nya ändå? Jag vet inte. Ellen kanske
bara är bra på att läsa människor.
”Det är faktiskt jävligt kul”, säger Lukas och ler sådär
snett som han brukar. ”De måste ju tycka att du är bra – och
det är riktigt coolt.”
Jag nickar och ler. Det är coolt. Men det är nervöst också.
Riktiga, erkända författare har läst min text och tycker att
den är bra. Så bra att jag får gå en veckas skrivarkurs –
och slipper betala ett öre. Vad händer om de inte tycker att
det jag skriver när jag kommer dit är tillräckligt bra? Eller
om jag får skrivkramp och inte får ner ett vettigt ord under
alla de dagarna vi är där. Då dör jag.
Ellen kan nog läsa tankar också, för hon säger:
”Du kommer att vara fantastisk, och de kommer att älska dig.
Jag bara vet det!”
Och så är jag inte rädd längre.
|
| Kommentarer | | martobicat - 3 jul 14 - 23:14 | | :) |
|
|
|
