Vi talar inte om det |
Jag delar den här på forumet eftersom det handlar om samhällsproblem, och är något som jag känner är relevant i samband med vad som sägs i media. Detta är min personliga historia om ett väldigt vanligt, men gömt, problem.
----
När jag var 19 år köpte jag ett graviditetstest. Istället för att gå till apoteket som låg vägg i vägg med huset min lägenhet var i cyklade jag 20 minuter till ett annat apotek. Kvinnan i kassan kollade på mig med någonting i blicken, som om hon var kluven mellan neutralitet och en dömande blick.
Jag var 19 år med oborstat hår, vilda ögonbryn och döda ögon.
Att ta det där testet, ett billigt generiskt test som ingen gör reklam på TV för, var psykiskt påfrestande på ett sätt jag inte kunnat tänka mig att det skulle kunna vara. Jag stirrade mig blind på det där testet, och upprepade till mig själv att om det är positivt gör jag abort. Det fanns inget annat alternativ. Bara tanken på att vara gravid gjorde att jag ville spy.
Vad hon i kassan inte visste, någonting jag inte berättat för någon, utan istället gjort en rolig spinn på till en kompis, var att han hade väckt mig från sömn med en hand i mina trosor. Vad jag inte heller berättade var att när jag gömde mitt ansikte i mina armar slutade han inte. Nämnde inte heller att han söp mig full innan, fullare, så jag mindes inte ens hur jag hamnat i hans lägenhet.
Sådant nämner man inte till kassörskor som försöker dölja deras dömande blickar med en ridå av professionell neutralitet. Det var inte hemoroidkräm jag köpte. Det var ett svar på en fråga en av hans spermier hade penetrerat ett av mina ägg, för att skapa ett foster i min livmoder.
Det tog lång tid innan jag kunde identifiera illamåendet och olustighetskänslan över vad som hänt, att koppla samman att jag skulle inte behövt säga nej, puttat honom ifrån mig, för han skulle ha förstått. En villig person gömmer sig inte undan, slutar inte svara på beröring. En villig person muttrar inte i huvudet "kan det inte vara över snart?". En villig person känner inte behovet av att spy på grund av en persons beröring.
Jag stirrade på testet, som visade negativt. Kände en lättnad, men ändå ett växande hat och äckel mot den personen som inte protesterade, den personen som straffade sig själv genom att i tystnad nästan acceptera vad som hände.
År har gått sedan den händelsen. Jag har lärt mig att släcka hatet i min bröstkorg, stilla illamåendet när jag tänker på det. Jag lär mig sakta att lägga skulden på honom, inte på mig.
Ändå tål jag inte manlig beröring. Känner panik när någon är attraherad av mig. Vill springa åt andra hållet. Fly. När en man sitter nära mig vill jag krypa ur skinnet, det tar lång tid innan jag kan prata med en kille som jag nyss lärt känna. Makt obalans skakar min värld. Manliga chefer är ett helvete.
Vissa dagar vill jag gräva minnet ur min hjärna, andra dagar styrker det minnet mig. Jag är kär i en man, och trots att hans beröring tycks tingla i min hud istället för att bränna, så är tanken på något mer nog för att skapa panik.
Kort efter, innan jag satt ord på det, hade ett förhållande med en kille. Vi hade sex, men jag litade aldrig på att han skulle lyssna på mina protester. Mina nej var osäkra, och hans acceptans av dem skapade ännu mer osäkerhet. Jag ville att han skulle förstöra mig helt så jag kunde börja om på nytt, men han var en snäll kille, och vägrade.
Utan honom hade jag inte haft hopp alls.
Ibland vill jag bära en skylt framför mig som varnar de som vill nära om mina livsskador. Jag vill bara ha de som kan acceptera dem. Samtidigt vill jag vara jag, oberoende av de människor som gjort mig illa, kapa bort den makt de haft över mitt liv.
Jag tänker på kvinnan i kassan, och att kontext kanske inte skulle vara så farligt.
Men man skyltar inte om våldtäkt.
Den är man tyst om.
Man accepterar dömande blickar.
|
| Kommentarer | | TruddieDue_ - 22 apr 14 - 23:09 | jag kanner igen den dara brinnande kanslan av hat som du beskrev.
Valdigt bra skrivet! | | kaffekick - 21 apr 14 - 20:45 | | Du borde skicka in den här texten till någon tidning eller nått. |
|
|
|
