Kontakt |
Sätt igång I Am The Cosmos bara en enda gång till, för tionde gången. Chris Bell vet så mycket. Sätt dig rygg mot rygg med mig. Benjamin sätter sig halvvägs ner, handen på startknappen, andra handen i golvet.
”Är du redo?”
Och så startar det. Vi dricker vin med stängda ögon, rött vin i vitt rum och eftersmak av att passa in. Allt som är svårt och oförlåtligt blir plötsligt förståeligt, om inte så förlåter vi varandra ändå och vi överlever. Just nu överlever vi. Tanken på att något så komplext som oss ihop här och nu nedvärderas till bara ett enda ögonblick rycker i mig men sliter sig inte loss.
-
My feelings always happening
Something I coulndt hide
I cant confide
Dont know whats going on inside
So every night i tell myself
I am the cosmos
I am the wind
But that wont get you back again
-
Jag sitter kvar medan de sista ljuden tränger in i min kropp och omvandlas till vibration som blir till värme, Benjamin måste pissa. Det känns som att sitta kvar i badkaret efter att vattnet tömts ut. Blek, våt, obekväm, ihopkrympt och kall sitter jag bortkommen och jag saknar honom och hans rygg. Benjamin luktar alltid likadant i håret. Benjamin vet ingenting som är sant. Benjamin är en plats man med tiden omsluts av och jag blir desorienterad av att förflyttas därifrån. Allting är så stort på utsidan, ökenlandskap, jag hör toalettdörren öppnas och med tre ord styrs jag på rätt kurs igen.
”Vad gör du?”
Vad jag gör, jag väntade men nu väntar jag inte längre.
|
|
|
|
