A Letter |
Jag läste ett "quote" här om dagen. Det stod något i stil med: "Its sad when your best friend, just becomes a friend", och jag började tänka på dig, och mig. Jag vill inte förlora dig, och jag vet att jag är jävligt nära på att göra det. Jag vet att det är mestadels mitt fel. Och jag är ledsen för det. Jag kan sitta och hitta på hundra ursäkter till det, men det vill jag inte. För hade jag verkligen viljat ta mig tid hade jag gjort det. Jag vet egentligen inte vad som gjort att jag inte gjort det, allting har bara flytit på liksom och ja, jag vet inte.. Jag är ledsen för att jag svikit dig. Jag har känt ångest över det varje dag sen du skrev det där sms:et. Jag behöver dig och det vet jag, men av någon anledning så anstränger jag mig inte tillräckligt nog. Jag vet inte varför egentligen, kanske just för att jag vet att jag behöver dig och att jag då är rädd för att bli avvisad av dig pga mitt beteende. Eh, jag vet inte. Det jag vet, är att du är min bästa vän, den som sitter närmast hjärtat.
Ett tag trodde jag att jag tog dig för givet, men det gör jag inte insåg jag. För varje dag med vetskapen om att vi glider ifrån varandra tär på mig. Jag vill inte förlora dig. Du var den som fick mig att vilja förndra mig och min situation, den som fick mig att inse att det är på allvar det här. Du är den som fick mig att få tillbaka tilliten till människor. Och jag kan fortfarande tänka på när jag bodde på Gotland och du var den som hälsade på mig, trots att vi inte ens kände varandra då egentligen. Kom ihåg att jag satt hos psykologen och grät när han frågade om det. För jag blev så rörd. För den stunden insåg jag att det fanns människor som brydde sig om mig. Som ville hjälpa mig, som faktiskt tyckte om mig och ville mig väl. Jag är ledsen, jag är bara ledsen för allting. Från djupet av mitt hjärta, förlåt ........ Förlåt.
|
|
|
|
