Mage |
Slaget i magen fick honom att falla baklänges och slå huvudet i väggen. Magen domnade bort och resten av kroppen ömmade från resten av slagen och sparkarna. Tolvåringen drog upp armarna framför ansiktet för att skydda sig då han hörde stegen komma närmare honom igen. Huvudet bultade kraftigt efter kollisionen med väggen, läppen blödde efter de första slagen och han kunde känna hur hans vänstra öga redan började svullna igen.
”Ditt jävla as… Jag ska strypa dig… sprätta upp dig”, mannen hickade till och vacklade lite ”… fan… inget mer jävla gnäll… och allt jag behöver göra…är att bara… köra in en kniv… i magen på dig.” Mannen hickade till och rosslade. Pojken visste inte vad han skulle göra. Hjärtat for upp i halsgropen och han började nästan hyperventilera utav rädsla. Om mannen ilsknade till, så skulle han inte komma undan med enbart blåmärken.. Det hade hänt innan, då Zeke råkat göra något, gnälla till utav en knuff, huka undan för ett slag, då hade något vaknat inom mannen i hans påverkade tillstånd. Något ont. Något blodtörstigt. Ben skulle krossas.
Men Zeke kunde inte hjälpa det, rädslan i bröstet växte då pappan vacklade åt hans håll. Spritlukten var kvävande, det stank i över hela rummet, den slitna soffan hade blivit omkullvält efter den vilda jakten som ägt rum innan. Han hade förgäves försökt att ta sig undan från pappan, men blivit omkullslagen i flykten och landat hårt på trägolvet.
Zeke hade inte ens gnytt då fadern lyft upp honom med ett grepp om halsen, han hade inte kunnat, hur skulle han ens kunna gny till om han inte ens fick luft?
Slaget hade han dock inte väntat sig. Det hade kommit som en chock. Eller ja, det var egentligen ingen överraskning, han var ju van. Han hade bara inte väntat sig att pappan skulle slagit riktigt så hårt.
Slagen kom allt oftare nuförtiden.
Mannen hickade, gurglade och harklade sig, klart påverkad utav all den sprit som nu for genom hans blodomlopp. Zeke kikade försiktigt fram mellan sina tunna, upphöjda armar och upptäckte till sin förskräckelse att mannen nu satt sig nerpå huk. Pappans tunga sura andedräkt blåstes in i ansiktet på honom, hans lugg fladdrade undan utav vindpusten och det började tåras i ögonen.
Men han grät inte. Han var för rädd för att gråta. Om han grät så skulle mannen bara bli ännu argare. Om pappan gjorde utfall mot honom igen så måste han vara beredd på att fly, han måste ta sig därifrån så snabbt han bara kunde. Då pappans ansikte kom närmare så pressade han sig ännu närmare väggen och såg sig skräckslaget omkring i lägenheten, försökte förgäves att fokusera på något annat, bara inte den där hemska lukten! Hjärtat slog så våldsamt att det kändes som att ha en liten panikslagen fågel innanför revbenen.
Han kommer döda mig. Idag så kommer han verkligen döda mig.
Pojken knep ihop ögonen, han ville inte se det kraftiga ansiktet med dåsiga ögon, det blonda, lortiga håret eller de sneda, gula tänderna med sin frätande lukt. Han ville inte se, ville inte se!
Mannen stod nu helt böjd över honom, nuddade honom inte, men massan av hans kropp i luften tycktes nästan trycka ner Zeke, krossa honom mot golvet, pressa ihop hans organ och knäcka vartenda ben i hans kropp.
Den absoluta terrorn, livsfaran, adrenalinet som pumpade runt i kroppen fick huvudet att snurra till. Han skulle inte orka. Han skulle svimma och pappan skulle strypa honom, skära halsen av honom eller nåt ännu värre.
Han skulle dö.
Men då mannen frös till ovanför honom, han stannade i luften, han kunde känna det då odören från mannens kropp. Zeke kisade försiktigt och såg att mannens ansikte var precis intill hans eget nu. ”Jag…ska…fan…slå ihjäl dig.” Sen så ändrades något. Mannens ögon spärrades upp och Zeke kunde klart och tydligt se svettpärlorna på hans panna.
Men något annat var ännu mer fel. Pappans rygg kröktes och det mullrade till från magen. Zeke förstod i sista stund vad det var som skulle hända och rullade kvickt åt sidan innan en flod utav magsyra och halvsmälta matbitar åkte ut från pappans mun och plaskade ner på golvplankorna där han precis suttit. Mannen hostade till, kippade efter luft innan nästa spya våldsamt kom utfarande ur munnen och plaskade till mot väggen.
Zeke kröp bakåt med ansiktet vänt mot pappan som fortfarande hulkade och kräktes och kände hur han själv fick kväljningar av synen och ljudet. Men han fick inte kräkas, inte nu! Han behövde verkligen hålla kvar det lilla han fått i sig i magen. Hans rygg slog emot den omkullvälta soffan och han frös till, oförmögen att röra sig så fortsatte han att stirra på pappan. Han hade nu slutat kräkas, hela hans maginnehåll var uttömt på trägolvet och han kippade ansträngt efter andan med tårarna i ögonen.
”K-k-k…K-kvinna!” röt han ut och som på befallning så kom pojkens mor in i rummet med trött blick. Zeke såg på henne, ville sträcka ut armarna och låta henne hålla om honom, bara för en gångs skull, men han visste att det aldrig skulle hända. Om han rörde sig så skule hon drämma till honom över örat. Mammans hår var uppsatt i en hård knut och hon såg äcklat på maken där han satt i sin pöl av magsyra. Hon tog ingen notis av pojken, brydde sig inte om hans blågula ansikte eller hans förskrämda uppsyn. Hon gick bara sakligt fram till mannen och drog barskt upp han på fötter för att sedan fösa in honom i badrummet för att han skulle tvätta sig och sova ruset av sig. Mannen svor tyst men lät kvinnan föra honom med sig.
Zeke satt kvar, tyst och drog armarna kring benen så försiktigt han bara kunde, lät luggen falla över ansiktet och försökte göra sig så liten som möjligt. Kroppen ömmade överallt. Han kände försiktigt på revbenen och trots att de var ömma, så tycktes inget vara brutet som tur nog. Han hade inte brutit något. Den här gången.
Han satt kvar ända tills kvinnan kom tillbaka. Då kvinnan började torka upp spyan från golvet så spändes varenda muskel i hans lilla taniga kropp och han hoppades innerligt att hon skulle strunta i honom, men det gjorde hon inte.
”Vad fan! Jävla unge, du sölar ner mitt golv!” Hennes skrik skrämde honom, han hoppade till och for upp på fötter och stirrade febrilt omkring sig. Vad menade hon!? Han hade inte rört något! Det är sant! Men då han slängde med huvudet från sida till sida så märkte han hur några enstaka blodsdroppar flög genom luften för att landa på golvet. Han förde förvånat upp handen mot läppen och då han såg på den så märkte han att han blödde.
Han hann inte tänka innan mamman hade gripit tag i nacken på honom och dragit med honom i nackhåret. Han kved till då hon nästan lyfte honom från golvet och borrade in sina naglar i hans skinn. Tårarna började välla fram, men som tur var så slängde hon in honom i skrubben och smällde igen dörren innan hon såg det.
Mörkret därinne var totalt och han kröp tyst ihop i samma ställning som innan. Han försökte strypa gråten som tvingade sig upp genom halsen, försökte kväva sina små hulkande snyftningar så gott han kunde.
Mörkret var tryggt, mörkret var lugnande. För därinne var han ensam, isolerad från människorna som krälade omkring i sin egen lort där utanför. Zeke hade vid tidig ålder bestämt sig för vad ondska var. Den gången när han var åtta och de där ute hade brännmärkt honom. Då, medans den heta metallen brände sönder hans kött, då den outhärdliga smärtan spred sig och förlamade honom, då hade han förstått hur ondska tog form i världen. Människor.
Det var då som han hade förstått, att även om han var monstret som människorna var rädda för, så var det dom som sannerligen var de verkliga monstren.
För de gav sig på sitt eget kött och blod. Om han nu verkligen var deras?
Zeke smög in handen innanför tröjan och strök försiktigt över det stora brännmärket på högeraxeln. Huden var gropig och ojämn, ärret såg läskigt ut då han sett det som hastigast i spegeln. Tack och lov så hade hans kropp läkt ihop bra under den tiden, såret hade inte blivit infekterat utav det rostiga strykjärnet som användes, men det hade gjort ont. Det gjorde det ibland fortfarande.
Gråten hade nu slutat och tolvåringen kände hur han gled ner i känslolös dvala, ljudet från kvinnan som skrubbade där ute blev svagare och svagare och till sist så hörde han bara sina egna hjärtslag eka mot tinningarna.
Det här är inget liv. Jag lever inte. Jag finns inte. Det här är ett straff. Ett straff för att jag andas. Han satt kvar en lång stund, säkert en timme, innan han till sist vågade röra på sig. Han reste sig försiktigt upp för att inte ge ifrån sig onödiga ljud i den annars tomma skrubben. Den luggslitna madrassen som låg inknölad där var egentligen det enda som fanns. Men, det fanns också ett fönster. Han lät fingrarna försiktigt söka sig upp mot det igentäppta fönstret. De vuxna därute, monstren, hade försökt täcka igen det med gardiner först, och nu med papper, men han visste precis vart han skulle leta. Han hittade den lilla fliken i det svarta papperet, vek upp den och stirrade försiktigt ut.
Solen sken svagt bakom molnen och himlen, ja, hela världen hade en mycket grå och smutsig nyans. Det fanns träd därute och i ett av dem så satt det en kråka. Då han lät blicken glida över kråkans svarta fjädrar så kraxade den till och vände huvudet åt hans håll. Det kändes som om den såg rätt på honom innan den kraxade igen och bredde ut vingarna, tog ett skutt från grenen och flög därifrån.
Kraxandet lät som ett skrattande. Ett hånfullt, nedlåtande skrattande.
Åh så han önskade att han fick byta plats med kråkan. Bara kunna flyga iväg från alla de händer som greppade och rev efter honom. Han skulle flyga långt, långt bort därifrån och aldrig se bakåt. Men kråkan hade flugit iväg. Hoppet var borta.
Världen och dess skapare måste verkligen gilla det här, tänkte han för sig själv.
Världen vill att jag ska ge upp, världen vill krossa mig, världen vill äta upp mig, sluka mig och förvandla mig till damm.
Av alla ställen som det finns att dö på, så ska jag dö på ett ställe som det här?
Pissad på, spydd på, med magen uppsprättad i en nersliten lägenhet?
Han suckade och kände hur ett ofrivilligt gnyende slapp ifrån hans läppar.
Är det här det enda som finns? Gör det alltid såhär ont att leva?
Varför jag?
|
|
|
|
