så minns jag dig |
under den första stjärnhimlen tror du
inte på något
berättar att du har en sköldpadda i bröstet
istället för ett hjärta
och sanden i håret rör till din värld när du försöker hitta orden
du gömde på månens baksida för längesedan
du gråter och säger att du är
allergisk
du vet bättre och jag ser hur du lever i andra
hur du bryter dig in och somnar om
i ett sköldpaddsskal
under den andra stjärnhimlen är det
höst och du är
aldrig större än ett barn
och ingen berättar att du kan gå själv nu
så då kan du inte det
dina händer är fulla av blommor
dina ögon är fulla av ingenting
det blåser kallt
och du samlar på människor
att låta dansa som höstlöv
de skrämmer dig
med sina liv och sin färg
det skrämmer dig att du aldrig kommer att lyckas släcka deras glöd,
bara dämpa den
du gör det, långsamt, med sorg
under den tredje stjärnhimlen är det
fortfarande vinter
du vrider dina fingrar, slänger bort dem likt min idol
tusensköneblad i snön
önskar dig något som bär att fästa i deras ställe
på hustakskanten
vilar du blicken tio femton tjugo meter ner
överlämnar din själ i mina händer
skrattar att den är ändå
ändå bara flisor av de där nätterna som vi var vakna
bara för att ge nästa dag
en lite renare glans, bara för att dina ögon
glödde så vid det första gryningsljuset
det är det enda du minns numera
det är det enda som finns kvar
resten svepte du in i cigarettrök
knöt ett band kring
och gömde undan
för att aldrig någonsin behöva öppna det igen
under den fjärde stjärnhimlen håller
vi andan och om varandra
så lätt vi kan
du säger att det är tungt att andas numera
att du känner hur ditt hjärta trycks samman och att du är rädd
att tyngden ska få det att stanna
och innan vi korkade upp vår andra flaska vin var jag tvungen att kontrollera
att det fortfarande slog
och det hamrade mot din bröstkorg när jag lade min hand över det
som om det vore fängslat av dina revben
som om det längtade ut
under den femte stjärnhimlen är det vinter
du har förvandlat dina händer till klor
sliter i alla och i dig
du är lättare än molnen
och jag skulle kunna berätta att
det enda som håller dig kvar här
är de svarta kängorna som någon i hemlighet fyllde med sten
medan du slutade drömma och började strypa dina nätter med pianotråd
då rörde du fortfarande försiktigt vid våra halsar
sedan var du borta
under den sjätte stjärnhimlen vet jag
ingenting
du är arg på världen
och skriker åt den att hålla om dig
fort, innan du går sönder
men den lämnar dig
ensam
den sista stjärnhimlen är en fallskärm
och din rymd vägrar att hoppa
vänder sig bort och är nästan lika genomskinlig
som din hud när du kommer tillbaka
håller mina händer
och säger att du behöver mig
nu
ikaros, du lever,
dina vingar bär dig
och jag vill att du aldrig ska tvivla på det igen
|
|
|
|
