"Beslutet om slutet för dig och mig". |
Han stängde av motorn och det blev mörkt. Regnet trummade lätt mot taket och deras andetag klädde rutorna i imma. Utanför grät snön och trädtopparna kittlade månen.
"Vilket jävla skitår det här har varit", sa Maria. "Jorden gick nog under ändå."
"Det känns som det", svarade han och såg ner på sina händer som låg slängda i knät.
Maria lät tårarna falla. Tänkte på ord, meningsbyggnader som inte skulle kunna lägga sig som melankoli mellan dem. Förstod att orden i sig inte spelade någon roll när de sas med sprucken röst. Hon motstod varje impuls att luta sig närmre, ta hans hand, krama om honom några sekunder för länge. Motstod att rita kartor på de igenimmade rutorna. Förstod att dit hon hade sänt dem, fanns ingen väg ut.
"Jag känner mig så vilsen", sa han. Hon nickade och gned händerna mot varandra.
"Det gör ont i mig", sa hon. "Och det som gör mest ont är att jag vet att allt känns tusen gånger värre för dig."
"Det som gör mest ont är att jag inte bara förlorar dig. Jag förlorar min bästa vän", sa han när hon stigit ur bilen. Sedan startade han motorn och hon försvann
.
|
| Kommentarer | | _Live_life_ - 30 dec 12 - 18:19 | | Gillar dina beskrivningar, ditt språk är riktigt vackert! |
|
|
|
