Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

"Älskar" är bara ett ord

"Jag älskar dig"
En fras som används ofta, men vad betyder det att älska någon?

Det finns olika sätt att älska på. Familjen älskas på ett sätt
och vänner på ett annat. Sen kommer den man vill leva med, den
som man står ut med, den man älskar.
Jag vet hur man älskar sin familj, den känslan känner jag varje
gång jag tänker på min mamma, pappa eller mina syskon. Jag vet
hur jag älskar mina vänner, den varma känslan av att kunna lita
på någon för en stund. Känslan av att veta att om det mot
förmodan skulle brytas behöver man inte vara tvingad att fira
födelsedagar eller jul tillsammans.
Känslan av värme, trygghet och kärlek från dessa två är
välkänt för mig, men att älska någon på ett romantiskt sätt
vet jag inget om.

Länge frågade vänner, bekanta och familj mig om jag hade
en kärlek. Jag svarade ibland att det fanns någon jag tycker
om och även om det inte var lögn var det ändå inte helt
sanning. Jag tycker om människor, många är helt underbara
men så finns det dem man inte tycker om alls. Dem behöver
man inte bry sig om. Jag vet att jag gör inte det i alla
fall. Fortfarande när jag inte har träffat någon bekant på
länge frågar dem om jag har en pojkvän. När jag säger att
jag inte har någon brukar de gå vidare men de som är lite
mer öppna frågar om jag har flickvän istället. Det har jag
inte heller. Då säger de bara att du kommer hitta någon
nån gång.

"nån gång" När är "nån gång"? Varför skulle jag finna något
"nån gång" som jag inte söker efter.
"Det är just så du ska göra! Sök inte då kommer det till dig."
Lätt för dem att säga.

Jag försökte dejta en stund för att se om det kunde bli något.
Det gick inte. Dels har jag något längdkomplex och när han var
30 centimeter längre än mig och jag fick både se näshåren och
nackspärr varje gång vi skulle kramas eller pussas avslutade
jag det hela. Det var inte bara längden heller. Jag var rädd.

Först trodde jag att det var honom jag var rädd för, men det
blev mer och mer uppenbart att det var människor jag var rädd
för. Jag hade blivit rädd för närhet. Tillslut kunde inte ens
min familj hålla min hand eller ens peta på mig utan att jag
ryckte undan av rädsla och grät.
Jag fick reda på att jag var deprimerad och att det visade sig
på det sättet att jag hade drag av "Sociofobi", rädsla och
ångest för människor. Jag hade äntligen ett svar på varför
jag var olustig och rädd i närheten av människor.

Nu är jag mycket bättre. Jag har varit bra i nästan ett år och
jag har åter igen fått tillbaka värmen från familjekärleken
och vänskapen. Men den romantiska mig finns fortfarande inte.
Skådespela kan jag, jag kan spela totalt förälskad och vänner
ber mig om råd med kärleken och jag svarar, men själv har jag
inte upplevt det. Svartsjuka, förälskelse, babylycka och allt
det är helt okänt för mig.

Jag har märkt att folk vill ha ett svar. "Tycker du inte om
killar eller?" har jag fått höra många gånger. "Sett vilken
läckerbit som går där?" "Har inte hon fina bröst?"
Det har hänt många gånger att jag diskuterat kroppar med vänner,
både kvinnliga och manliga, men jag har inte känt mig dragen
till någon av dem.

"Men den där godbiten kan man väl hoppa i säng med? ser han
inte bra ut?"
Jodå, det gör han och det skulle jag säkert kunna göra men jag
vill inte. Jag känner inget behov, har inget behov av det.

"Men den verkar väl trevlig, vi pratade ju i evigheter."
Trevlig? Jo väldigt trevlig. Men fortfarande känner jag inget.
Inget pirr i magen, inget hoppande hjärta. Jo, hjärtat hoppar
lite extra när jag får en kram men samtidigt kommer den kalla
tryckande känslan av ångest och det är inte kärlek.

Jag ville själv ha svar på vad det var för "fel" på mig. Jag
läste om olika sexuella läggningar och sökte efter svaren.
Än vet jag inte om jag har funnit dem i och med att jag
fortfarande inte är frisk från depressionen, men jag fick ett
acceptabelt svar som jag förlikat mig med.
"Asexuell"
Man kunde bli upphetsad, man kunde ha sex, man kunde ha närhet,
men... det fanns en viss avsaknad av känslor.

Hade jag funnit mitt svar? Som sagt, det vet jag inte än, men
det duger så länge och de flesta i min närhet har slutat velat
få ihop mig med någon. Det känns lite bättre, bättre än när jag
talade om just detta med min mamma. Jag nämnde det en gång,
inte mer. Den förvirring i hennes ögon jag såg och lite...
besvikelse?... Det gjorde ont. Hade jag förstört hennes bild av
den perfekta lilla dotter jag hade kunnat vara?
Jag har inte tagit upp det igen och när det någon gång kommer
på tal om kärlekspartners säger jag bara "inte än". Det är
lättast så. Hon har nog glömt det som så mycket annat men jag
kommer aldrig glömma hennes blick den gången.

Men kanske jag inte är det ändå? Det kommer jag inte få veta
än. Kanske i framtiden men inte än.
fram tills dess är ordet "älskar" för mig bara det, ett ord.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)


Skriven av
Fyran
17 okt 12 - 12:39
(Har blivit läst 190 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord