Vinnare/förlorare |
Hittade ett gammal text dokument från när jag började skriva noveller haha... så smörigt.
Jag såg in i den mörka natten under tiden som jag funderade på allt som hänt under dagen. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Jag hade varit så lycklig, eller snarare var fortfarande, men nu när mörkret lagt sig och alla sov kunde jag inte hålla tillbaka det längre, denna förvirring jag haft tidigare idag hade blivit en ända stor klump i magen. Var det mitt fel? Jag visste inte vad jag skulle tro, istället stod jag där tårögd och såg ut i den mörka natten som var lika tyst som hon hade varit. Jag kunde inte hjälpa det och det var inte mitt fel, det bara… blev så.
”Hur är det med dig?” sade någon plötsligt ur mörkret och jag vände mig om för att få syn på min lärare stå där med ficklampan i hand.
Jag ryckte lite på axlarna mest för att visa att jag uppfattat att han sa något, jag visste ju hur jag mådde i alla fall på ett ungefär. Mina tankar kunde inte slitas ifrån henne, hon hade varit med på det eller hur? Jag menar jag tvingade inte henne till något… ändå kändes det så… fel.
”Kom in med dig istället för att stå här och bli förkyld” sade han med en aning trött men ändå omtänksam ton. Jag såg honom vända om och börja gå mot stugorna igen, kanske borde jag ha följt med, kanske inte. Å andra sidan brydde jag mig inte om sådant längre, för mig var inte livet underbart, så jag slapp helst se filmen, speciellt efter allt det här.
Även nästa dag var annorlunda jämfört med innan, mina kompisar undvek mig och den ända som hälsade på mig var hon. Åh… så vackert leende hade jag aldrig sett men ändå sken det oro om henne med. När jag bad henne om att sitta med mig skyllde hon på att hon lovat att sitta med de andra, dock såg de inte så glada ut när hon satte sig där.
I skolan var det likadant i tre dagar efteråt innan hon sa något till mig och då var det inget som hade med det att göra. Men sedan på fredagen kom hon fram och släppte en lapp på bordet som sade att vi behövde prata med varandra och träffas efter skolan.
Jag stod där och väntade i en kvart innan jag gav upp hoppet jag trodde verkligen att hon inte skulle komma. Men av en ren slump råkade jag se henne sitta på en bänk med ryggen mot mig. Antagligen hade hon suttit där minst lika länge som jag stått där.
”Jag kan inte sluta tänka på det” sade hon och såg upp i mitt ansikte.
”Jag vill inte tänka på det, det är därför jag undvikit dig” fortsatte hon ledset innan hon slog ned blicken i marken som en hund som gjort nått väldigt dumt och var medveten om det. Utan eftertanke satte jag mig ned bredvid henne och lade armen över hennes axel och drog henne till mig i en tröstande gest.
”Jag vet inte vad jag tycker om någon längre” mumlade hon fram samtidigt som hon gjorde det mer bekvämt för sig i mitt grepp.
”Men det kan inte fortsätta på detta viset. Vi är kompisar, eller hur?” Hon tittade upp i mina ögon och jag kunde inte hålla tillbaka ett leende.
Under den senaste veckan hade jag knappt ätit något, och jag som kunde äta en hel familjepizza själv i vanliga fall. Men den här kvällen var all aptit tillbaka och jag bjöd henne på bio och kinamat, visserligen gjorde det ont i plånboken, men det var hon värd. Jag kunde dock inte låta bli att störa mig på ringen som satt runt hennes finger. Jag ville utrota den eller bara helt enkelt sudda bort den så att det skulle vara som om den aldrig hade funnits. Det var ändå inget bra den stod för, hon trivdes inte med honom det hade hon sagt så många gånger förut, och nu verkade det som om hon inte tänkte flytta med honom.
Nästa dag då jag vaknade upp bredvid henne i min säng kom klumpen tillbaka, är det mitt fel? Jag gick med henne hem och hon frågade mig hur ofta jag startade min mobil. Innan jag han svara ringde han… Jag fick säga farväl till henne då de tydligen skulle resa bort över helgen. Jag log och låtsades inte om det som hade hänt…
När vi var hemma hos mig så bad hon mig kolla om det fanns någon bostad hon kunde flytta in i. Jag letade förgäves då denna lilla håla inte hade en ända etta eller två till salu. Betydde det att hon inte var nöjd med honom eller hade jag fel?
Måndagen var det orientering i skolan. Jag hamnade i samma grupp som min bästa kompis som inte pratat med mig på en vecka. Jag försökte få honom att prata med mig med han förklarade att han inte brydde sig längre, just nu var det orienteringen som räknades. Han hade inte samma åsikt då vi sprungit vilse i skogen en halvtimme senare. Vi började umgås igen och det hela slutade med att vi stod och lekte Tarzan på en klippa.
Jag höll precis på att vinna i poker då mobilen ringde. Det var ingen som ringde utan det var en påminnelse. Jag undrade i mitt stilla sinne vad det var, när jag läste det blev jag först glad men sen ledsen när det gick upp för mig... Jag satt där med en färgstege i ruter utan att säga att jag vann över de andra vars högsta var triss. Jag såg hur min kompis log då han vunnit, det kunde han ha, han hade ju inte sådan otur som jag. Jag släppte mobilen och lät den flyga i golvet så batteriet flög ur. Hon var borta för evigt… jag skulle aldrig få se henne mer. Jag fick min mobil och batteriet av mina kompisar som såg oroliga ut samtidigt som de fortsatte pokern. Jag satte i batteriet och slog på strömmen.
”Varför… varför bl…” Jag tystnade i mitt mummel då jag läste välkomstmeddelandet.
”Jag glömmer dig aldrig”
|
|
|
|
