"Udda & Utsatt" (Nyredigerad) |
En ännu mer finslipad version av "Udda & Utsatt", ge mig gärna konstruktiv kritik. // Polly
Prolog
"Fort fram med rakhyveln, ångesten måste bort direkt!"
Två dödsbleka armar som utgjorde ett stort omfång skärsår.
Våndan och ångesten i den späda pojkens bröst var så ansenlig att all känslostorm var på god väg att svämma över. Luften fick inget utrymme, Aaron var nästan helt övertygad om att han var påväg att kvävas.
Armarna måste snittas sönder ytterligare för att pinan inombords skulle kunna få åtminstone en gnutta ro, att skada sig var för Aaron det enda sättet att mildra det som var så kämpigt att bära omkring på.
Det eller att ta död på sig.
"Jag måste andas, men det är så svårt. Jag får panik!"Några tappra försök till till inandning, Aaron cirkulerade runt i det minimala badrummet i ett bemödande försök att lugna ner sig. Rakblad gjorde det möjligt att undgå den hårda och kaotiska verkligheten under några livsviktiga sekuner och Aaron kände sig då både befriad och märkligt nog bekymmerslös.
Påsen som var fylld med Aarons livräddare, rakhyvlarna, kändes saligt mjuk mot handen då den omslöt den. Badrumsskåpet åkte igen med en dov smäll inne på den svagt upplysta toaletten och Aarons händer skakade okontrollerat när han förtvivlat försökte fiffla fram en skarp och oanvänd rakhyvel.
Hans pappa kunde omöjligt märka att Aaron hade använt en av dem, bara han var noga med att sätta tillbaks plasthylsan igen. Plasthylsan som gav skydd åt de härligt vassa rakbladen. Med ett ryck slet Aaron bort plasthylsan, han lät noggrant bli att unna sig själv någon blick i badrumsspegeln. Gjorde han det skulle han inte bli häpen om hans självmordsbenägenhet ökade ytterligare.
Rakbladspåsen kastade Aaron omilt ifrån sig intill den vita, åldriga tvättkorgen som gav plats i ett av badrummets alla smutsiga och ostädade hörn.
Sen tog han plats inpå duschkabinen och började kavla upp sin långärmade tröja en bit på högerarmen. Med vänsterhanden skulle han sarga handleden och resten av armen än en gång. Stöttande mot sitt högerben placerade Aaron högerarmen med handleden uppåt, nu var allting färdigställt. Det enda som saknades var djärvheten.
Med varsamhet förde han rakhyveln allt närmare sitt mål, han tog ett djupt andetag.
"Det kommer att svida snart, det kommer göra ont som fan. Men jag måste!"
Ett flertal gånger velade Aaron då han kom och tänka på den fysiska smärtan som skulle komma att drabba honom för en stund istället för den psykiska om han skar. Men trots allt var ändå den fysiska smärtan att föredra, åtminstone för tillfället. Defekterna på Aarons handled som ännu inte hade hunnit läka skulle få sig ännu en omgång. För bästa effekt var det tänkt att Aaron skulle karva ett nytt sår rakt över dem.
Inne i badrummet kändes det svalt och lugnt, men inte inom Aaron. Han kände det som om han var en kokande vulkan som när som helst kunde få ett massivt utbrott. Och utbrottet måste avstannas.
Att skära upp ett helt nytt sår i huden skulle inte kännas lika ondartat som det Aaron nu tänkte göra, han bävade för det. Men den psykiska smärtan var outhärdlig, han prioriterade den framför den fysiska. Den betungade tillvaron i bröstet måste väck med omedelbar värkan, även om friden endast gällde för ett par sekunder. Aaron var i behov av all ångestlindring han kunde få.
Därför slöt han ögonen hårt och väntade några sekunder medan han höll rakhyveln på plats mot ett av skärsåren.
"Nu gör jag det bara. Palla bry sig om det gör ont, hela mitt liv gör ont, jag orkar inte bry mig. Jag orkar inte! Jag förtjänar smärtan, jag är äcklig, oönskad och värdelös."
Och när han väl skar så skar han rappt och skoningslöst.
Handleden skälvde till, Aaron kunde knappt få kontroll över sig själv. Så ont gjorde det.
Pulserandet i handleden var oupphörligt. Aaron slog förbehållsamt upp ögonen igen, att beskåda vad rakbladen hade gjort för skada var alltid ett måste. Sårskorporna som så duktigt hade täckt över det gamla såret hade åter fläkts upp, blodet skvalpade fram. Det nygjorda såret var placerat tvärs över det förra och skårorna liknade nu ett kryss. Blodet strilade saktfärdigt förbi resten av Aarons arm och därefter ner på golvet, vilket fick honom att hålla armen en bit ifrån sig. Om han råkade fläcka ner sina kläder med blod så hade han ingen aning om hur han skulle redogöra det för sin pappa, fick han reda på att Aaron skar sig så skulle Aaron garanterat skämmas. Han slöt åter ögonen och då han väl lutat sig mot väggen bakom sig så kunde han andas ut. Drömtillvaron kallad "tillfällighet" som han just hade försatt sig själv i var underbar men kort, han lät sig väl njuta av det utsökta och eftertraktade tillfället. Medveten om att ångesten redan var i antågande, hur den skulle etsa sig fast som en enorm, orörlig klump i börstet ...
Aaron började få panik.
"Jag klarar det inte!"
Att han snart inte skulle kunna ta ett enda befriande andetag utan att ångesten gjorde sig påmind om att den fanns där, det kändes hemskt. Vedervädrigt. Och som alltid fick Aaron härda ut i tystlåtenhet.
Åkte han fritt fall?! Det stack till i Aarons bröst och i magen började det eviga pirrandet av nervositet. Så förskräckt blev han när det ljöd ett abrupt bankande på dörren, stunden av avkoppling var över. Nu var de tårfyllda ögonen inte slutna längre.
- Aaron? Kommer du inte ut nu så får du ingen mat!
Fasan tog också plats i Aarons, nu redan så ockuperade kropp. Rösten försökte han få att låta så lugn och sansad som möjligt då han svarade.
- Jag kommer snart.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | dragonjos - 12 okt 12 - 12:16- Betyg:  | Wow, texten är väldigt bra. Den fick mig att själva till. Självskadebeteende är ingen "lätt" sak att skriva om, om jag nu kan uttrycka mig så, då det oftast handlar om väldigt mycket känslor inblandat.
Jag tycker att du gjort ett bra jobb iallafall, den var jobbig att läsa, fast på ett bra sätt om du förstår? Man ville inte läsa för man visste vad han skulle göra, men man var tvungen att läsa vidare för annars fick man ju inte veta fortsättningen.
Fortsätt i samma banor och meddela gärna när nästa del kommer ut!:) |
|
|
|
