Jag ska skicka in den här novellen till min svensklärare idag (igen, redan fått respons på första utkastet) Han tycker att jag ska ändra titel.
Innan hette den "i lågornas sken" men han tyckte att den var för positiv (typ lägereld-positiv) så jag måste byta.
Här är novellen:
”Ta fast henne!”
Flickan satt tyst med armarna om knäna när männen i svart omringade henne. Hon såg rakt framför sig och blicken var tom. Hennes mörka hår hängde i en tjock fläta över hennes högra axel. Utan att säga ett ord eller att ens försöka ta sig loss lät hon männen binda hennes fötter med rep. Vårdslöst drog de upp henne och började släpa henne framåt längs den leriga stigen. Människor från byn stack nyfiket ut sina huvuden genom dörrar och fönster. Nyfikenheten i deras ögon byttes snart ut mot skräck och de drog sig snabbt tillbaka till den trygga värmen i deras hus. Flickan vände sorgset ner blicken i marken. De få människor som de mötte kastade glåpord efter henne när hon släpades förbi, som om hon var något slags djur. Hon bet ihop, hon var inte arg, hon var bara besviken. Besviken på de människor som hon hade känt i hela sitt liv men som utan ett ord lät männen släpa bort henne.
Byns invånare hade samlats vid torget för att få ta del av eländet. De två männen som hade släpat henne slängde ner henne på marken. Hon bet ihop mot smärtan som kom från fallet. Tårarna brände i hennes ögon men hon tänkte inte låta folksamlingen se hennes tårar. En gammal man i vit dräkt kom och ställde sig ett par meter framför henne. Det var byns äldste. Flickan svalde hårt och satte sig upp på knä, noga med att inte se någon i ögonen. De skulle inte få se henne gråta. Därför såg hon tyst ner i marken när mannen tog till orda.
”Helia Odén. Du har vanärat ditt namn och din familj. Ditt handlande har försatt hela vår by i fara. För att sona dina synder ska du renas i eld!”
Den innan så tysta folkhopen bröt ut i ett medhållande svammel. Helia rörde inte en min när domen fälldes, chocken gjorde att hon inte fick fram ett ord. Ändå hade hon vetat att detta var oundvikligt. Redan från början, när hon var liten och hade skrämt undan de andra barnen bara genom att röra vid dem så hade hon misstänkt att detta skulle bli hennes öde. Hon blundade hårt när hon insåg vad som var på väg att hända. Utan att kämpa emot lät hon männen i svart dra upp henne på fötter för att sedan släpa henne mot bålet. Repen skavde hennes handleder när de band fast henne men hon reagerade inte. Chocken låg fortfarande som ett kvavt täcke över henne. ”Ta det lugnt” tänkte hon. ”Aaron kommer få mig ur den här knipan.” Hon hade inte sett honom där än och hon började bli orolig. Tänk om han inte kom! Tänk om han bara tänkte låta henne brinna till döds! Paniken virvlade runt i hennes bröst när männen kom närmare bålet med facklor i händerna. Precis innan de var tillräckligt nära för att tända bålet så fångade något hennes blick. Lättnaden sköljde upp inom henne när hon såg Aaron stå tillsammans med sin familj en bit bort. Glädjeruset upphörde snabbt. Blicken i Aarons vänliga, bruna ögon var nu hård och lite… sorgsen. Faktum var att hela han såg sorgsen ut. Återigen fladdrade paniken i hennes bröstkorg. Vad håller han på med? Varför kommer han inte och räddar henne? En intensiv hetta fick henne att bryta ögonkontakten och vända ner blicken. Bålet var tänt. Hon hade varit så insjunken i tankar att hon inte märkt när bålet tändes. Nu slickade lågorna hennes bara fötter och fastän att smärtan var så intensiv att hon ville skrika rakt ut så var hon tyst.
I takt med att lågorna steg så steg också paniken inom henne och hon försökte hitta Aaron igen med blicken, i hopp om att han skulle göra något för att rädda den han sagt att han älskade. Istället såg hon hur han sakta vände sig om och började bana sin väg genom folkhavet, bort från henne. En kall hand grep hårt om hennes hjärta när hon såg efter honom. Hennes ögon fylldes av tårar och denna gång kunde hon inte hejda dem från att falla. De ramlade nerför hennes kinder som kristaller och blandades sedan med elden när de lämnade henne. Ensam. Sviken. Övergiven.
Allt var tyst. Inte ett enda ljud hördes utom den sprakande elden. Elden som om bara några sekunder skulle sluka henne likt ett rovdjur slukar sitt byte. Den omringade henne långsamt. Hon såg genom elden och hennes ansikte visade inte ett uns av vad hon kände. Ett högt, fasansfullt skrik bröt genom den tysta natten när lågorna slickade hennes fötter och vader. Hon försökte andas genom smärtan men upptäckte snart att det var omöjligt. Hennes skrik ekade i byn och invånarna såg med uppspärrade ögon på henne. Lågorna tog sig längre och längre upp på hennes kropp och en blandning av ett skrik och snyftning slank ut ur hennes mun. ”Snabbt” tänkte hon. ”Låt det gå snabbt, snälla.”
Ett litet barn grät. Pojken kunde inte vara mer än sex år gammal och han höll sin mamma i handen medan han torkade tårarna med den andra. Några sekunder såg de varandra i ögonen innan hans mamma lätt slog till hans bakhuvud. Pojken bröt ögonkontakten men han slutade inte gråta.
Helia brann. Inte delar av henne, hela hon. Utsidan och insidan. Hon kunde känna lukten av sitt brända kött. Elden smakade rök och död. Hon var nära att svimma nu. Hon såg ut över folkhavet en sista gång. ”Förlåt.” Viskade hon tyst. ”Förlåt.” En tår rann nerför hennes kind och blandades med lågorna som bara gav henne några sekunder kvar att leva. ”Förlåt” Ett sista, hjärtskärande skrik slet sig ur hennes hals innan hon föll ihop.
Skulle vara jättebra om någon ville ge förslag på titel för jag har verkligen hjärnsläpp :( Tack så mycket på förhand <3
|
| Kommentarer |
| azeez - 16 sep 12 - 23:22 |
Ferdos-Lina)
Jupp det är på den tiden ;) Tack så mycket, det uppskattas verkligen :) |
| Ferdos-Lina - 16 sep 12 - 22:25 |
Väldigt bra skrivet! Men jag tror att detta var på häxornas tid eller?
Då brände de misstänkta kvinnor på bål, folk trodde att dem var häxor.
Det kanske inte är så...? |
| azeez - 13 sep 12 - 00:13 |
| :) |
| MyBlackBird - 13 sep 12 - 00:12 |
| :) |
| azeez - 13 sep 12 - 00:11 |
| Brinnande tårar , men tack för alla förslag ändå :D |
| MyBlackBird - 13 sep 12 - 00:08 |
| Kul att höra att det löste sig, får man veta titeln? |
| azeez - 13 sep 12 - 00:07 |
| Tack så mycket både för responsen och titel förslagen! Har varit till stor hjälp så tack så mycket, igen :D skickade nyss in den <3 |
| Espoir - 12 sep 12 - 20:17 |
Vilken bra novell, synd bara att man inte fick reda på varför hon brändes på bål.
Tycker också att det var skumt att efter man fått reda på hennes namn att du började skriva i tredje person när du tidigare hade skrivit i jagform.
Rubriken skulle kunna vara något som "förtäras av Elden", "skamfläck", "ensam död". Fast Myblackbirds förslag på rubriker kanske mer passar in till novellen. |
| MyBlackBird - 12 sep 12 - 17:44 |
Namn är svårt att sätt eftersom detta är din, man kan ge tips. Har bara några "slöa" namn som kanske ger dig någon ide, så här är några ord jag kommer på, på rak arm. Mörka plågor. Brinnande tårar/eldens tårar. Eldens skuggor. Sista blodsdroppen ...
Hela väcker tankar. Man vill vet varför hon sade förlåt osv ... Så kanske något om det. Svårt att säga, vet inte vad för typ av rubrik du vill ha
Men ja, hoppas orden ge dig någon ide ... |
| azeez - 12 sep 12 - 13:01 |
| Ps. lyssnade på "preparing to let go" av "district tributes" när jag skrev denna, kan kanske känna känslan bättre när man läser om man lyssnar samtidigt, bara ett tips <3 |
