När åren rann förbi |
För ett ögonblick sedan
var det vi som regerade där ute,
vi var några udda kids
som trodde att vi skulle vara
"vänner för alltid"
Och vi var inte de enda som sade så,
när de andra viskade bakom ryggen på oss
för att de också ville tro men aldrig vågade.
Och visst höll vi ihop i många år framöver,
från allra första början
innan vi kunde läsa och skriva,
till den allra sista sommarnatten
ungefär 24 årstider senare.
Jag är glad att vi in i det sista
litade på våra löften
och trodde att det räckte med att vi
helt enkelt ristade in våra namn
på ett löjligt träd någonstans
för att aldrig glömma.
Trots att vi egentligen alltid hade vetat
att framtiden skulle försöka slita oss isär.
Hur skulle vi någonsin kunna blekna bort,
vi var ju varandras barndom,
varandras röster när vi uttryckte en tanke.
Men när vårat gäng tillslut skulle splittras
och när åren rann förbi så snabbt att ingen av oss
kunde hålla jämna steg längre,
då insåg jag att trots alla våra minnen som vi delade
så skulle de sista sidorna i våran bok
för evigt gapa tomma.
Men skulle jag någonsin kunna glömma,
eller sluta att tänka på er varje sommarkväll?
Aldrig.
|
|
|
|
