Har ni någon gång förlorat någon som betyder/betydde mycket
för er? På vilket sätt? flytt, död, svek.. det finns många
olika sätt.
Och hur har ni tagit er upp igen?
Ja, jag vet en känslig fråga och ber om ursäkt ifall någon
tog illa upp. Menade inte att göra någon ledsen eller så. :)
|
| Kommentarer |
| Deteztable - 20 feb 12 - 18:42 |
Mitt perspektiv har just ändrats. I går fick jag reda på att min bästa vän har cancer.
Om hon försvinner så kommer jag för alltid hata livet. |
| blackgirl - 18 feb 12 - 00:39 |
| En av mina närmaste vänner tog sitt liv. Det var för 5 år redan och jag har fortfarande inte kommit över det eller tagit mig upp igen. Så tyvärr kan jag inte hjälpa med den biten. |
| LovesLL - 17 feb 12 - 21:14 |
Ja, min pappade hamnade i fängelse när jag var liten. Sedan dess har vi inte haft kontakt, för han har inte tagit något som helst intiativ till det.
Jag vet inte riktigt hur jag tagit mig igenom det, jag var som sagt runt sju när han försvann, det var nämligen det jag trodde. Att han bara lämnade mig. Fängelsedelen fick jag reda på för bara något år sedan. Men jag antar att barn kan glömma saker lättare. Dessutom har jag en ny pappa nu, som är mycket bättre än min biologiska.
Dock ser jag min far på stan ibland, det är lite jobbigt. |
| ochsedankomdu - 17 feb 12 - 16:45 |
| Jävlar vad lika namn vi har, haha, blev helt förvirrad! |
| Deteztable - 17 feb 12 - 15:35 |
Jag har aldrig träffat min mormor eller morfar.
Farmor och farfar har dött.
Tre bekanta har tagit livet av sig.
Två sitter i fängelset.
En är inlagd.
Min bästa vän flyttade till fosterfamilj.
En annan vän sitter på P12.
Jag har förlorat många vänner med även fått många nya.
Jag flyttade.
Så visst förändras mkt och folk försvinner. Men jag antar att det bara är att fortsätta framåt.
Sånt måste man ändå bara.. acceptera. Det är, enligt mig, svårare att gå vidare från saker, människor som har brutit ner en psykiskt under en längre tid. |
| MimmiKitmiri - 17 feb 12 - 02:52 |
Jag har förlorat många, människor som tog det valet att gå sin väg och lämna mig med en massa frågetecken i huvudet, och människor som marken åt upp.
Just nu, känns det som att jag har förlorat hela världen, då ensamheten är alldeles för påträngande.
Jag vet att det inte är så, för någonstans måste någon gilla min närhet. Eller så inbillar jag mig bara. Ingen vet riktigt, inte ens jag.
Det viktigaste att komma ihåg, efter nedgångar, är att livet går vidare. Bokstavligt. Tiden bara går och den skiter i om du är sårad och död inuti.
Så, vad jag gör.. är att följa me strömmen. Finner det lättast så, än att sitta och fundera på vad som kunde ha varit, och vad jag hade kunnat göra för att personen ska stanna. |
