Detta har tagit ganska lång tid för mig att komma på. Men jag blev faktiskt rent sagt mobbad i två år om inte mer när jag var 10-12. Om man kan kalla det så. Jag umgickts med två vänner, och dem var tajtare. Så jag blev den som fick stå på sidan och agera reserv. Vi hade det jättekul ibland och jag älskar de fortfarande. Men jag har läst igenom en dagbok jag skrev under den tiden. Nu märker jag hur dåligt jag faktsikt mådde och hur mycket de sänkte ner mig. Bara mest genom blickar och spydiga ord. De tyckte jag var äcklig som hade samma svarta kofta två dagar på raken. De tyckte att min pappa hade ett dåligt jobb, han är fritidsledare och hjälplärare för barn med Adhd. De var mest utseende som jag fick komentarer om. Mina kläder var inte tillräckligt inne. Det var även mycket hemlisar jag inte fick veta. Ibland gick de bara iväg och viskade. Varje dag innan maten så gjorde dem en slags snurr. Någon slags lek som mest symbloserade att det var dem som var tajtast och att jag inte fick vara med. Jag hade inga andra vänner i klassen eftersom jag alltid varit med dem, det var när våran klass flyttades till högstadiet när det började och vi hade ju alltid hängt ihop. Så jag kännde ingen annan tjej i klassen helt enkelt. Plötsligt blev utseende så viktigt, jag rent sagt blev tvingad att börja raka benen, sminka mig och köpa snyggare kläder av mina vänner när jag var 11 år. Jag mådde så dåligt vissa dagar så jag inte ville gå till skolan. Jag stannade hemma för mycket och jag skyllde på att jag hade magont. Mina föräldrar blev oroliga såklart så de skicka mig till en doktor som satte diagnosen Gluten på mig. Nu har jag haft den i 6 år ungefär utan att ens veta om den verkligen är sann eftersom jag inte ens hade ont i magen påriktigt. Men mina föräldrar fick aldrig veta något, men ibland fick jag nervösa utbrott av att hålla allting inne. Jag kommer ihåg ett. När jag satt i bilen med mina systrar och småbråkade sen sa min ena syster något småelakt och plötsligt gick min gräns och jag slutade andas och bara grät. Vi var nära att åka in till akuten eftersom jag hade så svårt att andas. Men min mamma lyckades lugna ner mig. Till mamma sa jag att vi hade småbråkat lite i skolan.
Jag tror aldrig att mina två vänner visste hur mycket det skadade mig. Jag är vän med dem än idag och de har ju verkligen mognat men de har aldrig bett om förlåtelse och jag har aldrig berättat hur jag mådde. Jag vill inte att ni ska tycka synd om mig, ni som läser det här eller att ni ska ge mig råd. För jag tycker att det är bra som det är, jag vill inte gräva upp en massor av gammal skit när det är bra. Jag vill bara uppmärksamma er att den är nästan överallt, den lilla tjejmobbningen som kan förstöra små barn utan att de ens vet om det. Jag vet att om jag inte bytt skola i sexan skulle det fortsätta och jag har ingen aning om hur jag skulle överleva då, men som tur var hittade jag världens bästa vänner i den nya skolan. Jag skulle bara vilja kunna göra något åt det så att ingen behöver utsättas för det jag utsattes för, jag vill bli den vuxna som har öppna ögon och ser och lyssnar. Det var nog de jag behövde.
|
| Kommentarer |
| svampar - 5 feb 12 - 22:23 |
| aoura- det finns ju som sagt flera sätt att säga det på. personen, "offret", kan ju vara mer eller mindre blödig och ta det på olika sätt. Man kan säga saker klumpigt och inte förstå att det kan ha sårat någon. Speciellt när man är liten, då kan man inte riktigt tänka sig för..än mindre förstå andras känslor och reaktioner. |
| svampar - 3 feb 12 - 00:49 |
aoura- behöver det inte alls vara. Det finns många handlingar man gör i vardagen som kan vara rent av kränkande mot andra, men som man själv inte lägger märke till just på grund av den andras reaktion. Om någon vän till mig säger att jag har en såsfläck på tröjan kan jag ta det på två sätt. Antingen att personen är taskig och säger det som "eeh.. du har en såsfläck eeew" eller på ett mer vänligt sätt där man bara vill vara snäll.
Därför kan man vara taskig utan att själv riktigt veta om det, speciellt om den andra personen är överkänslig. |
| jagkallaskotten - 2 feb 12 - 23:38 |
| Jag skulle inte säga att jag varit i samma sits, men jag känner absolut igen mig i det du skriver. Vad bra att du mår bättre nu iaf och hoppas det håller i sig! Kram |
| rebecc - 2 feb 12 - 17:38 |
| De var förmodligen inte medvetna om vad de gjorde och eftersom du inte sa något så bäddade det ju inte för annat än att det skulle fortsätta. Men bra att du mår bättre nu, det finns liksom ingen väg tillbaka. Kram <3 |
| saraarbast - 2 feb 12 - 17:09 |
| Var i samma situation i 4 år, mamma&pappa gick till rektorn, på det sättet fick dem reda på allting. Men känner igen mig grymt mkt i din text... sjukt. |
| svampar - 2 feb 12 - 10:04 |
| Herregud, ja. Jag har varit i samma situation och det är inte kul. |
| Carrre - 2 feb 12 - 01:40 |
Jag skulle ångra mig djupt om min bästis berättade att hon hade mått dåligt pga mig i TVÅ ÅR, stannat hemma från skolan och inte vågat berätta det. Och som du skriver det måste du mått hemskt ju.
Jag håller inte alls med "THISISMEE".
(varför skrevs jag med versaler by the way?) |
| Carrre - 2 feb 12 - 01:02 |
Du borde berätta för dem hur du mådde, det är först då du ser om
hon verkligen mognat eller inte. Och då lär hon be om ursäkt också. :)
Bra att du mår bättre. |
