Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

"Livet" del 3

Framför mig stod en gammal man med rufsigt grått hår med jordiga snickarkläder på sig.
-Eh, ursäkta mig, jag ska nog gå nu, stammade jag fram.
Jag gick med snabba steg mot stalldörren.
-Nej snälla stanna, kraxade han. Det är så sällan någon hälsar på mig, kan du inte stanna?

Jag stelnade till i dörröppningen och fick höra mammas röst eka i huvudet: ”Prata aldrig med främlingar, Amir!”
Men inte kunde jag väll bara springa ifrån gamlingen nu? Eller kunde jag det? Jag vände mig om och tittade med stora ögon på gubben.

-Jo, alltså jag bara… jag hann inte säga mer förrän gubben avbröt mig.
-Du behöver inte förklara dig, sa han och log milt mot mig.
Jag försökte le tillbaka men det blev mest en ful grimas.
-Jag heter Fredrik, sa gubben. Och det här är Drufus. Han gav hästen en klapp på halsen. Drufus frustade lågt.
-Vad fin han är, lyckades jag få fram.

-Ja visst är han? Men det är synd om honom… sa han tyst och tittade ner i stallgolvet.
-Varför det? frågade jag.
-Jo, min kropp håller inte för att rida, jag har alldeles för ont i ryggen. Så han får alldeles för lite motion än vad han behöver. Jag har funderat på att sälja honom men jag klarar inte av det! Jag älskar Drufus för mycket…
Jag sneglade på Fredrik och såg hur en tår rann ner för hans kind. Det kändes pinsamt att bara stå här i stallet och inte veta vad man skulle säga. Jag tittade på Drufus som la sin mule på Fredriks axel. Han tittade upp och log stelt. Jag tittade snabbt ner i golvet.

-Jag… eh… jag måste nog gå nu, sa jag.
-Javisst, självklart. Kom gärna och hälsa på någon dag! Ropade han efter mig.

Det var med snabba steg som jag började gå hemåt. Det hade börjat regna medans jag hade varit i stallet, och jag var helt genom våt när jag såg vårat hus skymta mellan alla träd och buskar. När jag började småjogga mot huset så snubblade jag på en stor rot och ramlade rätt ner i en vatten pöl. Det brände till i handflatorna på mig och jag såg att jag hade fått ett par rejäla skrapsår på knäna.

-Åh typiskt! Muttrade jag. Jag hasade mig upp på mina ben igen, och började gå försiktig mot huset.

När jag kom in till hallen så slängde jag av mig jeansjackan och gick ut till köket. Jag hällde upp ett glas med vatten och drack det i stora klunkar.
-Hallå? Är det någon hemma? Ropade jag.
Men det var ingen som svarade.
-Hallå?! Vrålade jag.
Men det var fortfarande knäppt tyst i hela huset.

Jag suckade tungt och satte mig i ett hörn. Jag kände mig ensammast i världen, även om jag visste att det fanns många andra människor i andra länder som det var mycket mer synd om. Ensammast i världen… Det var en tung mening.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer
Junior_ - 20 sep 11 - 22:15
Tackar ^^
Carrre - 20 sep 11 - 20:57
maila nästa!! ^^
asbra ;D
Junior_ - 20 sep 11 - 19:59
Tack! ^^
M_123 - 20 sep 11 - 19:22
Guud vad bra! Skynda dig att skriva nästa :D Maila nästa ^^
Junior_ - 20 sep 11 - 18:51
haha tack :D Jag ska maila ;)
ABC_123 - 20 sep 11 - 18:23
Jätte spännande vill läsa mer nuuuu!!!!! Maila nästa :D

Skriven av
Junior_
20 sep 11 - 17:57
(Har blivit läst 145 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord