"Meningslöst" |
Stearinljusets veke. Dess abstraktion. Ack, om jag ändå vore rodnaden på din himmel.
Emballeras i fragmentariska begrepp. Faller mot en grusbemängd asfaltsyta. Pang.
Och då vet jag att din himmel har mulnat och portarna har stängts.
För fattig för att kosta sig ett leende.
Nej, jag befinner mig inte på andra sidan fasaden. Vilar bara mina trötta fotsulor mot en kylig dörrtröskel. Och substansen i dagens spartanska kärna? Icke polerat golv och rapsodiska plural? Eller kanske det faktum att mitt skåp har en flagnad metalldörr med utbuktning? Nej.
Jag får uthärda tre veckor, tre dagar och åtta timmar. Sedan parkerar människorna sina badlakan längs hela strandkusten och skalar av sig kläderna. Bär tunna badkläder som döljer ohyfsade områden. Halsar i sig kylig coca-cola som fräter i halsröret. Äter mjukglass som smälter inom tre minuter.
Sommarlov. Tio veckor bestående av exalterade ungdomar och deras föräldrar som tabubelägger deras frihet. Och dem unga människorna flyr sina vägar, klyver förhållandet till de vuxna och doppar sig i havet under natten. Klinkar på en ostämd gitarr vid en sprakande eld av grillbriketter. Vispar in sina tungor i varandras och delar med sig av sina celler.
Och mina äventyrliga dagar med baddräktsmaterial som klistrar sig fast? Bort från rutiner. Bort från vardagliga rutiner med kaffe som innehåller ett tjockt bottenlager av socker. Bort från strukturerade skolrutiner med tidiga morgnar. Bort från allt. Bort från dig.
Kommer jag tillkännage dess robusta abstraktion som skyler sig bakom mina revbensspjälor? Dess massa som egentligen är för konkret för att kallas för teoretisk? Det måste ut. Räcker det om jag pressar ned två fingrar i gommen och låter det passera med magsyran? Eller måste jag genomgå en operation med doktorer som kilar ned sina plasthandskar i mig?
Svaret är åter nej. Påtagligt koncept. Fader betraktar mig.
Ack, molnformationer i gråskala. Ska jag bringa er min färgkaka?
|
|
|
|
