Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

[sv-uppgift, deckare] Luminiscens

[A/N} Lägger upp min deckare här. Smått weird, fick MVG dock. (brag)
Warnings: Kanske inte är världens K+-are, mer mot PG-13/-17.
Chan, mentions of abuse och mord och blablabla. Styckesindelningar kan vara osäkra, eftersom jag lade in från dokument med annan indelning än vad som fungerar på denna mycket fina (..) sida.

{Luminiscens}

Åh, mitt lilla Ljus, vart har du tagit vägen? Vart har du gömt dig? Bakom den stora stenen du en gång frågade om vi inte kunde ha picknick på? Du anar inte; förstår inte hur mycket jag önskar att jag svarade ja. Du anar inte; du kan inte få ett begrepp om vad jag önskar att jag en gång gjorde; att jag kunde göra om de val jag fick.

Jag förlorade dig. Eller gjorde jag det? Kan man förlora något som man aldrig haft? Kan man sakna något man aldrig förstått? Jag vet inte. Jag vet inte vad det är jag känner. Begär? Lust? Hämnd? Längtan? Det enda jag vet är att jag vill plåga dig, mitt kära barn. Jag vill få dig att falla; snubbla; ramla. Jag vill se dig lida så som du aldrig tidigare gjort, eller kanske bara mer än vanligt? Jag vill få dig att vända dig till mig igen. Igen? Kanske bara första gången? En enda gång? Snälla?

Tiden tickar och plötsligt blev du stor. Jag trodde jag hade mer tid på mig. Jag trodde jag hade chans att invänta den rätta stunden. Men vad var det jag väntade på egentligen? Kanske var det en väntan på att du skulle bli stor? Det blev inte som jag hade tänkt mig, vad det nu var jag hade tänkt mig. Du försvann likt en vindpust, utan att se dig om. Ena dagen var du där, den andra var du borta.

Jag såg i dagstidningen att du och någon grabb i din ålder startat ett band. Ni hade döpt er till Prosapia. Prosapia, Familia; Vad ni än använde för namn - du är min! Du är min son! Det finns inget som kan förändra det, din inkompetenta, oförskämda barnunge. Ni två, du och Simon Motis, skulle ni två klassas som bröder? Den enda bror du har, mitt Ljus, är död. Död på grund av dig själv. Eller var det mitt fel? Det spelar ingen roll. När du stack, tog du min hustru med dig. Nej, det var inte alls så, var det? När du stack iväg som en rädd pojke, lämnade du din egen mor bakom dig. Hon som tog hand om dig efter mina omgångar med svepande, rappa händer. Handflatan mot din kind, bakhanden mot din andra, knogarna rakt på näsryggen. Jag ångrar att jag gjorde allt vad jag gjorde, jag minns dina ärr, sår, på dina armar. Jag minns hur jag varje gång stal en bit av din själ; ditt liv. Men jag kommer aldrig förlåta att du lämnade din egen mor bakom dig, som tog hand om dig och älskade dig medan jag hade mina problem.

Jag undrar om du ens vet att hon är död. Nej, inte alls död, är hon. Snarare en levande död. Instängd på ett mentalsjukhus, är hon. Bryr du dig? Vet du? Anar du? Du har alltid varit klok, det vet jag. Jag var det innan alkoholen drog ner mig i en för tidig grav.

Det är därför jag börjat ringa dig, igen. Jag vet att du tror att det är en annan period. En annan rond av samtal där jag kommer svära över din smitning från mina händer; mitt grepp. Men det är inte alls så som det ser ut. Inget är det.

Du svarar aldrig. Nej, du svarar inte när jag ringer. Det är därför jag ska plåga dig. Jag ska ta iväg vad det är du lever för, och sedan, sedan ska jag tvinga dig att följa med mig i graven.

Mitt lilla Ljus, mitt lilla Ljus, vart har du tagit vägen? Vad skrämde iväg dig?

{Luminiscens}

Han dog direkt. Nej, kanske inte direkt, men i alla fall i medvetslösheten. Eller gjorde han? Hans andetag var så svaga i så fall, så svaga att människans öga inte skulle kunna se någon skillnad. Jag lät honom förblöda i sitt badkar. Jag log, och jag vet att något måste vara fel på mig. Jag mördade någon! Men visst förtjänade han det ändå? Han tog ju dig ifrån mig, mitt lilla Ljus.

Jag ser hans livlösa ögon stirra upp i det vita, blodstänkta taket. Han flyter där bland sitt eget blod och en liten mängd ljummet vatten. Vad var hans sista tankar, måntro? Vad var hans ambitioner, hans önskningar i livet? En vind av ånger svepte genom mig; som ett spöke som far igenom. Men lika snabbt som ångern kom, så gick den. Bort, iväg, och aldrig mer skulle jag få se den. Ånger; det spelar ingen roll vad man ångrar. Man klantar till sig, och man ångrar. Men lär man sig inget av det? Lärde jag mig något av mina tusentals misstag? Lärde jag mig något när jag satt där på den utnötta, skitiga soffan i en illaluktande lägenhet? Lärde jag mig att ånger får en att tänka till? Jag tror inte det. Jag vet inte, egentligen, men jag tror inte att jag lärde mig något.

Hans hår är mörkt nu. Dränkt i blod. De små, bleka fräknarna är täckta av blod. Blod, blod, blod. Det är härligt. Nu förstår jag vad seriemördare känner. Beroende, helt klart. Något mer också, känns det som. Suktan? Fruktan? Ler seriemördare efter ett mord?

Jag vill röra hans bleka hud mot mina fingertoppar, printa in mitt DNA i hans hud. Men nej, jag har en plan att utföra. Jag ska finna mitt lilla Ljus. Jag dödade inte dig för inget, ska du veta, Simon Motis. Inte för ingenting. Aldrig för inget. Aldrig.

Jag samlar in lite blod i ett litet bläckhorn. Jag hånler lite åt min fånighet. Blod är väl inte något speciellt, är det? Nej - eller jo. Kanske. Jag vet inte. Men det får jag fundera på senare. Jag vet bara att nu ska jag ge en liten ledtråd till de som ska finna mig. Åh, de kan i alla fall försöka. Förgäves, dock. I blindo, med bakåtbundna armar.

En gammal fjäderpenna finns mellan tummen och pekfingret. Jag doppar pennan i hornet och skriver med pojkens blod. Det känns... obekant. Främmande. Men visst vill jag ha mer.

Bokstäver bildar stavelser; ord. Permissum nos balineum in cruor una. De kommer aldrig att förstå vad jag menar. Aldrig. De kommer aldrig att kunna förstå min avundsjuka.

Låt oss bada i blod. Låt oss bada i blod, mitt lilla Ljus. Jag har precis tagit din så kallade broder. Jag slog in min tomma ölflaska i hans bakhuvud. Åh, blodet som sprutade. Vilken syn; vilken fontän! Du skulle ha sett, mitt lilla Ljus. Du skulle ha varit här. Visst skulle du ha varit stolt över mig, om du såg det? Du gillar blod. Gillade, i alla fall. Blodet som rann ner för dina armar. Jag såg det, med mina egna ögon, men inte brydde jag mig. Nej, jag låtsades inte om det. Eller, var det så? Skrek jag inte åt dig? Berättade jag inte hur värdelös du var? Kanske gjorde jag det, jag minns inte. Halva mitt liv är en en dimma. Kanske mer än halva mitt liv. Jag vet inte. Men jag ska få tillbaka dig nu. Lita på mina ord.

{Luminiscens}

Jag sitter på Kaffe och Te och Kafe. Jag studerar dig, men du känner inte igen mig. Eller gör du, men låtsas att du inte gör det? Är jag ingen för dig? Har du raderat mig, eller längtar du efter mig? Saknar du mig?

Jag erkänner att jag inte ser ut som jag en gång brukade. Mitt hår är nött, flottigt, långt och har så många gråa fläckar att jag ser ut som en björkstam. Min haka är i något stadium mellan stubb och skägg. Min hy är rynkig och förstörd. Förstörd kanske är fel ord, men det finns inget bättre sätt att förklara det. Mitt lilla Ljus skulle aldrig känna igen mig, visst?

Han har slutat sitt pass, men ändå stannar han kvar. Jag ser hur han sätter sig ner vid ett av borden alldeles intill mig, mittemot en av poliserna som undersöker mordet. De har inte kommit nära mig. De misstänker lärarna på pojkarnas skola. Inkompetenta poliser, tänker jag. De måste väl kunna lyssna efter det som inte sägs? Eller kanske det som sägs bakom ridån? I luften, det som träden viskar.

Jag hör hur han pratar. Han pratar om sitt liv, och kriminalinspektör Elliot Procer om sitt. Hur lätt kan mitt lilla Ljus öppna sig? Är det något med Procer som får honom att falla? Eller kanske klättra? Kan man falla när man redan är på botten?

Han nämner mig. Han nämner att jag är död för honom. Jag observerar Procers reaktion. Hans obsidianfärgade ögon är fylld av frustration; ilska; behov av rättvisa. Men en uttryckslös mask håller sig kvar på ytan. Trots det, hör jag hur han försöker få mitt lilla Ljus att söka hjälp. Söka hjälp som inte finns. Går det?

Ord byts ut. Kommunikation. Avundsjuka strömmar genom mig. Hur kan han prata så enkelt med den där Procer, men vägrar att prata med mig? För honom är jag död, berättar han för Procer. För honom har han gett mig flera chanser, berättar han för Procer. Vad berättar han för mig? Allt som han berättar för Procer, för han vet inte att jag är här! Eller gör han? Vet han att hans tid är kommen?

Jag drar i mig det sista av teet och lutar mig tillbaka. Mina fingrar är sammanflätade över min utåtbuktande mage. Era konversationer är överhörda av mig. Ni vet inte om det, tror jag. Men jag hör er prata, och jag får reda på så många saker.

Jag inser också att din tid måste få ett slut redan imorgon. Imorgon är du ledig. Imorgon ska vi bada i blod, mitt lilla Ljus.

{Luminescens}

Märker ni inget annat än er själva? Jag går ju alldeles bakom er, jag hör er. Jag hör hur mitt lilla Ljus säger att han är rädd. Du borde vara rädd, för jag kommer att ta dig imorgon. Lev natten som om det vore den sista, det är mitt enda råd.

Och sedan säger du något som ekar i mitt huvud. Mina planer ändras. Du vill sova över hos honom. Du vill sova över hos Procer, och du är rädd, så rädd. Du vet vem det är som söker dig, visst? För ingenting tyder på att jag är ute efter dig. Ingenting. Kanske är du bara paranoid? Kanske är du bara så vilsen, nu när din bror är borta? Kanske söker du dig hemåt?

Kom till mig, mitt lilla Ljus. Fast gör det inte. Jag vill att du ska få lida. Kämpa emot. Be om barmhärtighet. Men det ska du inte få. Nej, vi ska bada tillsammans, bada i vårat eget blod.

Du ska sova hos Procer inatt. Kanske måste jag vänta ännu en natt för att fullfölja min önskning. Jag är osäker. Kanske ska jag slå till när Procer åkt till jobbet. Jag vill skrämma honom också. Jag vill skrämma honom så att kanske, kankse dör han med. Av hjärtattack, av självmord. Ni båda verkar vara två ensamvargar i behov av varandra. Kanske är ni vad man kallar för själsfränder? Det är tjugo års skillnad, men det verkar du inte bry dig om mitt lilla Ljus. Och uppriktigt sagt, det gör inte jag heller.

Och så säger du de där orden. De ekar i mina öron, även fast eran konversation tagit slut. Jag vet att de ekar i Procers öron också.

"... Du är polis."

"Jag är civilist på fritiden", påpekar Procer.

"En civilist som är utbildad polis", poängterar mitt lilla Ljus. Åh, du är så klok, så smart, så vacker! Jag längtar så efter att få skära upp våran hud. Jag vill förenas med dig, så som vi aldrig varit. Vill inte du också det, mitt lilla Ljus? "Och jag gillar dig. Jag litar på dig. Du ser så självklar ut för mig när du sitter där vid hörnet på KTK med en kopp te och en pocket. Lugn. Inte som min familj, min bror, men döm icke en orm efter stillheten. Du däremot, du är lugn. Hur lyckas du?"

"Med att vara lugn?"

"Nej", säger mitt lilla Ljus och skakar på huvudet. "Hur lyckas du med att få mig förvirrad?"

"Jag vet inte."

"Nä, det är väl så ibland, när ens familj försvinner. Det är väl så att man blir förvirrad av något så simpelt som kärlek."

Är det verkligen kärlek du känner, mitt lilla Ljus? Är det verkligen det du känner? Det är vår nu. April. Slaskigt, kallt men ändå varmare än i December. Det är fortfarande ett mörker som hänger över vårat land. Desperat försöker mörkret hålla sig kvar över vårkvällarna. Dina fötter, Procers fötter, mina fötter traskar vidare på marken. Är det det här vi vill? Leva på en ö ovanför Storbritannien? Det är kyligt, det är kallt. Sade vi inte att vi skulle resa till Spanien? Kanske flytta dit? Glömma bort att Novulune ens existerar? Våran ö, våran lilla latininspirerade ö. Klimatet så som allt annat häromkring. Ingenting speciellt. Bara nordiska växter i skogarna som finns.

Är det kärlek du känner? Är det kärlek du aldrig fick från mig? Frukta icke, mitt lilla Ljus. Rött är kärlek och blod är rött. Scharlakansrött, faktiskt. Karmosin. Rubinnyanser. Vill du bada i kärlek med mig, mitt lilla Ljus, vill du bada i blod? Vill du ge mig det jag ville ge dig, men aldrig kunde? Vill du ge min sista tid i livet, och oändligheten i döden, lycka? Vill du ätas upp av parasiter här bland de levande, eller vill du följa med till de dödas paradis?

Följ med mig, men plågas först. Jag vill ha hämnd för vad du gjorde mot min hustru, jag vill ha hämnd för vad du gjorde mot mig. Du bara stack iväg. Utan ett ord. Utan att se dig om, stack du iväg. Nu har jag funnit dig, och tiden tickar sakta in, ändå så tickar tiden lika snabbt som för hundra år sedan.

Kämpa emot, men acceptera ditt öde.

{Luminiscens}

Jag ser Procer stänga dörren efter sig. Kanske sover du ännu? Kanske inte, jag minns att du hade sömnproblem förrut. Det är väl mest mitt fel, men jag ska gottgöra dig nu. Jag lovar, mitt lilla Ljus. En sak jag noterar är att han inte låser dörren. Perfekt. Då slipper jag dyrka upp låset, eller plinga på.

Jag satt uppe länge i natt och planerade. Jag vet att jag ska sammankoppla ditt bakhuvud med min ölflaska, så som jag gjorde på Motis. Jag vet att poliserna kommer koppla ihop fallen, men det spelar ingen roll. Döda kommer vi vara, och ingen lag kommer finnas i döden, bland de icke-existerande men ändå så levande och döda.

Jag kommer samla ihop ditt blod i ett bläckhorn, jag kommer skriva en liten notis och skicka den till poliserna. Åh, vilket kaos det kommer vara, om de listar ut det. Annars kommer det vara det när din kärlek kommer hem igen, eller hur? Han kommer finna dig och en okänd man i hans eget badkar, döda, flyande på blod.

Undrar, gör jag ibland, om jag är psykotisk. Kanske är jag det ändå, kanske behöver jag hjälp. Men jag vill ha dig tillbaka, mitt lilla Ljus. Jag vill ha dig tillbaka så mycket att döden är platsen vi kan börja om igen, ställa allting till rätta. Vill du inte det, mitt lilla Ljus? Vill du inte vara med mig?

Jag tror att jag ler, men jag är inte säker. Jag har inte lett på länge. Jag minns knappt hur det känns. Det spelar ingen roll längre, dock. Vi har kommit till ett avslut - vårat avslut.

Dörrhandtaget är mot min handflata. Jag sluter handen om den kalla metallen och trycker ner handtaget så försiktigt, så kärleksfullt. Var det så jag gjorde mot dig, mitt lilla Ljus? Tryckte jag ner dig på ett kärleksfullt sätt, på ett sådant kärleksfullt sätt att du bara kände hat mot mig?

Jag kliver in. Jag finner dig. Jag slår den gröna flaskan mot ditt bakhuvud, efter att ha dragit dig till ett badkar. Åh, ljuvliga syn. Vänta ett ögonblick, jag ska bara skriva min lilla lapp.

Är jag sjuk? Jag har dödat min egen son. Mördat honom. Han som funnit kärlek och allting. En röst inom mig skriker hur fel det här är, hur dumt och sjukt det är. Hur barbariskt och oförlåtligt det är. Men en annan, den mer dominerande rösten, den säger att det är rätt. Jag skapade denna människa, jag har rätt att göra vad jag vill med min son. Jag vill dö med honom för att sedan börja om. Är inte det rätt? Självfallet är det rätt. Det måste vara det. Vad annars är det? Fel?

O, min lilla son, mitt lilla Ljus, min lilla Luke. Det var jag som döpte dig. Luke Niveus. Det var jag som döpte dig till ljus, medan jag, Ater Niveus, är Mörker. Vi ska förenas, finna balans och söka oss till någon annanstans. Jag vet att du vill det här, Luke, mitt lilla Ljus. Jag vet att du vill ha en far. Här är jag, jag välkomnar dig. Följ med mig, för mitt liv är avslutat snart ändå. Om två år är jag död, så vad spelar det för roll om jag dör nu? Cancern skulle ha ätit upp mig inifrån, och jag skulle ha dött utan dig, Luke. Jag ville aldrig dö utan dig.

O, meus infanita lux lucis, ego mos reperio sententia sicco. Det får vara mitt meddelande. Det får folk klura på. O, my baby Light, I will find you out.

Ah, en sådan känsla det är att skriva med blod. En sådan känsla. Hur skulle jag ge den här lappen nu då? Gå dit själv? Kanske det. Nog kan jag lämna mitt lilla Ljus här själv. Det tar bara några minuter att ta mig tillbaka till dig igen.

{Luminiscens}

Nej. Nej, nej, nej, nej, nej! Det här fick inte hända! Det här stod inte i planerna. Hur kunde poliserna lista ut allt? Det är säkert Procers fel. Alltid Procer. Alltid någon annan!

Nej. Mitt lilla Ljus måste dö med mig! Mitt lilla Ljus måste få sin efterlängtade fader! Förstår ni inte? Är ni inkompetenta? Ovetande? Försök förstå i alla fall! Försök förstå vad jag vill. Låt mig få det, låt mig få dö med min son.

Släpp mig. Jag kan gå själv och nej, jag är inte psykotisk. Nej, nej, nej. Jag bara ville. Jag bara tänkte. Jag bara ville ha bekräftelse.

Förlåtelse.

Svek jag dig, mitt lilla Ljus, eller har jag aldrig gett dig något annat än svek?

Polisgrepp. Skrik. Är det mitt skrik? Jag vet inte. Men jag vet att mitt liv är över. Det kanske alltid har varit det, men jag bryr mig inte. Jag skriker min sons namn ut i luften. Av frustration eller av ilska, det vet jag inte. Jag förbannar Procer, jag förbannar polisen. Kanske skulle jag inte ha gått till polisen med den där lappen ändå?

Jag hör hur någon säger att han lever. Hur kan han göra det? Blodet forsade ur hans huvud. Frihet? Jag vet inte. Jag lät mig bli övermannad. Sådan idioti. Sådan miss.

Men son, du ska veta detta: Även om du lyckades smita från mig den här gången... jag kommer finna dig igen. I will find you out.


Sora, åk9 -10 ©
Latin Translator Grammar Error.

Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)
Aliki - 6 dec 10 - 20:13- Betyg:
riktigt bra, fattar varför du fick mvg iaf ;)
Du får fram hur han känner och vad han vill. önskar verkligen att jag kunde skriva så.

Skriven av
eggbert
5 dec 10 - 22:15
(Har blivit läst 163 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord