Jah klarar inte mer?! |
Jag klarar inte mer?!
Jag sprang på den hala gräsmattan som var full av dagg. Solen höll på att gå upp på himlen.
- Nu kommer jag för sent till skolan igen, tänkte jag.
Det var bara för att jag försökte täcka över det sabla blåmärket som var mitt på kinden. Men som tur är så ligger mitt hus granne med skolan. Man går bara över vår gräsmatta in på en liten stig, tar Dalklippevägen uppför en backe och sen är man på skolgården. Det var helt öde på skolgården. Inte ens dagisbarnen var ute och lekte. Jag sprang in genom dörren till vår korridor, kastade av mig ytterkläderna och gick flåsande in i klassrummet. Sonja vår lärare stod vid katedern och pratade och pratade om discot vi skulle ha nästa vecka.
- Om det är någon som vill ta med sig skivor och discolampor och sånt så får ni gärna göra det. Och det vore väldigt kul om några ville uppträda.
Hon fortsatte att prata men jag struntade i att lyssna för jag ville ändå inte gå på något disco. Jag hade nog somnat för jag vaknade av att jag fick en pekpinne i huvudet.
- Anna ligg inte där och sov! Det ringde ut till rast och jag gick ut till skolan gården till mitt vanliga ställe. Det var gångvägen till skolan. Förut hade vi skolgård där, men nu när dagis hade flyttat in till skolan så hade dom fått den delen till dagiset. Jag hatade det huset. Den fula gula färgen och den perfekta trädgården usch vad jag hatade den. Jag segade igenom resten av dagen. När det var slut gick jag inte hem. Jag gick runt den lilla byn och satte mig till slut på en bänk. Jag ville inte hem till pappa som bara ligger och super och sover hela tiden. Han kommer säkert bli rasande nu när jag inte kommer hem. Att inte mamma tar våra saker och flyttar därifrån. Men då kommer säkert pappa bli ännu mer arg och slå mamma tills hon inte kan röra sig eller prata. Neej jag klarar inte detta längre. Jag gick till vägen och tog det sista klivet i mitt 13 åriga liv.
|
|
|
|
