Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

(m/m) I love you, moron! ~ Kapitel 8

Tack ni som kommenterade förra delen :) Blev lite "sådär" eftersom jag är säker på att det är fler än 4 som läser. Ni som inte kommenterar: KOMMENTERA!
Förlåt föresten för att det tar sån tid mellan delarna, min inspiration har varit försvunnen ett litet tag nu.. >.>




Mammas hus dök upp en kvart senare. Jag cyklade långsammare än vanligt, men det tog ändå bara fem minuter extra. Jag ställde cykeln på gräsmattan bredvid mormors lilla röda elbil. Hon trodde väl att hon gjorde världen en tjänst som körde den jobbiga lilla saken som lät som en rostig symaskin. Om jag hade något att säga till om så skulle hon göra världen en ännu större tjänst om hon var död. Missförstå mig nu inte, jag hatar inte mormor… inte så mycket i alla fall. Jag suckade, tog väskan och gick in utan att knacka. Jag hörde direkt mammas röst från köket.
”Sebastian? Är det du?” Jag suckade tyst och tog av mig skorna.
”Ja, mamma! Vem kan det annars vara?”
”Var inte uppkäftig!” Jag suckade irriterat. Det här var därför som jag inte gillade när mormor kom. Så fort mormor var här började mamma lägga märke till en massa saker som hon inte brukade, till exempel mig. Sen blev hon väldigt aggressiv. Mormor gjorde inte det hela bättre. Hon hackade på mig, frågade om jag hade några vänner, någon flickvän eller åtminstone något. Jag fattade inte varför hon helst plötsligt ville träffa mig. Hon gillade mig lika mycket som jag gillade henne.
”Sebastian! Kommer du?”
”Ja! Jag ska bara lägga väskan i mitt rum.” Jag gjorde det långsamt, men ändå så snabbt så att mamma inte skulle bli ännu mer förbannad. Tillslut blev jag ändå tvungen att gå ut i köket och träffa min, åh så kära, mormor. Dem satt vid köksbordet med en whiskey- och en vinflaska framför sig.
”Där är du,” sa mamma så fort jag satte foten i köket. ”Så lång tid tar det väl inte att lämna en väska?” Jag struntade i att svara. Istället kollade jag på henne. Precis som jag trodde så var hon blek och hade mörka ringar under ögonen. Men hon hade ändå lyckats få på sig en vit blus med rött broderi och jeans.
Mormor vände sig om och stirrade på mig med sina grå ögon genom de fula, gammalmodiga glasögonen. Hon hade samma mörkbruna hår som mamma, men det var för att hon färgade det. Annars skulle hon varit helt gråhårig vid det här laget.
”Där är du ju, Sebastian. Det var länge sen man såg dig.” Jag undvek hennes genomträngande blick medan hon studerade mig från huvudet till tårna.
”Det var länge sen man såg dig också, mormor,” sa jag när hon slutat stirra så obehagligt på mig. ”Var är morfar.” Både mamma och mormor stelnade till en kort stund. Mormor lyfte sitt glas och tog en klunk whiskey. Mamma svarade istället.
”Han är död.” Jag stirrade på henne.
”Va?” skrek jag. ”Varför har ni inte sagt något?”
”Vi tyckte inte att det behövdes.” Mormor satt tyst och drack upp det sista av whiskeyn. Jag spände blicken i mamma, och för första gången i hela mitt liv undvek hon min blick. Det var något som inte stämde här.
”Hur dog han?” Det blev en konstig tystnad i rummet. Ingen av oss sa något på flera minuter. Tillslut suckade mamma och reste sig. Hon kollade på mormor som nickade. Mamma gick fram till mig och ledde in mig i vardagsrummet utan ett ord. Hon tryckte ner mig i en av sofforna och satte sig sen på armstödet till den andra.
”Sebastian. Du vet ju att din morfar var en högt uppsatt man i USA?” Jag nickade. Morfar hade varit en väldigt högt uppsatt man i USA. Jag har aldrig vetat varför. Sista gången jag såg honom var ett år efter mamma och pappas skilsmässa. Han kom för att se hur det var med mamma, Victor och mig. Jag älskade morfar. Han var den enda, förutom pappa, som alltid var snäll mot mig och gav mig godis. Han kom en svart bil med skottsäkra fönster och tre livvakter i svarta kostymer och sådana där saker i öronen.
”Vad är det med det?”
”Jo. Han blev mördad av den ryska maffian. Tydligen hade någonting hänt som gjorde den ryska maffian förbannad… och mördade honom när han skulle gå in i ett plan… på väg hit.” Jag spärrade upp ögonen när jag hörde mamma snyfta. Hon hade tårar i ögonen och snart rann dem nerför hennes kinder. Jag satt helt hjälplös en stund och bara stirrade på henne. Tillslut ställde jag mig upp och la försiktigt armarna om henne. Jag hade aldrig klarat av att se någon gråta, tjej eller kille spelade ingen roll. Mamma stelnade till först, men sen kramade hon mig tillbaka.
Vi kramade varandra ända tills mormor ropade på oss – eller på mamma.
”Nina! Hur lång tid kan det ta att berätta hur den gamla gubbstrutten dog?!” Jag blev genast röd om kinderna av ilska. Hur vågade mormor kalla morfar ”den gamla gubbstrutten”?! Så fort mamma hörde mormors röst slutade hon gråta och knuffade bort mig från henne. Det var som om hon hade varit i någon sorts trans förut.
Hon reste sig och rättade till tröjan. Sen torkade hon sig runt ögonen och gick mot köket samtidigt som telefonen ringde. Jag suckade lågt och satt kvar i soffan. Varför kunde hon inte vara mer som en vanlig mamma? Jag saknade pappa och Marcus mer än jag trodde var möjligt. Och Victor… Plötsligt kände jag hur några salta tårar rann nerför mina kinder. Jag snyftade och torkade snabbt bort dem. Samtidigt kom mamma tillbaka med telefonen i handen. Hon såg konstigt på mig, men sa inget.
”Vad är det?” frågade jag när hon inte sa något.
”Det är blondinen som bor i Hannes hus,” svarade hon och gav mig luren innan hon gick tillbaka till mormor. Jag suckade. Ända sen pappa tillkännagav att han och Marcus var förlovade har mamma alltid pratat om Marcus som ”blondinen-som-bor-i-Hannes-hus”. Hon har inte sagt hans namn en enda gång sen han kom hit för att hämta mig några dagar efter pappa meddelat förlovningen. Jag suckade lågt och log sen när jag såg luren i min hand. Jag satte den mot örat.
”Hej, Marcus,” sa jag, fortfarande leende. Han började genast skrika i andra änden av luren. Det var svårt att hålla sig för skratt.
”SEBBE! KOM HEM! VI SAKNAR DIG SÅ MYCKET!” Jag fick hålla luren en bit från örat för att inte få hörselskador. Jag kunde höra pappas röst, sen Marcus igen och sen lite ljud och muttrande när Marcus gav telefonen till pappa.
”Sebastian? Sebastian?”
”Pappa? Hur mår Marcus egentligen?” Han suckade lågt.
”Den frågan ställer jag mig själv varje dag.” Man kunde höra leendet i hans röst. ”Hur är det med din mamma och mormor, då?” Jag var tyst en kort stund.
”Morfar har dött. Han blev mördad av den ryska maffian.” Det blev jättetyst i andra änden. Jag började undra om han svimmat.
”Jaså? Ja, det… var ju inte kul förstås.” Det blev en ganska lång paus igen. ”Hur är det annars? När kommer du tillbaka?”
”Jag ska försöka komma tillbaka imorgon och sen stanna ett par dagar. Jag var ju här ganska länge förut.”
”Ja. Vi saknar dig väldigt mycket här. Marcus och Lukas bara gråter hela tiden.” Jag log brett.
”Säg att jag troligen kommer tillbaka imorgon om inte mormor ska stanna alltför länge. Hon har ju träffat mig nu, så hon kan inte vilja se mig mer.”
”Kanske inte. Nu vill Victor prata. Marcus får vänta tills du kommer tillbaka.”
”Okej. Hälsa honom.” Jag hörde Marcus protestera i bakgrunden medan pappa gav telefonen till Victor.
”Sebbe?”
”Hej, Victor.” Jag hörde honom andas ut.
”Vilken tur att du inte har dött än. Marcus skulle få slag eller något om du skulle göra det. Han älskar dig verkligen otroligt mycket, det vet du va?” Jag torkade bort en tår som försökte rinna nerför kinden.
”Mm, det vet jag. Jag älskar honom med. Även om han är barnslig ibland så är han… ja, du vet jag menar.”
”Ja. Han kan vara otroligt barnslig, men det är faktiskt bara när det gäller dig. Är det någon annan är han hur cool som helst.” Jag torkade bort ännu en tår och log.
”Kan jag få prata en kort stund med honom?”
”Javisst. Han vill väldigt gärna prata med dig med.”
”Tack. Hälsa Lukas från mig.”
”Det ska jag. Nu kommer Marcus.”
”Okej, tack.” Efter en kort stund hörde jag Marcus röst i luren. Han skrek inte den här gången som tur var.
”Sebbe? Du ville prata?” Jag nickade, men kom sen på att han inte kunde se mig.
”Ja.” Vi var båda tysta en ganska lång stund innan Marcus bröt tystnaden.
”Vad ville du prata om?”
”Inget speciellt egentligen. Jag ville bara säga att jag älskar dig.” Han blev tyst en kort stund, av chock förmodar jag.
”Jag älskar dig med, Sebbe. Det kommer jag alltid att göra.” Mamma kom plötsligt in i vardagsrummet och sa med blicken att jag var tvungen att sluta.
”Jag måste sluta nu. Mamma vill inte att jag ska prata mer.”
”Okej. Men du måste komma tillbaka imorgon!”
”Jag ska försöka. Krama alla åt mig.”
”Det ska jag. Lycka till. Hejdå.”
”Tack. Hejdå.” Vi la på och mamma tog ifrån mig luren och gick sen. Tårarna som jag lyckats hålla inne under tiden jag pratat kom nu rinnande nerför kinderna på samma gång.


Resten av dagen gick väldigt långsamt. Jag hade varit med om en dag som gått så långsamt förut. Det mesta av tiden spenderade jag inne på mitt rum där jag lyssnade på hög musik i mina hörlurar eller läste någon av böckerna som alltid stod hos mamma.
Mamma kallade på mig när lunchen var klar. Hon hade satt in redan färdiglagad mat i mikron och sen satt fram det på bordet för oss att äta. Mormor brydde sig inte, men jag kunde inte låta bli att tänka på hur lat mamma var som inte ens orkade laga egen, riktig mat.
Efter lunchen kollade jag på tvn som fanns i mitt rum, hittade en film som var kanske två timmar lång.
Halv sex kallade mamma på mig igen. Det var middag. Jag suckade och la ifrån mig boken som jag läst. Mormor och mamma satt redan vid köksbordet och hade redan tagit. Som tur var så hade mamma i alla fall lagat den här maten själv. Det var makaroner och köttbullar. Jag satte mig vid bordändan och tog lite mat till mig själv. Vi åt under tystnad och när jag skulle resa mig för att gå öppnade mormor munnen.
”Jag åker hem imorgon, så se till att du är kvar, Sebastian.” Hon spände blicken i mig och jag nickade.
”Det är så roligt att du ville komma, mamma.” Mormor såg på mamma och nickade sen.
”Det var det. Egentligen har jag inte tid med sånt här, men jag måste ha något att berätta för de andra.” Jag fnös, men tystnade direkt när mormor tittade på mig. När hon vände sig mot mamma och började prata igen kunde jag andas ut. Men det var bara så irriterande! Mormor hade all tid i världen. Hon har varit pensionär sen förra året! Och med ”de andra” så menar hon de andra gamla kärringarna hon umgås med någon gång i veckan. De enda dem gör är att skvallra och berätta saker som för det mesta inte är sant.
Jag suckade och gick från bordet. Varken mamma eller mormor sa något, men jag kände deras hårda blickar i ryggen.
Jag gick in i mitt rum och satte la mig raklång på sängen med armarna under huvudet. Tur att det var skola imorgon så att jag inte behövde vara med mamma eller mormor.


Klockan var halv åtta och jag kollade på ett av mina favoritprogram, How I met your mother, som precis hade börjat när mamma kom in. Jag kvävde ett irriterat stön och såg sen förvånat på henne när jag såg vad hon hade på sig. Hon var klädd i en mörkgrön klänning med djup v-ringning som gick till vaderna. Hennes hår var uppsatt i en knut med slingor av hår som ramade in ansiktet. I öronen dinglade stora silverringar och runt halsen hängde ett silverhalsband som hon fått av pappa men som hon aldrig gjort sig av med.
”Vart ska du?” Hon svarade inte med en gång.
”Jag ska på dejt.” Det hade jag redan gissat. Hon suckade. ”Jag tycker att du ska få veta att jag redan har träffat den här mannen ett tag, och jag tror det börjar bli mer allvarligt.” Jag nickade och min hjärna gjorde kopplingen. Mamma hade stuckit ut lite senare på kvällen ett tag nu, hon hade aldrig sagt vart hon skulle, men man kunde ju gissa.
”Okej. Ha så kul då.” Hon nickade.
”En sak till. Eftersom jag inte är hemma nu så om mormor vill ha något så hämtar du det åt henne. Uppfattat?” Jag nickade igen och hon gick. Jag hörde henne säga något till mormor som svarade och sen öppnades och stängdes ytterdörren. Någon sa ett skämt i programmet och jag vände blicken mot tv-rutan.
En kort stund senare ropade mormor på mig.
”Sebastian! SEBASTIAN!”
”Vad är det, mormor?!”
”Hämta whiskey åt mig!” Jag suckade, men hävde mig upp i sittande ställning. Sen ropade hon på mig igen.
”Jag kommer!” Det här skulle bli den längsta kvällen i mitt liv.



Eftersom det tar ett tag mellan delarna så har jag ett förslag: Om jag tar en paus med att lägga upp delar här och skriver ett par kapitel så jag kan lägga upp fler senare? Vad tycker ni om det?
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)
Eclipse - 18 aug 11 - 01:57- Betyg:
*Stirrar på skärmen* Jag hatar mormodern för fullt här.. Och tycker synd om Sebastian.. Och lite om mamman men jag har kluvna känslor om henne. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga.... jätte bra skrivet och jag läser vidare!
Uzumakinaruto - 15 jan 11 - 18:47
mögmögmögmgö >:D
littleDandelion - 30 sep 10 - 23:18
men VA?! Ryska maffian? U.S.A? Morfar??? Men vad 17! Nu måste du förklara dig! MERA! :)
lumman - 27 sep 10 - 01:29
skicka jättegärna nästa del ! :)
MoRoTpOwEr - 19 sep 10 - 20:42
0
vargunge - 18 sep 10 - 01:55- Betyg:
uuunderbarrt!!
vill helst ha alla delar på en gång (a) & vet själv hur det är med idétooorka ; men föööörsök :D äälskar verkligen denna!

Skriven av
-FarAway
18 sep 10 - 00:42
(Har blivit läst 510 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord