Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Skuggalver 4

Kapitel 4 Beslut

(Arra)
Jag kollade i plånboken, det var över 1000 spänn i, svartalven måste vara galen om han trodde att jag litade på honom. Jag gick till apoteket och snabbköpet innan jag vände om tillbaka till Mandros lägenhet. Jag skulle bara ställa in grejerna och sedan sticka över för att kolla hur läget var hemma hos mig kanske skulle jag passa på att sticka till Sildar nu när jag hade chansen. Jag måste varna honom för Mandro. Jag var inte säker på vad jag skulle säga om det fanns något sätt att förklara att jag avslöjat honom. Enklast vore att gå hem ta kniven och köra i den förbannade svartalvens hals som han sagt var det en mycket trevlig kniv. Tillräckligt skarp för att skära loss ett huvud helt. Jag förkastade tanken, jag hade inte tillräckligt mycket mod för att bli mördare, varken nu eller någonsin.

När jag smög in i Mandros lägenhet så sov han. Jag gick, trots att han säkert skulle må bättre av att byta bandage nu direkt. Han skulle få vänta i ett par timmar, först hade jag annat att göra. Jag smög nedanför fönstret på vår egen lägenhet det var fullt med folk som rörde sig innanför persiennerna, skuggfolk. Alla verkade vara där utan jag och Nora. Jag vände mig om och började springa. Plötsligt ville jag berätta allt för Sildar och låta honom bestämma vad som skulle hända.

(Sildarion)
Jag drog glatt på sig kappan nu när jag skulle träffa Arra igen ångrar jag att jag gått så plötsligt förra gången. Jag småsprang genom tunnlarna. Jag skulle hinna om jag inte stötte ihop med Randil. Han rundade ett hörn och sprang nästan rakt i sin äldre bror och hans väpnare. Brodern var blek av vrede När han var tvungen att hoppa åt sidan så kronan gled på sned. Jag bedömde att han hade mer än min slarviga bråska att klaga på så jag fortsatte trots att Randil ropade efter mig. Jag sprang genom tjänarnas utgång. Där var det aldrig någon vid den här tiden på dyngnet. Alvernas bostad var i grottor nu mera och när jag störtade upp var det som om jag kom rasande rätt opp ur marken. Jag sprang genom skogen snabbt och vant. Jag kunde springa vägen med förbundna ögon numera. Boken var innanför bältet vars rem jag inte hunnigt spänna. På lätta fötter sprang jag, fast det var en sten i ena stöveln närmare och närmare vår glänta.

Utan att Sildar visste det så följde ett dussin vana jägare efter honom och följde hans vilda framfart närmare och närmare deras glänta.
(Mandro)
Jag svor kraftigt när jag reste sig och drog fram sökaren. Som jag misstänkt hade hon inte stannat för att ta med något så det var tur att jag fäst sändaren direkt på henne. När hon vänt sig om för att gå hade ett litet kast räckt. Den var så liten så hon hade inte ens märkt nåt. Jag fortsatte svära och drog på sig en jacka. Det var bäst att ta bilen så nära som möjligt. När jag stapplade nerför trappen så kände jag en skarp föraning. Ingen kan se in i framtiden. Onda föraningar är någoot man har ändå.

(Arra)
När jag kom fram var Sildar redan där som vanligt. Jag kollade på klockan och sa:- Den här gången var det du som var tidig stjärnbarn. Det räckte med att säga det och mitt ansiktsuttryck för att han skulle förstå. Jag hade aldrig vetat att han var en av kungafamiljen förut. Inte vetat att han var ett
stjärnbarn tidigare, Konstigt nog ändrade det inget för mig. Det var nog därför han inget sagt. Han var rädd att det skulle ändras, men jag var trots allt alvvän. Då måste man vara flexibel i sättet att tänka. Sildar vände sig häftigt om. I gläntans kanter blev alver plötsligt synliga, som om de slängt av sig osylighhetsmantlar. De hade vapnen dragna och närmade sig utan ett ord. Det var skrämmande 10 krigare som inte yttrade ett ord medan de drog blankt. Sildar drog svärdet och sa tyst- Stanna Arra dom är snabbare en du i vilket fall. Jag stod där medan krigarna kom närmare då gjorde sildar en attack och själv dök jag rullade runt under ett svärd, grep en näve jord och kastade i ett par stirrande ögon, säga vad man vill men dom var inte tränad för att någon skulle fuska i strid. Jag hade fullt upp med att undvika svärds hugg när jag insåg att jag faktiskt kunde det. Sildar måste ha varigt bättre en de här Han skulle ha dödat mig för länge sen. Sildar verkade just ha expiderat en av krigarna som låg där på marken. Jag själv kunde inte göra annat en att försöka undvika dom, men dom var så in i hel... snabba. Jag använde dolken som parer skydd. Genom att hålla den åt fel håll så att klingan låg över min handled. Jag dukade parerade och steppade åt sidan. Det enda jag kunde hoppas på var att låta Sildar ta hand om dom och skälv bara försvara mig. En klinga gled längs dolken och skar loss ett långt stycke ur min överarm. Jag tappade dolken. Skrek ut den brännande smärtan. Världen blev svart-vit och snurrade runt. Blodet strömade och värmde mig. Plötsligt var jag frusen. En känsla av panik följde med värmen av blodet. Jag försökte resa mig, men allt jag lyckades med var att resa huvudet för att se Sildar störta förbi med ett vrål och ansiktet förvridet av någonting jag aldrig sett i de finskurna dragen. Raseri. Han gick bersärk i ordets fulla mening vrålade högre än jag som om han kände en smärta större än min. Jag orkade inte tänka det kändes som om hela mitt sinne inklusive min smärta sögs in i ett svart hål i mitten av min själ för att bli till intet. Jag försökte behålla något men sinnet tappade greppet och jag störtade ner i det mörker som bara finns inom en själv.

(Mandro)
Jag körde fortare. Singnalerna från sändaren blev svagare trots att singnalen visade att hon var nära. Den hade blivigt våt och skulle kortslutas. Jag stannade så plötsligt att bromsarna skrek. Grusvägen tog slut in i en stig så smal att inte ens min smala och långa modell kom fram. Jag klev ut med smärtan brinnande i sidan. Bandaget var fuktigt av blod. Jag gick långsamt fram med knivarna händerna. Bara några hundra meter till, Sen var det bara att ta sig hem igen, men det enda mål han hade nu var att komma dit fram och få slut på den överskuggande känslan att något var fel.

(Sildar)
Jag omgavs av ett rött töcken. Jag kunde bara känna hat mot personer som sett mig växa upp och som till en början lärt mig vad de kunde. Jag kunde inte längre styra mig skälv. Jag visste att jag skulle dö men vad spelade det för roll nu. Bara förlusten av min närmsta vän var svår nog, men också att mitt eget folk ville döda mig. Jag behövde inte och kunde inte tänka längre, den delen av mig låg avsvimmad med min sårade vän, jag bara slogs. En av dom sparkade omkull mig bakifrån jag såg honom ur ögon vrån. Jag visste till och med hans namn. Han hette Lainor. Jag hörde ett vinande. Men inte från ett svärd som rändes genom min hals utan detta följdes av ett dovt krasande. Jag flög upp på fötter igen. Redo att döda tills någon lyckades ta kål på mig.Jag brydde mig inte lät raseriet skölja bort mig en gång till. Hugg, parera, döda. Ducka, döda. Jag såg mig förvånat omkring mig när svärden tog slut och skrek till när jag fick syn på henne. Hon låg under en annan kropp. Lainors. Rusade fram till henne. Halva insidan av hennes överarrm var bortsliten. Jag drog av en av jägarna kappan och slet i stycken för att stilla blodsflödet. Sedan tog jag henne i mina armar. Jag var tvungenatt komma bort härifrån. I samma stund yttrades en låg och kylig mening- Klar nu?
Jag såg mig om i skuggorna. Där i utkanten stod en svart alv. Han hade människobyxor och jacka men ögonen var gula så att de nästan lyste och öronen talade sitt tydliga språk. Jag stirrade ner på Lainor. Han hade en dolk av svart metall mitt i pannan. Svart alven fortsatte obekymrat- Du får inte ut den nu, sätt fart vi måste härifrån. Jag kunde inte annat en stirra och svarade till slut- Varför hjälper du mig svartalv, vem är du? Jag orkade inte vara förakt full med ens. – Jag hjälper inte dig utan någon annan, du bara följer med på köpet. Sa han och verkade med ens otålig- skynda. Sa han och vände sig om för att gå. Jag kunde inte annat en följa efter. Han var det lilla hopp Arra hade även om jag inte förstod varför han hjälpte Arra. Jag vacklade efter tyngd av inte bara Arra. Utan också 9 av mitt folks liv.

(Mandro)
Jag vände mig om med ryggen mot högalven. Jag var i det här läget tvungen att visa hur skälvsäker jag var, Flickan i hans armar andades ojämt. Jag var tvungen att få med henne till en skyddad plats, där hon antingen skulle läka ellert dö. I vilket fall skulle min skuld till henne vara avklarad då och jag skulle kunna ge mig av. Jag svor inom mig för att jag kastat dolken. Jag kunde låtigt dem döda högalven och sedan tagit hand om de andra skälv. Jag var inte så långsam. Men å andrasidan så slapp jag åtminstone släpa på tjejen. Jag gick vidare med huvudet högt och ryggen rak, men också med blodiga bandage och sår som gått upp ännu en gång.

(Sildar)
Jag lade försiktigt in Arra i bilen och klev oroligt in. Jag hade aldrig åkt bil förut även om arra hade berättat om det tyckte jag inte om ideen om att jag skulle pröva nu . Svartalven körde in nyckeln i låset och bilen startade med ett vrål. Jag satt spänd när han körde och inte utan orsak. Svartalven susade förbi andra bilar och sladdade ibland till, Han körde livsfarligt. Jag var tvungen att säga något men kom igenkligen inte på någott vettigt, vad sa man till en svartalv som räddat ens liv men verkade som han skulle köra ihjälen i gengäld.- Vart ska vi? Frågade jag morskt fast jag nog inte ville veta. Svart alven svarade lågt- Till ett par skuggalver, du kommer passa in som en fisk i vattnet. De är skyldig mig ett par tjänster vid det här laget. Det är ett säkert ställe, även för dig Lillprins. Jag ryckte till- Kalla mig inte det! Han såg i spegeln mitt där framme och höjde ett ögonbryn – Varför inte? Är inte du det skuggalv? Sedan fortsatte- Sov nu. Du är trött och bara irriterande. Jag sov nästan direkt efter de orden och drömde om död.

(Randil)
Randil satt på tronen och trummade med fingrarna på armstöden.- Så de kom undan? Sa han till sin närmste man Oilak. Oilak svarade nervöst – Ja ers majestät
- Nu kanske jag har fattat det här fel sa Randil med farligt låg röst. Men min lillebror...
- Ja ers majestät
-...och en människoflicka...
- Ja ers majestätJa
- Har besegrat 10 av våra krigare?
- Vi tror de hade hjälp ers majestät
- Av vem då ?
- En svart alv ers majestät. Vi hittade hans dolk ers majästät
- Några symboler på fästet? Sa Randil snabbt
- Ja ers majästät. Dolken var svart men det fanns en bild av en grå dolk på fästet.
- Så sa Randil med så låg röst att och så farlig blick att Oilak började kallsvettas. – Min lille bror, en människo flicka och en död svartalv har dödat 10 av mina bästa krigare.
- Efter vad vi kan se ja ers majestät.
Randil tog ett djupt andetag och sa lung- Antigen går du ut och sänder ut alla lediga jägare och krigare
vi har nu. Gå på vad som helst ryckten,spådommar eller vad som helst. I annat fall tänker jag göra med dig som jag planerar för dom.
- Ja ers majestät sa Oilak fort ska vi ta dom levande ers majestät?
- JA om möjligt ja.
- Genast ers majestät sa Oilak fort bugade och vände sig om
- Och Oilak sa plötsligt kronprinsen. Du kommer inte tycka om vad jag planerat för dom.
- Nej ers majestät sa Oilak och lämmnade rummet så fort som möjligt.
Randil var irriterad först ville hans far inte abdikera till förmån för honom. Hur gaggig gubben en var så var han kung. Nu hade också hans bror dragit på sig denna vanära men en fördel var det. Han var nu säkrad tronen när gubben väl skrivigt under dokumäntet och tills dess hade han noga sett till att han hade makten. Vissligen inte som kung som han ville men ingen fanns att stödja hans far nu och han tog över allt mer. Nattdolk var det enda som var riktigt olägligt. Mördaren hade härjat fritt i flera år och Randil hade till och med försökt hyra honom. Något som svartalven avslagit efter att han fått veta vem målet var. Nattdolken skulle kunna ställa till problem med den kunskapen och nu var han på fri fot och hjälpte hans bror. Randil andades ut allt skulle ändå bli som han ville. Vilken skada kunde hans bror en människa och en svartalv ställa till med igenkligen? Inget som var svårt att reparera. Han log allt skulle bli som han ville.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)


Skriven av
Mandro_Nattdolk
5 jun 06 - 18:22
(Har blivit läst 116 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord