På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

"Ett förlåt räcker inte" Del 30.

Jag visste inte hur länge jag varit avsvimmad, jag visste inte hur länge ambulansen varit här, jag visste inte hur länge ambulanstjejen hade suttit vid mig och försökt få mig att vakna.
Men jag visste, jag visste att jag inte var ensam längre. Att jag inte behövde vara rädd. Jag skulle klara mig, jag hade inte dött!
- Vad heter du? Hennes röst var lugn och stabil.
- Daniella..
- Hur mår du?
Jag försökte sätta mig upp på båren jag låg på men smärtan i armen sa ifrån, jag blinkade häftigt bort tårarna.
Min arm.. Mina ord var knappt hörbara.
-Ligg still! Din arm är bruten, hur känns det annars? Med huvudet?
- Bra mumlade jag.
Är det säkert?
- Ja..
- Jag är rädd för att du kan ha få en hjärnskaning..
Då blev minnerna allt starkare, hjärnskaning.. Filip, Kevin.. Vad hade hänt med dom?!

-KEVIN! Skrek jag till och kollade mig oroligt omkring.
-KEEEEEEEVIN! Jag skrek ännu högre.
-Ssh, shh. Vem är Kevin? Var du här med honom?
-Ja, var är han?!
Då plötsligt hördes polisbilarnas tjut, två polisbilar kom rullande in i den mörka skogen som lystes upp av deras blå/röda lampor.
Två stycken polismän och en tjej hoppade ur den ena, i den andra en kille och en tjej.
Tjejen som hade suttit i samma bil som dom två killarna skyndade sig fram till mig medans dom andra började sätta upp band runt området och prata med en gammal gubbe som stog med sin svarta labrador vid en av granarna och verkade ha hamnat i chock, labradoren verkade inte heller tycka att det här var det bästa stället att vara på, han hade svansen mellan benen och lät ynklig.

-Vem är han? Frågade jag ambulanstjejen och kollade mot mannen.
-Åh, det var han som hittade dig..
Polistjejen var här nu, hon skynade fram till mig.
-Är det okej om jag pratar med henne?
Ambulanstjejen kollade tveksamt mot mig men nickade sen.
- hon verkar vara piggare nu. Några snabba frågor ska väl gå!
Ambulanstjejen höll upp en bricka, där det stog att hon var polis, det var ett litet foto på henne och hennes namn "Angelica Sjöstrand".
-Hej! Mitt namn är Angelica Sjöstrand, jag kommer från polisen. Är det du som är Daniella?
-Ja..
-Jag ska bara ställa några snabba frågor, sen får du åka till sjukhuset sen kommer jag komma till dig så fort du mår bättre så ska jag ställa yttligare några frågor, okej?
Jag nickade.
-Har någon försökt skada dig inatt?
Jag nickade, och tårarna började rinna då jag mindes Filips ord, jag skulle få hjärnskaning.. Jag skulle sluta minnas, våldtäcken mot Linnea..
-DU MÅSTE STOPPA HONOM, han våldtog min kompis!
Tårarna började rinna, jag visste inte äns om hon hört mina ord.
-Linnea Ekdal, han våltog henne, han.. Rösten sprack.
-VEM Daniella, vem våldtog din kompis?
Då hörde jag dom två poliskillarnas röster..
- vi har hittat.. här nere. Som kanske kan koppla oss samman till vilka fler som varit här inatt.
Jag hörde inte vad dom sa att dom hittat men dom kom fram till Angelicia som fortfarande satt hos mig.
Jag försökte resa mig upp igen för att se vad som hittat, men armen sa hårt ifrån, jag kände hur huvudet började snurra, jag började se suddigt, smärtan var starkare än någonting annat just nu. Jag började se poliserna suddigare, jag såg hur ambulanstjejen snabbt var hos mig och bad poliserna backa sedan skrek hon efter mer smärtstillande, jag såg två killar komma skyndandes.
Sen blev allt mörkt..

Jag vet att jag inte skrivit på över ett halvår.. Jag tröttnade helt, men nu är jag fast beslutet på att skriva slut på denna del, så ni verkligen får se vad som hände.. Ni har väl inte glömt bort den? :) KOMENTERA BTW!

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

Bolliz - 8 maj 10 - 23:21- Betyg: