"En sjömans memoarer - brevet hem" |
Dimman steg i skenet av månen och förvandlade det grundfyllda vattnet, ibland de vimmel av öar som låg ut med kusten, till en dödsgrop för alla som seglade det. I natten ligger våra skepp ur gyllene flottan för ankar i väntan på att dimman ska skingras.
Plötsligt skar ljudet av ett ensamt horn genom nattens stiltje och snart fyllde tusentals hårresande vrål in i dess stämma. De dök upp från ingenstans, dimman hade fört deras skepp när inpå och vi hade aldrig en chans. De stod uppenbart nu, de hade studerat oss, avbildat vår teknik, visste om våra svagheter.
Första gången jag såg dessa odjur hade de seglat flottliknade vrak iförda slitet läder. Vi hade föraktat deras utseende men tyckt synd om dem för deras sorgliga livsstandard. Det var inte samma varelser som bordade våra fartyg den natten. Deras skepp var kraftiga och horribla, och de bar uniformer som liknade våra. Till och med deras rang och uppförande manér var liksom en grovhuggen efterliknelse av våran – men så brutal.
De hade snart fångat eller hänsynslöst nedgjort besättningen på samtliga skepp, förutom vårat flaggskepp – ”Gyllene Tronen”. Jag stod på däck och såg förskräckt på hur änterhake efter änterhake krokades i relingen, sen kom landgångarna och så stod vi alla omringade uppe på styrdäck. Jag vet inte hur det gick till, men plötsligt hade jag slängt min sabel vid mina fötter och de flesta i besättningen följde mitt exempel medans vår kapten skrek febrilt med ursinne i rösten: ”Ynkryggar, desertörer, myterister, såna som ni hör hemma på havets botten.”
Medans kaptenen rasade över oss hade ledet med dessa ”orcher” rätat på sina annars krökta ryggar och utförde en rörelse som måste vara en variant på vårt ”givakt”. Jag såg hur ledet öppnade sig och gav plats åt ett svartblod med breda axlar och ett leende som fick en stormig natt på havet att verka varm. Han grep kaptenen i nacken och slängde in honom i ledet, sedan tvingade de ned oss på knä och fäste våra armar och ben i bojor.
Vi fick se hur de spände upp kaptenen mot stormasten. De tvingade oss kolla när de piskade hans bröst blodigt, de tvingade oss titta när han tuggade sina egna tår som de stympat. När någon av oss sänkte blicken förlorade den huvudet med ett kvickt hugg. Slutligen lät de honom dö, genom att kväva honom med en bit hud från sitt egna lår – de grymma jävlarna. Hur skulle någon kunna konkurrera med dessa monster? De spelade efter våra regler, men tog ut brutalitetens kurvor vart än det syntes möjligt.
När kaptenens ögon blivit tomma, och hans bröst slutat röra sig, föll vår sista smula mod över bord och sjönk ned i djupet. Där satt vi på knä framför dem, vuxna män, och grät som unga flickor Det som hände sen är fastbränt i mitt minne för alltid. Svartblodet med det hemska leendet, som senare visa sig heta ”Amiral Dârgath”, klev upp framför oss och började först tala på ett språk som fick håren att resa sig längst ryggraden, men snart övergick hans ord till sång och även om jag inte kunde tyda ett ord så hör jag den hemska visan om och om igen i mitt huvud. Den löd något sånt här:
”Karbat lundar
Vers1.
Gurb gotlat ti za lat Nagzab
Nar larg tumat
Lata zadotnút ûlûragi drau, ti
gurb gikator gurat
ref.
- Karbat lundar
U fukaush, úr hanhar
- Karbat lundar
Zadauk, agh lati rejthar
Vers2.
Graus nash, graus nash lat gajum
Iluga pauog gur
Agh lat, agh lat dâjal marsh
môl agh nar-tur
vers3.
Ogat lat rag, ogat lat rag al
narz ashûk lat ti
Gotlog za, gotlog za atigat
Guri lat gothi
ref.
- Karbat lundar
U fukaush, úr hanhar
- Karbat lundar
Zadauk, agh lati rejthar
- Karbat lundar
U fukaush, úr hanhar
- Karbat lundar
Zadauk, agh lati rejthar”
Låt det bli ihågkommet, låt världen minnas dagen då de stolta sjöfararna av ”Kundsa” gav plats åt en starkare herre.
Signerat: Styrman Tång, Kundsas gyllene flotta. ”
|
|
|
|
