"Jag tror bestämt det kallas kärlek" |
Innan ni läser detta så bör ni läsa vad som hänt innan ”du har cancer”, ”du har fortfarande cancer” och "inte ens cancern kunde göra dig ful"
Hej mina kära och allra bästa vänner. Jag vet att jag är seg och att jag skrev att ”vad som hände sen” delen skulle komma ut dagen efter den förra. Men det blev inte så för jag kan inte komma på ett vettigt sätt att förklara det. Men här kommer i alla fall en liten del av som hände sen med min stora kärlek
Det pirrade läskigt i magen när jag gick där på vägen hem till honom, till den där människan vars brev varit en stor del till att jag tillfrisknat. Jag kände mig nervös, tänk om han inte längre tänkte på mig, och tänk om han inte ens var hemma. Snart var jag framme vid det blåa lilla söta huset med vita knutar som jag tidigare tillbringat så många nätter i. Med darrande fingrar knackade jag på dörren då jag visste att ringklockan var trasig, inifrån huset hörde jag att någon gick emot dörren och snart öppnades den. Framför mig stod hans mamma, som först såg chokad ut över att se mig, men vars ansikte snart sprack upp i ett stort leende, jag fick en bamsekram, men vi sa inget till varandra. Hon släppte in mig i huset och jag hängde av mig mina ytterkläder och gick emot trappan, trappan som ledde ner till källaren, källaren där han fans. Jag tvekade lite innan jag satte foten på det översta trappsteget. Jag kände hennes blick på mig och jag fortsatte ner för trappen. Väl nere gick jag på skakande ben fram till dörren till hans rum som var stängd. När jag sträckte fram min hand kunde jag se hur den skakade, som ett asplöv. Jag kommer ihåg att jag tänkte tankar som ”tänk om han inte vill ha mig längre”, ”tänk om det är försent”. Men jag öppnade dörren, och snart träffade den välbekanta doften mig rätt i ansiktet. Jag tog ett kliv in och snart möttes våra blickar. Mina bruna ögon såg rätt in i hans klarblå ögon. De såg trötta ut och han låg i sin säng, jag såg på honom att han inte alls mådde bra. Han spärrade upp ögonen och snart började tårar rinna ur dem, och jag kände hur det blev blött på mina kinder också. Jag stod i dörröppningen, han låg i sängen och vi var helt tysta, bara kollade på varandra.
Jag kollade på pojken som jag saknat i flera månader, pojken som förr varit muskulös, som nu såg liten och bräcklig ut. Men han var fortfarande vackrast i världen, jag såg på pojken som jag älskade, så enormt att jag trodde jag skulle spricka. Hans djupa blå ögon som mist sin glöd, hans förr så välskötta hår var utväxt till en lång rufsig kalufs. Men han var fortfarande vackrast.
Jag vet inte alls hur länge jag stod där och kollade på honom, men snart ställde han sig upp, och jag kunde se exakt hur avsmalnad han var (för någon som kände varenda vrå av honom var det inte alls svårt). Han gick sakta emot mig, när han var en meter framför mig sträckte han ut sina armar och jag bokstavligt talat kastade mig in i dem. Där stod vi två och grät i varandras armar. Vi stod där länge och hans värme spred sig i varenda liten vrå i min kropp och det var som att min livsenergi fördubblades. Våra läppar möttes snart i en lång kyss och jag var bubblande kär, igen.
- Förlåt kära Amanda! Sa min Filip sedan
- Tyst min älskade Filip, jag har saknat dig!
- Och jag har saknat dig, mer än du anar.
Klockan var inte alls mycket, runt fem kanske. Men vi la oss under täcket i hans säng. Vi låg där mittemot varandra och kollade varandra i ögonen, som jag hade saknat det. Jag var hel igen. Min andra halva var tillbaka. Eftermiddagen och kvällen var som i en saga. Jag kände mig lyckligare än när jag fick reda på att jag vunnit över cancern. Vi kunde höra hur Henke kom in uppe på övervåningen, och hur hans steg kom ner i trappan. Han hade med Filips skolböcker och när han såg mig log han, jag slet mig från min Filip för att ge Henke en kram, och han viskade tyst i mitt öra:
- Tack Amanda, och du är så jävla stark!
Sedan lämnade han oss ifred igen. Det som var kvar av dagen och kvällen spenderade vi så nära varandra vi bara kunde, ända gången vi var ute ur hans rum var när vi åkte och köpte pizza. Sedan åkte vi återigen hem till honom där vi kollade film, höll om varandra, pratade, och bara mös. Innan jag somnade tryggt i hans famn den natten kunde jag höra honom viska
- You are my heaven!
När vi umgåtts nästan konstant i en veckans tid (förutom hans skola och mina återbesök) så berättade hans mamma att hon stått och smygtittat på oss i Filips fönster. Men ingen av oss hade ens noterat de då vi var så koncentrerade på varandra. Hon sade att det var det mest intima och värdefulla ögonblick hon någonsin skådat och att när hon sett oss krama varandra hade hon blivit så lycklig att hon nästan börjat skrika. Haha hans mamma är så otroligt underbart söt.
Jag har senare pratat med hans storasyster som förklarat hur orolig hon varit för sin brors hälsa och hon sa att hon hade bestämt sig för att besöka mig när hon kom hem från USA. Hon hade inte ens kommit hem när jag var hos Filip den där första gången. Men hon var väldigt glad att jag var tillbaka, och det kändes skönt. Så även hans mor, men det har ni nog redan förstått. Och om ni undrar över min familj så var de inte alls besvikna på Filip, utan de förstod. Visserligen ifrågasatte min mamma någon gång men jag gissar på att hon ville vara säker att han ville ha mig igen, haha.
Filip hälsar
Jag kommer ihåg den där dagen så väl, dagen då hon kom hem till mig. Jag låg hemma med feber, men när hon kom in genom min dörr kändes den som bortblåst. Amanda betyder mest för mig, och jag tänker aldrig släppa henne.
Jag kommer ihåg känslan av att åter ha henne i mina armar, och jag kommer såväl ihåg när jag låg där och höll om henne när hon höll på att somna, jag kunde inte låta bli att yttra orden ”you are my heaven”. Det var så sant, det kändes som att jag befann mig i himmelen. Min kropp och min själ var mer levande än vad den varit på månader. Jag ville verkligen inte sova den natten, jag bara låg där och kollade på henne och hoppades med hela min själ att det hela inte var en dröm. Och det var de inte, för än idag finns hon här i mitt liv, och jag älskar henne.
Det låter som en saga, och det är de, det är som en saga för mig. Åh vad jag älskar honom. Nu ska jag sätta mig och skriva ner hur livet ser ut nu. Det där är ju trots allt ett tag sedan det hände (;
Tack för alla söta mail jag fått av er, och tack för att ni bryr er.
Ni är en stor anledning till att jag lever, och tror på livet, det ska ni veta
Massor av kärlek till er!
/Amanda
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | ifIenduphappy - 21 feb 10 - 20:06- Betyg:  | | Kärlek, ren och skär kärlek | | Mylifeisamess - 20 feb 10 - 16:14- Betyg: | Åh lycka, ni gör mig fan lycklig
Ni är nog gjorda för varandra <3 | | SickOfThisShit - 20 feb 10 - 15:27- Betyg: | | Åh men GUD, du lever och ni är TILLSAMMANS? Kan det bli bättre? Starkare och underbarare människa än du får man nog faktiskt leta efter. Jag är glad för din/er skull och jag hoppas med hela mig själv att det kommer att vara ni två föralltid, ni passar säkert alldeles utmärkt ihop! |
|
|
|
