Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

[s/S] Ensamma nätter , del 2

förlåt att det dröjt så lång tid innan denna
delen har kommit men datorn har krånglat osv,
hoppas att ni tycker om den, & kommenter <3










Dagarna gick och jag arbetade på en fastighetsbyrå. Mitt intresse för ekonomi hade alltid varit stort vilket hade lett mig till denna plats. Byrån låg mitt i den centrala delen av staden och jag älskade mitt arbete. Jag älskade att gå dit varje morgon och hjälpa människor att skaffa sig nya bostäder, ja helt enkelt ett helt nytt liv. Jag bodde i en lägenhet, tjänade ganska bra med pengar så jag hade en hel vindsvåning för mig själv.

Det var maj dag skulle jag tro, strax en månad efter att jag hade sett Sofie för första gången. Jag var på en affärsmiddag med ett par kollegor och vi skulle börja planera inför hur marknaden skulle tänkas se ut. Jag var just på väg att gå ut ifrån restaurangen när vi var klara när jag upptäckte någonting märkligt. En ung kvinna hade nog precis snubblat på troroaren skulle jag tro och hon såg ut att ha ont, jag fick panik och sprang ut för att fråga efter hjälp. Den unga kvinnan tittade upp på mig med en varm blick och genast kände jag igen henne ifrån parken.
”Hej”, sa hon kort, fortfarande tittade hon på mig med samma varma blick och ett leende på hennes utsökta läppar anades sakta.
Jag kunde inte få fram ett ord, en klump i halsen fick mig att känna hettan på kinderna bli starkare. Hon måste ha förstått att jag blev alldeles förstummad eftersom jag fortfarande stirrade på henne med nyfiken blick.
”Var inte du i parken för några veckor sedan? Jag tycker att jag känner igen dig”, säger hon plötsligt.
”Jo det är jag, förlåt att jag stirrar så förskräckligt, bara det att jag blev en aning överraskad att möta på dig här”, var det enda jag fick ur mig.
Hon tackade mig för att jag hade hjälpt henne upp och bad om att vi skulle ses igen. Jag kände mig dum att jag inte hade sagt någonting till henne men kanske var hon van vid den effekten av män.

Allt jag kunde tänka på under den långa promenaden hem, var henne. Jag visste då ingenting om henne. Men hon av alla hade faktiskt bett mig om att vi skulle träffas igen och hon hade fått mitt mobil nummer. Jag förstod det inte klart själv vad som riktigt hade hänt på de korta minuterna. Men jag intalade mig själv om att hon inte skulle ringa mig, att hon säkert hade funnit någon annan man som i alla fall kunde få ur sig ett vettigt ord utan att behöva att någon annan säger till honom. Samtidigt som jag försökte glömma henne kunde jag det inte. Hon hade förhäxat sig med sin skönhet och sin omtänksamhet. Om jag bara kunde berätta för henne hur allting hade varit kanske hon hade förstått? Hur som helst visste jag inte svaren själv.

Timmarna gick och jag blev allt mer otålig, rädd för att hon skulle glömma mig. Jag visste inte var all denna känsla kom ifrån, men en sak var säker att jag aldrig hade känt såhär förut för någon annan. Sofie var den första, som jag kan erkänna att jag älskade ifrån första stund jag såg henne. Just nu är bara de minnen tillsammans med henne som är mig kära och fortfarande sårbara…
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)


Skriven av
bold_
14 feb 10 - 02:08
(Har blivit läst 152 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord