</3 |
Jag har bestämt nu, och den här gången tror jag att det är på riktigt, att jag ska gå vidare. Utan dig! Jag ska glömma dig, fast det säkert tar tid, skaffa en ny kille och gå vidare i livet. Jag vet att nu måste jag lämna allt som har hänt bakom mig. Jag har verkligen försökt hela vägen att ställa allting till rätta. Men jag har jämt varit så osäker på just dig, på något sätt har jag alltid vetat att vi inte varit menade tillsammans, även fast jag verkligen hoppades på det bästa hela vägen. Men nu känner jag att jag inte orkar längre. Krafterna för dig och mig är slut nu, att försöka känns med ens så jävla omöjligt. Jag kommer ingen vart med min kärlek till dig. Den existerar fortfarande, och jag tvekar hela tiden på att ge dig en till chans.. men jag har ju bestämt mig nu, inget mer tjaffs, nu går vi vidare med våra liv. Men det känns så svårt ibland när man fastnar på allt gulligt du gjort och hur glad jag varit med dig, hur underbart allt varit när vi varit tillsammans. Allting du sagt går fortfarande runt, runt i mitt huvud. Men troligen blir ingenting bättre, om vi fortsätter. Det vi haft som jag nu kan se tillbaka på ganska positivt i alla fall, kanske bara förstörs. Jag vet att allting verkligen runnit ut i sanden hela tiden, vi har haft våra underbara perioder, det har jag tyckt i alla fall. Men det känns ibland som om jag, inte betyder mer för dig än alla andra 'snygga' tjejer. Det är så tråkigt för jag gillade dig verkligen personligen. Så varför ska jag finnas kvar nu när jag känner att du bara sviker mig mer och mer. Det tog fan en evighet att komma till ditt hjärta och jag försökte enda vägen dit, men det känns som jag aldrig kom fram helt. Jag kom i alla fall inte dit jag önskat med hela mitt hjärta att jag skulle komma! Gud svek mig, jag har bett och bett att bara få dig, men jag fick dig aldrig. Ibland tänker jag att jag kanske inte var värd dig, men när jag tänker efter.. så är du kanske inte värd mig? Du har betett dig fegt och som ett svin i vissa stunder. Varför? Jo för att du 1. Inte kunde stå för mig för dina kompisar och 2. Sårade mig tvåtal gånger. Jag kanske inte jämt varit så mycket bättre, men jag har ändå alltid älskat dig, ställt upp på det mesta. Ja, som sagt, verkligen försökt! Men det är ju för att för mig har ju alltid känslorna funnits där.. jag har alltid gillat dig på ett speciellt sätt, sedan vi började snacka så har det bara känts som, 'han är mer än en vän för mig', och förstår du att det funkar inte om jag inte känner mig säker på att du gillar mig på samma sätt. Jag pallar helt enkelt inte med alla andra fjortisar du skriver till, förut gjorde det ont i mig, jag fick stå ut, fast jag jämt tvekade.. allt gjorde mig bara ännu mer osäker på dig och mig! Nu, så har jag slutat acceptera allt, eller det kanske är tvärtom, jag accepterar och går vidare. Blir mest bara irriterad på dig nu mer, jag vågar förstå vad allt innebär! Äntligen är jag lite fri, jag kan stå på mina egna ben. Men det kunde jag inte förut, jag var så hjälplöst kär i dig, ville verkligen inte att du skulle gå. Jag var nöjd bara jag fick dig nära.. men det är så fel, tänker jag i efterhand, för då gjorde det bara ännu mer ont. Värken fördubblades fast du var som ett lugnande ett tag. Men bara ett tag, du fanns inte jämt där. Det har du aldrig gjort. Du har aldrig visat mig tillräckligt att du älskar mig, att jag är 'den enda' just nu. Jag har alltid bara fått leva på hoppet och tron om att det skulle vara just så. Men allting svek mig! Jag har förstått att jag måste lämna min älskling nu, ge detta ett slut.. träffa någon annan, fast det egentligen inte finns någon annan som jag tycker om, för allting jag tänker på är ju just bara dig, hela tiden. Men jag kanske är en bit på väg, för folk säger att först måste man ta smärtan, sedan kan man börja göra något åt den. Så, jag ska gå vidare. Men, jag kommer aldrig kunna få gå vidare med dig älskling. Jag MÅSTE lämna dig bakom mig. <3
|
|
|
|
